Memoirs of an open mind

Allting börjar med en fil på datorn. Där ligger några lustiga filmer som spelats in under högstadiet, sedan fortskrider det från filmer till bilder och vips, sitter jag försjunken och bläddrar igenom hela min skoltid som finns dokumenterad på bild. Vad ser jag på dessa bilder?

Sannolikheten för att jag ser vad jag en gång såg krymper för var dag som går. Åldern slår sina tunga slag och jag faller bort från den naiva, trångsynta samt evigt sprallige pojk jag en gång var (nog för att jag har en lång väg kvar att gå innan jag når ett mål, om jag ens vet vad det målet är men nåja). Utåt sett ansåg jag väl mig lite som en rockstjärna, en kille med humor och stil. Jo, tjena... Humorn var på topp när jag ville oberoende om min motpart var med på det eller ej och stilen kan ifrågasättas då jag till exempel sällan såg till att få håret att ligga rätt, oavsett hur mycket spray jag hade i. Lustigt, att en överkonsumption av hårspray kan leda till en om mer ovårdar frisyr än vad den hade varit utan.

Jag ser på den jag var, den jag kunde ha blivit och vad jag gjorde av möjligheterna som föll mig in. Med ett tungt hjärta förstår jag även hur enkelt det var att välja den lätta vägen framför allt annat istället för att lägga manken till, och hur mycket jag än vill skylla på hur samhället har försummat att förstå hur viktig perioden i gymnasiet är för en människas utveckling, utan istället har gjort denna tid ännu viktigare för studier och framtida karriär, så kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. Vem, eller vad hade jag varit om jag valt en annan väg? Den vägen jag först tänkt gå?

Antagligen något större, någon bättre. Fast då hade jag inte varit lycklig.

Redan nu ser jag hur lätt jag faller för att tillfredsställa ett materialistiskt behov inom mig som aldrig varit ett riktigt behov till att börja med, att jag lätt vill köpa saker jag aldrig behövt, bara för att känna mig komplett. Att ha valt den vägen jag en gång ville gå, skulle ha inneburit att jag gjort mig själv till en man som haft allt, fast ändå inget. Omgiven av prylar, utan någon riktig innebörd.

Men om jag faktiskt backade bandet och tog tag i livet lite tidigare, skipade det åt det håll jag önskat fast med den kapacitet och tankegång jag har nudå? Hade mitt liv varit mycket annorlunda?

Eventuellt.

Allt jag vet är att jag hade tagit vara på tiden, en tid  som nu verkar ha passerat så pass flyktigt i revy att jag knappt uppmärksammade den för något annat än ett brus från en folkmängd i en kravall.

Mina vänner som jag en gång hade. Missbrukade jag eran tillit? Brände jag vissa broar ovetandes? Definitivt. Å, vad snälla ni var som hade överseende. Tacksam är jag för den biten, kan själv inte riktigt inse hur pass inbitet fånig jag kunde vara ibland. Att det först börjat slå mig nu hur till den milda grad odräglig jag kunde vara är blott ett tecken på min ovisshet, nonchalans, trångsynthet. Ja, där ser ni! Finns säker fler namn för ett beteende jag uppvisade ibland.

De goda dagarna var säkert många och de gav säkert färg åt våran korta tid tillsammans. Fast vi minnes dem ej lika starkt som de motgångar vi haft, ty säg åt en människa att den är vacker tusen gånger och denne kommer minnas det vagt. Säg dock till denne att han är ful en gång och den kommer aldrig förlåta dig. Inte mitt uttryck, fått det från ett ordspråk, eller var det bara en text någonstans? Hur som helst har jag augmenterat det en aning för att passa in här. Ingen större skillnad på budskapet dock.

Familjen var heller kanske inte prio ett. Där har jag konstigt nog ingen ånger riktigt ännu, för som jag förstår är familjen kanske inte riktigt i första prioritet under det språng in i vuxenlivet en ungdom sägs ta just under gymnasietiden. Fast det förhindrar inte de fakto att jag kunde spenderat mycket mer tid med min familj. Somliga mer än andra, för somliga var mer vid liv förr än nu.

Har min korta tid på jorden visat att jag kan upprätthålla vänskapsrelationer någorlunda då? Knappast. Fast där vill jag säga, är jag inte den ende att ta på mig skulden. Dock så känns det som om jag i många fall är just den ende som gör det eftersom den andra, eller andre, i dramat inte verkar bry sig. Å andra sidan är det kanske så att han, eller hon, liksom jag, lider i tystnad. För att vi är så förbannat svenska.

Allt jag vet just nu, när dessa bilder dansar sin lilla evighetsvals på insidan av mina ögonlock så fort jag sluter ögonen, är att det finns mycket som jag hade gjort om , mycket jag hade ändrat. Till vilken fördel? Kanske ingen, men det hade varit värt ett försök. Kanske för att förmedla en viss ödmjukhet åt mina medmänniskor, kanske för att satsa mer på att skriva, eller kanske bara för att vara en mer sympatisk person. Allt är möjligt i rymden för "om och men". Vad som står skrivet i sten är att i detta livet, i detta universum tog jag en väg vars innebörd jag aldrig riktigt förstod, och har ännu inte riktigt sett fulla innebörden av. Kanske en dag, så kommer jag förstå vad det var som fört mig hit och vidare. Om den dagen kommer, så blir jag tacksam för denna text. Gör den det ej, så kanske texten gör sin nytta och övertalar en annan medmänniska att hålla sig mer i skinnet och bete sig som folk när man är bland folk under gymnasietiden.

För den jag kunde va är ett abstrakt så pass långt bortom molnen att jag aldrig når fram. Ty jag står fortfarande kvar på mina tår här nere och når knappt över fars målarstege.