Mannen och resan del 1
"In regione caecorum rex est luscus"
- Latinskt ordspråk
Jag flämtade till i en kort stund av illavarslande panik! Någonting hade väckt mig ur min oroliga sömn.
Det ögat som fortfarande fungerade någorlunda spejade ut genom en glugg i tältduken som uppkommit av många års slitage på långa vandringståg. Det var dels solen men främst blåsten som till slut piskat upp små mikroskopiska revor som slutligen blev större och större.
Men jag kunde inte laga dem, ty med min dåliga syn hade jag inte tillräckligt för att försöka mig på en reparation med något så fint som nål och tråd.
Ingenting rörde sig ute, det var nog bara träden som hade piskat av morgonvinden. Men jag hade blivit lurad förut.
Med harpunen i ett krampaktigt grepp framför mig begav jag mig sakta ut ur mitt provisoriska härbärge för att försvara mig mot den stundande faran, någonstans inom mig kunde jag känna hur paniken sakta släppte och lämnade plats för en röst som förklarade hur jag gjorde bort mig om det var någon som iaktog mig. Fast det var ingen risk för att bli iaktagen, det var det aldrig.
Fyra år hade gått sedan händelsen. Fyra år av påträngande ensamhet. Folk hade kommit och gått som de värst ville, ett tag hade jag anslutit mig till ett litet sällskap människor med samma avsaknad av ett egentligt mål som jag själv. Men som med alla andra hade det bara slutat med bortfall samt bortgångar. Ett år sedan jag sist hade spejat en enda levande själ. Vid det här laget misstänkte jag att de demoner som strök i skuggorna hade tagit varenda stackare, det fanns bara jag och mörkret kvar.
Jag var en relik, ett minne från en svunnen tid. Så pass svunnen att jag knappt själv kunde minnas hur det varit innan det hände. Innan livets rötter började ryckas upp ur marken med en sådan kraft att mänskligheten aldrig hann besvara anfallet från ovan.
Vem var det egentligen som var ansvarig för allt lidande? För om han, för jag misstänkte att det var en man, låg bakom allting kunde han inte ha haft för avsikt att själv falla för sin plan? Fast vad kunde jag säga om människor egentligen? Under den korta tiden som jag hade fått umgås med liksinnade fick jag även uppleva hur en person förvandlas när den drivs till branten av sann desperation och när det händer, finns ingen diplomati som man kan tillämpa för att lugna ner denne. Det var diplomati som låg bakom att jag förlorat synen på ena ögat samt delvis på andra. Hon hade ingen vilja för att tala förstånd, jag stod mellan henne och den sista ransonen mat vi hade anförskaffat oss. I slutändan tror jag att det inte var hon som attackerade mig med kniven som skar tvärs över mitt ansikte, utan den sjukdom som slutligen drabbat oss alla. Sjukdomen som sakta trängt igenom vårt svaga kött vid insikten att alla skall en gång för alla dö.
Nu när jag väl vaknat kunde jag inte längre somna om, oron trängde igenom varenda vaken cell i min kropp. Dessutom hade magen börjat skrika och jag var mäkta trött på gamla torra kex. Det var kanske dags att söka efter konserver i staden vid horisonten?
Igår natt när jag vandrade hade jag bara kunnat glimta ett svagt ljus, först trodde jag det var en koloni som låg några kilometer bort, men det rörde sig trots allt om en hel stad. Gott om möjligheter för att hitta någon mat kvarglömd någonstans, gott om möjligheter för att dö i skuggorna...
Vinden ven friskt om mitt solblekta ansikte och fick mitt långa hår att följa med en smula innan det varsamt lade sig på mina axlar. Löven hade börjat falla, hösten var med andra ord kommen.
Solen sken fortfarande varmt och jag begav mig av på den ensliga vägen.
För första gången på väldigt länge kände jag något varmt stiga inombords, som om en liten glimma hopp började tränga fram.
Kanske skulle jag äntligen kunna vila mina trötta fötter vid en varm eldstad, med en god burk vita bönor?
Måhända skulle jag även finna en fungerande radio som fortfarande spelade svunnen musik från forntida dar?
Kanske skulle jag i denna stad få svar på de frågor som brann i mig?
Tiden skulle få avgöra.