Memoirs of an open mind

Jag borde inte skriva det här inlägget. Och med det sagt skriver jag det, utan att ens veta varför jag skriver det eller vad jag skall skriva om. Jag vet inte om det blir långt eller kort och jag vet inte om någon bör varnas för dess innehåll. Jag vet bara inte...


På sista tiden har jag verkligen inte kunnat skriva speciellt mycket, varken bloggar eller lyrik i allmänhet för jag har inte kunnat få bukt på mina egna tankar. Det är definitivt inte så att jag är förvirrad på något vis även om det hade varit en väldigt bra ursäkt nej, det handlar om allt jag skrivit om tidigare och hur mycket jag tänkt över allt jag tyckt och fortfarande tycker. För mycket.

Allt jag bloggat om människans själviska tankar har jag såklart tänkt vidare på och i nuläget resulterar mina tankar nästan i att allt vi gör kan förknippas till ren och skär egoism men att väldigt få saker vi gör ses, enligt mig, som godhjärtat. Denna syn jag har nu är helt enkelt inte nyttig, inte för någon.

Tillåt mig förklara, till och börja med är våra synpunkter på samhället och själva defenitionen av egocentrism helt och hållet grundad på våra egna tankar och moraler därför är det jag säger helt ologiskt för vissa och helt fel för andra. Självfallet.

Men om vi säger att en vän är i knipa och vi räddar honom från att falla från ett stup. Detta ser jag som en godhjärtad tanke rent och enkelt då vi inte hinner planera något som vi kan få ut av det, till vår fördel menar jag då. Inte för att vi tvunget skulle göra det.

Men om vi talar om en social knipa där din vän behöver din hjälp. Här kan vi finna många fördelar för oss själva. Dels personens uppmärksammhet och vad du kan få ut av att hjälpa eller manipulera situationen till att uppnå det resultat du önskar dig. Den här situationen kan vara en akt av egoism.

Det här är som sagt bara splitter av mina egna tankar och allt jag skriver är stora öppna frågor då jag själv inte är säker ifall jag har rätt eller fel. Det är inte för mig att avgöra utan för samhället och jag vet att tids nog får jag svar.

Men låt oss ta en väldigt hemsk och brutal situation som många kommer att spotta bara för att jag ens tänker tanken. Nu kommer jag helt enkelt vara väldigt brutal.
Låt oss säga att en moder förlorar sitt älskade barn. Detta barnet dör och hon håller det i sin farm gråtandes och skrikandes: "Varför?!".
Här vet jag nog hur alla reagerar, det är synd om henne.
Men å andra sidan, tanken föll mig in, är det inte på något vis väldigt själviskt sätt att resonera med att det är orättvist att just hon förlorar sitt barn när det finns så många andra människor som förlorar sina nära och kära samt att det här barnet kanske inte hade fått någon bra uppväxkt eller för att vi redan överbefolkar planeten? Bara en tanke gott folk och jag ryser själv av att jag vågar ifrågasätta det här, men jag måste då jag bara känner för att bli av med den frågan då den trots allt kretsar omkring i mitt huvud.
Låt mig förklara överbefolkningen då jag känner på mig att jag inte var speciellt tydlig första gången. Modern är bedrövad över att just hennes barn dött men hade hon sett på tv att en skara barn i Nigeria dog vid födseln hade inte ens hälften av den reaktionen upppstått utan det hela hade bara varit något sätt att döda tiden. Se på nyheterna att folk dött, till och med som en ren underhållning. Men när hennes barn död är det pest och pina. Självklart är vi som mest rädda om våra egna avkommor av naturen men det känns inte riktigt rätt att vi inte kan vörna lite mer om andra men att alla skall vara så bedrövade när vi förlorar det som står oss närmast. Jag vet folks reaktion att det är naturligt men det är bara som jag tänker just nu.
Hade jag förlorat min bror hade jag låst in mig någonstans för ett tag utan någon form av social kontakt då jag inte hade velat ha någons sympati förutom min egen, vilket i sig kanske är egoistiskt om man tolkar min filosofi men som jag tror det måste vi alla ha våra egna tankar samt någon form av självömkan. Det krävs väl för att kunna återställa sig för att återta livets sysslor.

Jag hade ärligt talat skrivit mer om jag inte varit så jäkla trött men det är en tanke värd att fundera över. Själv är mitt anseende det att så länge våran självömkan eller egocentrism går ut över andra för mycket som det uppenbarligen gör främst för "fjortisar" så är det egentligen ingen fara. Men bara en tanke.

Godnatt!