Memoirs of an open mind

Aldrig veta, aldrig tro

I mörkrets famn

Finns den ro

Lik moderns ord

Hon allt förlåter

I syndens stund

Hon giva glädje åter

När din timma slår in

Minns du nog ej

Jag var länge förlorad

Hydrans gap, blott en vilostad för mig

Oro finner sig ensam

Utan sorg och hat

All struktur bringar rädsla

Vi dricker blod ur deras fat

Levnad i sig ingen konst 

För den envises sinne

Att stå fri from korruption

Kan tänkas vara blott ett minne

Reflektion är knappast idyllisk

Vi väljer en parodi

Vad som en gång var en tanke

Lever nu i maskopi

Besynnerligt hur allt får sig en vändning.

Allt stiger in i mörker för att övergå till en vardagssinnad aska.

Vad är annars att nämna om inte hur sammanhållningen mellan oss medmänniskor får en allt tunnare linje som till slut blir så genomskinlig att jag inte ens kan se kontrasten.

Frågan är den, hur flyr vi undan våra öden när vi alla trampar så nära varandra utan att ens märka hur man går över sina egna medmänniskors tår. Stigen har många val, varje val omfattar många människor. 

Ibland försöker jag fokusera bort faktumet att jag nu sitter i ett rum, nedsläckt efter behag. Med en mörk natt därute som inehåller många potetiella brott som sker varje sekund, visste du att 1.3 kvinnor blir våldtagna per sekund i Amerika?

Ondska är utan tvivel faktorn bakom vi alla vandrar i slutändan, ty försöker vi finna en lösning blir vi snabbt nedslagna som min inte alltför bekante vars död jag ej vittnade men vars kropp jag tog farväl av idag.

Hur kommer det sig att vi fullt medvetna om synderna vi bekräftar dygnet runt fortsätter följa förnekelsens spår? För det är mycket lättare än att faktiskt hantera sanningen, konflikter är något vi räds något så fruktansvärt.

Varifrån får vi denna hat?

Det är elden vi alla dansar omkring, i glödbädden finner vi svaren på våra gåtor. Men ur sotet stiger rädslan vars magi är svartare än gåtorna vi ej får svar på.

Mödan värd är död orsakad

Död mans hand ej övervakad

Finner dig så småningom i

Överlevnad som en parodi

Av allt kommet du skall återgå

Ditt ursprung ej finnas kvar

Vad vi vill skall återstå

Minnes ej om tio dar

Ty smärtan är abstrakt

Rädslan, naken återvänder

Ryktet håller du med all makt

Tills du vandrar i nedtrampade gränder

Vad finnas skall om det ej med möda

Tar sitt liv före sin tid, för att lätta sin börda

Vinet trots förförande sötma, smaka härsket ibland

Kanske finner vi tröst i död mans hand?

Sadistisk titel?

En samexistens är numera omöjlig i en värld vars agg ej hyser några tvivel på att förvrida den simplaste människan till rädslans vapen. Ett starkt uttryck vore det, att människan drivs av sin motivation i en samtid där alla människor förväntas följa ett syfte, något vårt ego inte tillåter. Konflikter uppstår, vi separerar våra bröder från varandra och tränas inom de finaste konsterna att sky de humana gränserna.

En dansös bröt benet, det var sju år sedan. Hur mycket hon än har tränat för att återställa sin skada som i det här fallet inte ens var självorsakat kommer hon aldrig någonsin att återgå till sitt vanliga ja. Varje steg hon tar kommer det finnas ett där hon haltar eller snubblar till. Hon kommer aldrig bli hel och det är tacken hon är given för att existera som sig själv.

Hon har nu levt ut sin skada och med åren som sin vapendragare har hon nu återbyggt vad som en gång var skadat. Hennes sinne har klarnat då hon väldigt fort återgick till dansen, måhända var det kanske just dansen som höll henne vid liv? Kanske det var dansen som trots allt gav henne motivation att fortsätta vardagen med ett leende.

Det är något ingen psycholog kan analysera, något en fysiker vägrar räkna ut. Människans sinne att överleva. Dansösen, hon är den starkaste kvinnan jag någonsin har träffat. Jag har aldrig lärt känna henne personligen men gudarna skall veta att jag avundas vad som döljer sig inom henne. 

En vacker dag kommer även hon att göra succé. En vacker dag kommer hennes liv att vända och även hon lär sig att uppskatta sitt skadade ben som en innovation och inte en börda. Det är hennes förbannelse och hennes gåva.

