Jag skrev en dikt till dig
Jag skrev en dikt till dig.
Jag måste ha varit i andra eller tredje klass. Den typen av tredje klass som inte röker eller springer runt på fester för att göra sig populär utan som leker herren på täppan vid pingisbordet. Den typen av tredje klass som läser multiplikationstabellen istället för molekulär biologi.
Dikten var som du kanske kan förstå inget vidare, men den var till dig. Du fick den aldrig.
Jag ångrade mig. Du skulle aldrig någonsin få läsa den. Självfallet var det endast av ren blyghet för jag kunde redan på förhand gissa mig till svaret. Mycket skall behöva sägas innan jag börjar tro på att inget är förutbestämt, för barn och vuxna kan-då som nu-förutse vissa svar beroende på hur väl de faktiskt kan bakgrunden till de faktorer involverade i spelet. Min blyghet kunde därför tolkas som ren feghet, men också kanske jag redan var medveten om att du skulle ignorera mig för resten av min bleka existens, existensen som fanns att sitta i två skolbänkar bakom dig vill säga.
Jag ångrade mig. Inte för att den dikten skulle innebära något livsavgörande för min del, du skulle ändå fortsätta leva ditt liv som om jag var luft. Nej, för att den dikten idag hade fungerat som en påminnelse över hur naïiv jag var som faktiskt kunde hoppas på någon sådan som dig. Jag kasserade en dikt, så nu skriver jag ett brev till dig istället för att jag vill att du skall veta.
Du var alltid som ett litet ljus för mig. Du drog mig till dig som en mal söker en elektrisk lampa, varje gång jag kom för nära brände du mig och jag fick akta mig så att du inte skulle innebära slutet för mig. Den kraften kunde du fritt disponera, är du stolt?
Likt en värmevåg begav jag mig allt närmre dig för att nästan vara inom räckhåll, en rörelse, eller ett leende riktat till mig? Kanske bara en blick? Varje gång jag kände att det skulle hända sköt du bort mig och så var jag på ruta ett, statisten bakom den präktiga röda ridån som drog i rep men utan någon vetskap över hur de egentligen fungerade. Jag var i skuggorna, den osynlige pojken som ingen egentligen märker eller bryr sig om. Ett tyst lidande. Du valde aldrig mig, inte då, inte någonsin. Istället valde du han som hade det vackra svalliga håret, klassens mest eftertraktade kille. Ja, du vet. Han som kallade dig hora. Killen var till hälften man och det gillade du, han överträffade mig på alla sätt och vis. Fast jag skulle aldrig någonsin kalla dig hora. Sedan när han var trött på dig gick du över till den vackre blonde killen, han med musklerna och ett bländande leende. Han som var otrogen mot dig. När också han hade lämnat dig gråtandes var det jag som höll ditt hår när du knappt kunde andas, fast det minnes du väl ändå inte?
Efter den gången var det du som lovade dig själv att alltid hålla din gard högt, men var det inte veckan därpå som du föstes ner i gräset bakom gympasalen? Tyvärr kommer jag inte ihåg varken killens namn eller utseende eftersom jag inte tordes följa efter er runt byggnaden, det kändes fel på något vis. Fast ni hade aldrig sett mig om jag så stod precis ovanpå era nakna kroppar.
Denna gången var det inte jag som lade en varsam hand på din axel, för det ber jag om ursäkt. Allt blev lite för mycket för mig så jag begav mig hem, jag hörde däremot att du hade fått ett rykte i skolan. Antagligen också mitt fel, hade jag varit där skulle du sluppit blivit kallad för hora. Jag skulle aldrig någonsin kalla dig hora.
Var du tog vägen vet jag ej. Du tynade bort, var den energiska flickan försvann fick vi aldrig veta. Det kanske var lika bra det. Fast jag hade gärna velat veta. Vi hade aldrig blivit vänner, inte ens bekanta. Du använde mig lika effektivt som dina killar använde dig. I slutändan var det du som användes av oss alla, din energi absorberades av alla, mig inklusive. Vad de ville ha fick de att må bra, när du blev kvar lidandes hände det att det var jag som försökte hjälpa dig och det fick mig att må bra. Fast jag sade aldrig hora.
Jag vet att du aldrig skulle vilja ha mig. Så blåögd är jag inte idag. Du valde en annan väg, visste du att den var så självdestruktiv? Jag skulle aldrig ha sagt att det var ditt fel, kanske hade jag inte heller bett dig att tänka dig för men du var lätt att förföra. Så varför gjorde jag aldrig samma sak som de andra? För att jag inte kunde.
Det fanns stunder som jag bara ville skrika åt dig att det då var rätt åt dig som faktiskt betedde dig på det viset, men jag kunde inte. Du led tillräckligt och jag var bara den tysta killen som ville dig väl. Dessutom förtjänade du inget av vad du fick uppleva, ingen tjej i världen skall behöva utstå ens ett uns av vad du fick leva med, det vill jag att du skall veta.
Jag kasserade en dikt, nu skriver jag ett brev. Du kommer aldrig få läsa det. Istället kommer det att ligga säkert i förvar hos mig, i mitten av ingenstans där ingen någonsin skulle bry sig att leta. Trots att jag inte åstadkommit något i mitt liv förutom sakliga ting hoppas jag att någon som jag en dag hittar detta brev och inspireras av mina ord. Kanske denna någon har modet att utföra det jag aldrig någonsin vågade, kanske behöver inte fler som du misshandlas av denna sorglösa världen. Kanske.
Kanske kommer någon som du en dag upptäcka den sorts killen som aldrig skulle behandla dig fel. En som aldrig skulle säga hora.
Inspirerad av texten:
"Vi som tröstade dem när de grät,
Vi som höll deras hår när de kräktes,
Vi som aldrig sade hora.
Vi är också de som aldrig blir deras."
-Okänd författare, insändare i Metro (2007)