Mannen och resan del 2
Varför just jag?
Många hade ställt sig den frågan, varför var det jag som hade överlevt längst?
Fanns det inte andra som förtjänade den äran, det privilegiet så mycket mer än mig? De hade kanske rätt, jag visste inte riktigt längre.
När händelsen inträffade var jag, liksom många andra, inte direkt förberedd. Det fanns ingen bunker för mig att söka skydd i, inga konserver förvarade på något hemligt ställe för att föda mig och inte heller en egentlig mening för mitt liv att fortsätta. Jag var inget annat än en lågavlönad revisor på ett företag vars namn du skulle ha glömt lika fort som jag berättade för dig. Så varför var det mig som ödet valde att fortsätta livnära med möjligheter i denna nya men ändock så föråldrade värld?
Jag sökte skydd under skrivbordet, som av en slump blev min räddning. Det och min rädsla.
Min feghet drev mig till att stanna kvar i lokalen långt efter att alla övergivit den, där livnärde jag mig endast på matrester från matlådor samt automatens godis. Till slut, när maten oundvikligen tog slut, begav jag mig ut för att skåda eländet.
Död. Ond bråd död. Kaos, panik. En evinnerlig låga brann klar på himlen, men där fanns ingen sol att skåda längre. Ingen visste vad det var som hade inträffat men av att dömma hade dess inverkan orsakat en katastrofal biologisk förändring på jorden. Senare kom teorin att orsaken bakom, som allt annat, var av mänsklig kraft. Att solen var kvar samt att den lågan som brann klar var rester av något annat... Sedan stannade alla teorier upp, för ingen visste egentligen inte. Någon informationsspridning fanns inte heller, allt intranät slogs ut i samma sekund som händelsen inträffade.
Var det måhända för att jag inte hade någon familj som jag överlevde? Alla jag hade känt i detta livet hade givit sig ut på en hopplös jakt för att hitta sina nära, den var sällan särskilt långvarig. Antingen sköt hoppet hos människorna bara upp det oundvikliga svaret, eller också skulle deras familjemedlemmar dö av en efter en likt pestsmittade patienter under medeltiden. Ingen visste heller varför.
Sjukdomen spred sig. För den som lämnade storstäderna ökade chanserna för att överleva en dag till, men också risken för att svälta ihjäl. De som levde i glesbygden var sällan benägna att dela med sig, särskilt inte till den våg av människor som trängde sig på. Utstötta i sitt eget land likt nationella flyktingar var de som försökte sig på att knacka dörr. Desperation ledde till konflikter, död och åter död.
Människan är ond när han sätter sig själv framför andra. Och det gör han alltid.
Utan familj eller något egentligt mål begav jag mig av, mest av rädsla för sjukdomar. Jag stötte på en lika förvirrad ensling som ackompanjerade mig ett tag, men våra vägar skars abrubt av en dag när han i ett försök att stjäla av min mat råkade skada sig själv så allvarligt att jag inte lyckades rädda honom. Det var sista gången jag grät.
Solen stod högt när jag fick äta mitt första mål mat för dagen. Jag hade lyckats fånga en ekorre som jag grillade under en liten låga som kom från min mobila grill jag skapt med hjälp av en öppen aluminiumburk och lite kol. Ytan var kanske en smula sparsmakt men lösningen både fiffig och enkel om man behövde göra sig osynlig för farorna som lurade ute i periferin. Behövde någonting stekas kunde jag nyttja locket tillhörande burken, allting tjänade ett syfte.
Köttet var mört men smakade otroligt bittert. All smak hade förvrängts samt korrumperats ända sedan händelsen. Som om sjukdomen den här världen nu bar på genomborrat allt levande och fortsatte plåga de sista som denna jorden tvingades vandra, till dess att vi bara var blott urholkade skal av våra forna jag. Jag suckade.
Än så länge hade den vilda naturens kulinariska upplevelser inte påverkat mig särdeles mycket, mer än att ge mig en temporär mättnad och energitillgång. Dessutom fanns det inte mycket val om jag skulle fortsätta leva, ett beslut jag redan hade tagit för länge sedan. Det må inte funnits mycket till argument för mitt leverne, men kunde jag klara mig bättre än de flesta så skulle jag banne mig också försöka! Om det så innebär att jag aktivt skulle söka en poäng med denna post-existens, så skulle det vara så mycket bättre än att bara ge upp!
Det många månader sedan jag sett en levande människa, men nu hade också mängden hot börjat sina. Slutligen hade jag börjat märka att även mängden djurliv började sakta avta. Vad var det som tog kål på oss så sakteligen, så smaklöst och smärtsamt? Vem ville se världen lida in i det sista?
Jag suckade och reste mig upp för att bege mig de sista stegen in i diset vars höjda ridå tydde på något illavarslande som låg i omnejd av staden. Dess gråa betongblock till byggnader, vars rutor för länge sedan brustit i kras, reste sig hotfullt mot skyn och kastade en oinbjudande skugga över mig. Obehaget gjorde sig påmint, men även jag påminde känslan som trängde sig på att det också var länge sedan det fanns något att känna obehag över.
”Jag får vara på min vakt, oavsett.”