Trots alla törn samhället gav dansösen, trots alla agg folk har hyst mot henne så står hon idag på scenen, med ett leende på läpparna. Hennes anda är sann och hennes själ är omöjlig att döda. För henne är existens ett faktum och hinder inte längre något problem.

Hur skall vi urskulda oss faktumet att det var våran hand som blockerade hennes väg? Att det var vi som klev över hennes deformerade kropp efter fallet? Hur förklarar vi faktumet att vi blundat för sanningen så länge, vi gav upphov för hennes lidande. Varifrån kommer denna grymhet?

Jag ser det som min definitiva plikt att stå bredvid henne när hennes steg sakta stiger mot perfektion, en perfektion som är långt inom räckhåll men som kommer nås. Inte än, men snart.

Ord kan inte beskriva vad känslorna frambringar, de kan sällan beskriva något alls. Det är bara då vi verkligen har grepp över våra tankar som våra händer flitigt slavar under ett oändligt sinne. Faktorn jag tror många aldrig kommer inse är hur mycket jag lider med henne, dagen dansösen bröt benet var jag där. Inte förkroppsligad men i tankarna. Inte samtidigt i tiden men efteråt när hennes lidande även blev en självklarhet för mig. Det är till henne jag ägnar mina tankar och för henne jag anstränger mig att förenkla de i så pass mycket att det kanske finns en chans för dem att bli ord.

Orsaken. Ursäkten snarare än orsaken är även den förkroppsligad. Våran parodi i mänsklig form. Denne clown som riggade scenen. Honom skall vi skratta åt, honom skall vi förbise varje dag. Ta bort hans lejonman och skrattet förvrängs, låt även honom inse vad det innebär. Clownens tankar sträcker sig inte långt nog att förstå innebörden är jag rädd, då clownen aldrig kommer dansa för han kan inte. Och om han så kunnat hade en gemensam värld skrattat, han kommer för evigt avundas den vackra dansösens rörelser vars like han aldrig sett, hans rädsla kommer alltid vara uppenbar och hans falskhet genomskådlig. 

Dansösen lever än idag. Historien är sann. Hennes liv fortsätter och det gör även ditt. Ser du henne någon gång ber jag dig att motta hennes leende. Försök inte att återupprepa det så många har sagt före dig. Om du glömmer innebörden så försök förstå att hennes liv kanske är viktigare än våra liv sammanslagna.

Påminnelser kommer stå i hennes väg och det kommer den dagen hon måste stå framför större krav och fler rörelser. Men den dagen vet jag att hon kommer niga leende mot sin livs jury.

"Ni kan bryta mina ben, men ni kan aldrig ta mitt leende."

Jag antar att du kommer läsa det här.

Jag uppskattade verkligen din kommentar men jag kan inte låta bli att bli nyfiken över vem det är som ligger bakom självaste kommentaren. Självklart vill jag också lära känna dig. Men det kommer inte ske något såvida jag inte vet vem du är...

Att vara anonym är en väldigt stor välsignelse i många fall men att vilja något och sedan inte kunna genomföra det för att personen ifråga inte vet vem man är kanske inte fungerar i slutändan. Jag tvivlar inte en sekund att jag skulle vilja träffa personen bakom texten om jag bara så visste vem det var. Jag har även haft ett stort problem att identifiera personen bakom texten eftersom den är så smidigt skriven. Det kan vara minst fem personer jag känner och en miljon jag inte känner.

Det gjorde du bra! ;D 

Men jag kommer att finna dig skall du tro. Om det så tar ett år eller fyra dagar så kommer jag att ta reda på vem du är och vi kommer att träffas förr eller senare (: Det skall du veta! Kommer ju vara enklare om du uppger ditt namn såklart.

//Emil

Novellen jag skrev till min svenskainlämning. Jag skrev den väldigt snabbt och meningen var inte heller att den skulle vara speciellt lång. Hoppas ni tycker om den (:

Jag bläddrade bland mina inte så många men fortfarande existentiella utkast som för det mesta består av halvklara tankar som jag bara skrivit ner och sparat för att sedan utveckla. I många fall har jag bara låtit de ligga här för att samla damm. Men det var ett utkast som var väldigt iögonfallande just idag.

"There is so much beauty in the world."

Det var allt. Hela inlägget.

Jag bestämde mig för att fästa min fokus på den frasen som faktiskt är tagen ur den filmen jag anser vara den enda i sin klass, en film som jag verkligen älskar mer än livet; American Beauty.

Ja, världen är full av vackra upplevelser. Men för att bli fin måste man lida pin, stämmer inte det? 

