Memoirs of an open mind

There are things that I said I would never do

There are fears that I cannot believe have come true

For my soul is too sick and too little and too late

And myself I have grown to weary to hate

-Trent Reznor (2005)

Vad är godhet? Vad är ondska?

Hur definierar vi den gråzon som så snabbt uppstår vid konflikter mellan olika individer, dessa gråa zoner som faktiskt existerar på samtliga moraliska områden?

Självfallet har alla läsare en egen uppfattning kring dessa frågor jag ställer men jag kan endast som bloggare återge samhällets övergripande svar på den frågan: Vi bryr oss väldigt lite.

Var dag släpps filmer på kvinnor och barn, tjejer och killar som blir våldtagna eller som blir sexuellt trakasserade för att uppfylla några sjuka förgripare (oftast män) och deras fantasier. Dessa filmer, inspelade via telefon eller annan handhållen enhet, läggs sedan upp på diverse skumma siter där alla med en viss pervers läggning kan åtnjuta timmar med pornografi som egentligen kränker de mest självklara rättigheterna ett civiliserat land kan ha: de mänskliga rättigheterna.

Siterna är inte svåra att finna, man kan tro det men så är det icke. I Sverige anser jag att polisen gör ett väldigt bra jobb kring att spärra så många sidor som det är möjligt men deras prioritet gäller endast svenska offer och oftast bara sidor skapade med svensk domän. Likväl är det polisen som vi alltid klagar på för att de inte gör sitt jobb eller går ivägen för oss medborgare, det vi inte ser är just precis hur väl de hanterar och spärrar av barnpornografiska sidor samt andra sidor innehållandes kränkande innehåll eller våldtäckter på film. Söker man efter utländska siter får man ett bra antal träffar redan på Google, tro mig jag har försökt. Det äcklar mig något så otroligt att det inte är sant.

Det tog mig flera månader att skriva klart den här bloggen, trots att den är synnerligen kort för att vara en av mina texter. Jag var så mållös när jag upptäckte hur lite människan anstränger sig för att skyla sina mörkaste begär att jag egentligen ville ta en spikklubba och bege mig ut på ett personligt korsståg. Nu vet väl alla att dessa heroiska idyller på filmer kanske inte riktigt är uppskattade i verkligheten då grov misshandel och seriemord inte riktigt klassas som en bedrift i varken Sverige eller något annat land i Europa i alla fall. Längre än så har jag inte råd att resa, speciellt inte med tanke på att detta brinnande hat brukar lugna ner sig lite efter några timmar. Tyvärr blev timmarna till veckor, och veckor till månader och nu sitter jag här. Till synes ensam i mina tankar kring ting vi inte vill prata om och som vi blundar för att inte se. Än är det inte över och än har jag inte sagt det absolut värsta.

Förövarna bryr jag mig inte längre om. Inte i samma utsträckning som förr i alla fall. Självfallet föraktar jag dem precis lika mycket nu som då, men de får sitt straff förr eller senare. Är man så dum att man lägger upp bevismaterial på nätet har man i princip skrivet under sin dödsattest med blod redan i förväg. Nej, de kommer att få sitt straff förr eller senare.

Jag är inte orolig för deras skull, de kommer att ruttna i sina fängelsehålor och om de inte gör det kommer det förr eller senare komma någon som ser till att deras liv blir aningen kortare. För begår man ett brott en gång har man anlag att begå det fler gånger, för var gång man begår brottet är risken större att bli upptäckt, tills man blir upptäckt. Sådant är mitt resonemang och snälla rätta mig inte för om ni påpekar att de ofta kommer undan och sedan har rätt (vilket ni kommer ha i många fall) kommer jag bli ännu mer förbannad än vad jag redan är. Den lilla detaljen väljer jag att bortse från för att behålla ett visst gott lynne och det är inte fel då jag fortfarande har för avsikt att avslöja de förövare jag kan hitta.

Nej de jag verkligen bryr mig om, men som nästan ingen kan komma åt är de privatpersonerna som har en familj med kanske två barn varav en av dessa är en dotter som skall ha en fin framtid någonstans i Östergötland t.ex. Dessa personer som sedan när barnen gått och lagt sig går till sitt privata arbetsrum för att ”fylla i fakturor” eller vad som helst sedan tar fram sin personliga laptop, skriver i ett lösenord endast de själva kan och går in på dessa sidor för att avnjuta en timmes pornografiskt material där kvinnor våldtas eller förnedras mot deras vilja. De här människorna är de verkliga monstren, de osynliga våldtäksmännen.

Hur skall vi som privatpersoner komma åt dem? Vad skall vi göra åt dem? Inget! Vem kan hjälpa oss då? Polisen, ja polisen som så många människor idag inte vill veta av eftersom de tycker Sverige upprätthåller sig bättre utan polisen som bara kallar araber för svartskallar (true story) och missbrukar sin makt. Men det ni inte ser, det kan ni inte ge beröm åt. Dessutom är det mycket enklare att minnas alla negativa händelser som sker kring polisen än vad det är att komma ihåg de positiva. Minns detta säger jag bara!

Sist men inte minst är det svårt att spåra privatpersonerna eftersom filmerna sällan är betalfilmer då de bara är fyra till femminuters-snuttar vilket självfallet gör att man inte kan söka på VISA-kort eller liknande. Glöm att siterna lämnar ut IP-adresser heller.

Vill du som jag av ren nyfikenhet ta reda på om det som jag sagt stämmer kan du bara googla på diverse sökord och sedan följa upp de med några länkar. Oftast finner du nog bara strunt eller betalsiter där man faktiskt kör med skådespel, men då och då kommer du stöta på en sida som kommer ge dig kalla kårar. Du har blivit varnad, och jag hoppas verkligen att du lyder mitt råd att inte googla.

Självfallet kommer jag heller inte lägga upp några länkar och kan meddela er alla att de redan är anmälda till polisen, de jag hittade vill säga. Fast den brutala sanningen med internet är att för varje sida du stänger ned finns det ett tusen till som fortfarande är öppna…