Memoirs of an open mind

Yo! Sjukdomar och mycket djup Nine Inch Nails musik är som upplagt för tänkande...

Och vad händer när jag tänker? Jo jag blir mig själv, den där lilla ledsna, patetiska typen folk helt enkelt inte får lov att lägga märke till. Jo jag är helt seriös.

Har ni tänkt på hur lätt det är att bara i detta nuläge föreställa sig ett gäng med människor som man känner, tänka efter vilka man prioriterar mest och sedan bara slänga bort resten åt den dära "second hand" högen ifall ifall. Jo tänk efter lite, det är inte så svårt egentligen eller hur? Det är inget man talar om eller skyltar med. Men så är det faktiskt. Låt mig ge ett visst ultimatum för den som fortfarande förnekar det hela:

Efter att ha slutat högstadiet eller efter att ha tagit stundenten, hur många höll du kontakten med efteråt? Kan väl vara ett par stycken gissar jag, hur många lovade du att inte tappa kontakten med? Tänkte väl det.

Och så enkelt är det foks! Vårt liv, de val vi gör. De valen märks även på den arsenal med vänner man har bakom sig som stöttar en. Bara faktum att jag valde att sluta spendera min fritid på scouterna lika mycket som jag en gång gjorde har lett till att jag i princip förlorat den kontakt jag en gång hade med ett större gäng av vänner som jag faktiskt värdesätter. För det var ju okej att jag stack och gjorde saker utan dem då vi aldrig hade gått på samma skola men nu har de i ett år gjort saker tillsammans utan att ha frågat mig i majoriteten av dessa saker. Då börjar jag att gnälla.
Har jag någon rätt till det?

Det är inte precis som om jag totalt förlorat kontakten, vi känner varandra och pratar ibland och vi gör saker tillsammans. Men det är bara en minoritet av vad dem gör tillsammans.

Jag är inte arg på dem för vad de gör, det som sker händer med all rätt. Det var ju trots allt jag som valde att spendera mindre tid på scouterna.

Samma sak sker hela tiden, om och om igen. Jag slutar gå på handboll och börjar gymma istället, nya människor på gymmet och ingen kontakt med handbollskillarna. Jag börjar på Katedralskolan och får nya vänner där men förlorar en stor del från min gammla skola. Inte är det bara mig detta berör? Det händer oss alla.

Detta är ett faktum...






Del två

En andra tanke jag vill tillägna mina få läsare.

Det slog mig idag att vi faktiskt hanterar viktiga situationer som ett spam filter.
Tänk er en situation som att ni har ett gäng med människor, alla har en form av kris. Nu vet du vilka som faktiskt behöver din hjälp och vilka som bara söker uppmärksammhet.
Du är i alla fall helt säker på vilka som är vad men sanningen är lite annorlunda.

Vad du gör vore väl det vanligaste, antagligen så sorterar du bort de du finner jobbiga eller i annat fall bara vill ha uppmärksammhet. Beror ju på vem du är. Sedan tar du hand om de du gillar eller de som behöver din hjälp beroende på vem du är ännu en gång.

Men!

Ett spamfilter är aldrig vattentätt! Det goda kan fastna i filtret och det onda kan lyckas att tränga igenom. Vad jag vill fokusera på är det goda som fastnar. Vad man gör av det onda är bara en tidsfråga tills man väljer att ignorera det med. Men tänk på den människan ingen hör? Tänk på den som ingen ser?

För henne måste livet vara kaotiskt...






Del 2.5

Vad skiljer människan från djuren?




Del tre

Det här är inget klagomål utan bara en simpel tanke.

Hur kommer det sig att man ofta lyckas relatera gnäll till något väldigt personligt? Ofta är det antagligen något form av skrik: "Hjälp!"

Därför försökte jag faktiskt att inte relatera till mig när jag skriver den här delen. Men som vanligt kommer jag antagligen att misslyckas, vilket är meningen.

Bloggen är trots allt vad jag tycker, vad som pågår i mitt huvud och helt enkelt min syn på livet.

Om jag hade velat skriva om annat hade jag väl valt att ta en utbildning inom journalistik eller också hade jag bara skrivit krönikor där allt handlar om min syn på utvalt ämne. Men inte denna gång. Nu skriver jag dels om vad jag tycker och dels om vad jag känner. Den som vill, den läser.

Enjoy!