För varje intressant blogg jag googlar fram hittar jag nio porrsidor, för varje låt jag letar hittar jag tolv mediokra, för varje person jag talar med finns det femton falska. Världen är vacker, om du strövar länge nog för att hitta den delen som är vacker. 

Har du en riktig otur finner du aldrig livets fröjder, ibland fokuserar man bara på de negativa bitarna. Det kan i sin längd bli för mycket, för mycket kan i sin tur leda till oroliga och otrevliga konsekvenser.

Men visst är vi vackra, allt vi gör kretsar kring en elegans. Det finns skönhet i varje kropp och varje väsen, varje liv har sin sida. Många ser inte skönheten och andra förkastar den i tur för att finna något bättre, något som är mer roligt för stunden. Andra exponerar sin skönhet så pass att den blir till ett tomt intet, men i många fall kan detta intet locka till sig så många åskådare att personen ifråga fortfarande blir uppmärksammad. 

Vad världen behöver är ett ljus, en frälsning. Tills dess letar vi efter något som vi aldrig kommer att kunna få, vi strävar så extremt efter en perfektion vars ribba är så hög men som vi fortsätter att höja. 

Skönheten har ett namn, den lever mitt ibland oss. Jag har funnit mitt ljus i svåra stunder, även det här ljuset har ett namn. Men jag vet ännu ej ifall jag kan förlita mig åt det ljuset ännu, men tiden är en stark medhjälpare beroende på hur man utnyttjar den. Det gäller bara för mig att försöka, tills jag lyckas. Om jag faller försvinner skönheten och jag måste leta efter nästa.

Sådant är livet.

<3

Världen växer och lagar stoppar den "lokala demokratin". 

Nu har ipred införts och 60% av Sveriges befolkning sitter nu hemma och skakar i rädsla om att deras små perversa vanor skall avslöjas. Jag vet hur det känns för jag är en av dem.

Dummelmoral är mitt namn, jag tycker självkart inte att nedladdning är något bra för någon industri alls. Dels för att den tvingar många band i konkurs för att de helt enkelt inte säljer, dels för att filmer som faktiskt är köpvärda plötsligt försvinner för att ingen köper dem.

Men å andra sidan har vi den självsäkra nedladdaren som faktiskt tycker att nedladdning är något positivt, det är ju trots allt något som uppmuntrar band till att framträda oftare eftersom de måste tjäna pengar. Live framträdanden är alltid uppskattade och drar in pengar.

Dessutom är nedladdning bekvämt och billigt samt miljövänligt eftersom vi inte köper något som tillverkats och kan även radera det senare vilket leder till att vi inte konsumerar och slänger skräp så ofta. Nedladdningen förtjänar ett fredspris för sin drastiska minskning av skräp!

Sen har vi ju "smygdemokratin" eller som jag föredrar att kalla för den "lokala demokratin". Finns det ett band som du verkligen inte tycker om så hjälper det att ladda ner deras album och sedan dela dem som in i på nätet. Detta leder till att en stor skara nedladdare får del av något de egentligen skulle ha införskaffat på annat vis och förhoppningsvis ger det även resultat i bandets försäljningssiffror. Det här är en metod för att få band att gå i konkurs, och det är demokratiskt! Tummen upp!

Å andra sidan kan ju ett band man själv tycker om bli avrättat av samma demokrati, men allt har sina konsekvenser. Kalla det karma eller vad ni vill...

Nu skall vi även tillägga att om staten nu ändå måste ha fingret så långt upp i våra **** för att ta reda på precis vad vi gör på vår fritid, varför läser de inte vår mail och avlyssnar våra samtal? Bra att vi bara ser på när någon berövar oss friheten att faktiskt tänka självständigt utan att någon vet precis vad vi gör. Vad hände med den mänskliga integriteten?

Inte för att jag är mot vår regering, men hela idéen med att skugga svenska folket låter väldigt mycket... Usa.

Får man även tillägga att mellan klockan 16.00 och 16.43 var vår bandbredd ganska så mäktigt överbelastad trots att alla våra datorer var avstängda. Jag påstår inte att vi blev övervakade eller att något alls hände egentligen, men det känns väldigt rätt att vara paranoid i dessa tider. Det känns även skönt att vad som än inkräktade på familjens nätverk stötte på något som fick allt att starta om. Kan ha varit en eller fyra gratisprogram för mycket som jag använde för att blocka intrång? Vem vet.

Iaf, en kul tanke. 

Quis custodiet ipsos custodes?