Memoirs of an open mind

Jag kan inte sova.
Det är väl grunden till att jag legat och tänkt ännu en gång, jag har även idag vågat något jag inte gjort på evigheter. Jag bad en bön till en Gud eller till något väsen i hopp om något stöd eller råd för framtiden.
Jag vet inte varför det är värt det och faktum är att jag skriver egentligen den här biten mest för att memorera vad jag tycker så att jag inte glömmer det i framtiden. Men jag har en del synpunkter.

Jag får väl börja med att skriva ungefär vad jag bad, detta är redan hälften om hälften bortglömt. Men jag skall försöka:

"Jag skall vara ärlig. Jag vill tro men jag vet inte om jag gör det. Jag vill tro att det finns ett väsen ovanför mig just nu som lyssnar på min bön och ifall detta stämmer så kan jag inte ljuga varje gång jag nämner ditt namn eller spekulerar kring dig eller er för ni eller du känner mig. Jag vet inte vad jag skall tro om dig, och jag fortsätter att sätta dig i substantiv. Jag hade gärna velat förkasta alla mord, all fattigdom och säga att du existerar, oavsett vad som pågår här i världen. Men nu är det så att det finns något ok var jag än tittar och faktum är att jag själv lever ett liv jag inte är speciellt stolt över. Därför vet jag inte om det här är en desperat sista utväg. Men jag kommer att säga det ändå.
Jag vill tro att efter mitt patetiska liv på jorden kommer jag vidare till någon form av himmel, eftersom jag lever som jag lever kommer detta oavsett aldrig att inträffa. Jag vet inte ens om böner hjälper överhuvudtaget eller om det är goda gärningar men jag är inget av dem, det vet du om du finns och det vet jag. Jag är en tvivelaktig person men jag ber dig om du finns att ge mig något form av råd. Det kanske inte är så mycket, eller så är det en hel överdrift från din sida men det skulle betyda en hel värld för mig. Jag behöver det stöd som något kan ge mig. Jag vet själv att ifall jag hade varit allsmäktig och vis hade jag väl ignorerat den bönen och sagt att en finner sina problem enklast att lösa när man hanterar dem själv. Å andra sidan hade jag då inte skapat ett ting som tar kål på sig självt likt ett virus som löper amok över en stor planet. Jag hade inte heller skapat en så avancerad organism eftersom jag hade vetat att denna skulle förr eller senare utnyttja sina medmänniskor eller bli egocentrisk.
Där ligger mitt problem.
Jag ser ingen mening i livet jag lever idag. Jag vet att om jag gör bra ifrån mig får jag en bra karriär och kanske en god fru samt ett hyggligt liv. Jag vet även att om jag inte sköter mig kommer jag ner i en lägre avlönad klass och får jobba för mitt levebröd men mitt liv kommer inte vara en sådan stor skillnad då jag fortfarande är samma person. Därför ser jag ingen mening i det jag gör då allt omkring mig bara är fixerat på pengar och framgång. Vi har blivit så självcentrerade som jag hör en god vän uttrycka gång på gång, så beroende av varandras och våran egen ekonomiska tillgång att vi helt tappat koncentrationen över vad som är det viktiga. Eller som jag ser vara det viktiga, vilket i sig kan ses som egoistiskt. Jag vet inte vad det är med mig. Kanske det är någon ungdomlig impuls men det ger jag fan i, om du ursäktar eller om du överhuvudtaget bryr dig om svordomar. Det vet jag inte.
Hur som anser jag bara att det liv jag lever, vi lever, det vill säga dem jag känner omkring mig. Dessa lär protestera när jag anmärker men jag anser att vi lever ett alltför känslokallt liv för tillfället. Kanske är jag för mycket av en humanist kanske är jag bara ett nervvrak inombords men jag behöver mer känslor, mer närhet. Detta är något jag anser att vi alla behöver förr eller senare och min synpunkt på hur ungdomar eller folk i min ålder uppfyller dessa krav är via droger och alkohol. Vi finner en ursäkt till närhet. Denna ursäkt kan i sin tur gå i överstyr.
Därför söker jag råd, därför ids jag för en gångs skull be. Hur skamligt det än är för mig eftersom jag så länge förnekat den bleka tanken av din existens. Jag vill tro men jag kan inte, när jag väl känner att jag kan vill jag inte. Det går inte ihop. Men för en gångs skull försöker jag och jag förväntar mig ingen respons. Men jag önskar mig den.
Kanske är det människan som är svag och behöver något att klammra sig fast vid, det kanske är faktum. Kanske är det sanning att vi alla blir deprimerade över att våra egna krav inte uppfylls, i så fall kan jag klassas som en renodlad egocentriker i det här fallet. Kanske är det så att vi bara inte klarar av att beskåda andras gärningar och vad vi vet är på väg att hända med oss.
I vilket fall känner jag mig olycklig och söker råd över vad jag skall ta mig till.
Och när jag ändå håller på, värna över min familj. Det kanske inte syns att jag älskar de, jag kanske har slutat älska de eftersom jag inte känner något just nu, det kan bero på musiken eller på läget jag befinner mig i. Men jag bryr mig om dem hemskt mycket och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv ifall något hände dem. Samma gäller mina riktiga vänner. De betyder en hel del för mig. Det är inte deras fel att jag har blivit så känslokall eller att jag känner mig som ett isberg i alla fall för tillfället. Detta kan förändras då jag som alla andra ungdomar är impulsiv. Men jag bryr mig om dem och det räknas så snälla värna om dem.
Amen."

Innerst inne kommer jag nog alltid vara tvivelaktig, kanske rentav en patetisk ursäkt till ett levande ting. Vad folk än säger kommer denna inställning aldrig förändras, inte tills jag själv gjort något som fått mig att inse motsatsen. Varför vet jag rent av inte. Jag vet bara att det här är en känsla som följt mig så länge jag kan minnas eller så länge jag varit mogen nog att vara medveten av att jag faktiskt hade en sådan känsla. Detta kanske är en aning komplicerat men så är det.
Tyvärr kommer jag, trots detta erkännande, att leva vidare. Jag kommer ha mina lyckliga stunder och mina olyckliga. Men jag vet inte om jag någonsin kommer åtgärda problemet i sig. Jag kommer inte vara förändrad i skolan idag och inte imorgon, det här är något som kommer att älta inombords tills det till slut kommer ut till dagens ljus. Detta kan ta många år. Jag vet bara att just nu känner jag mig hopplös och falsk.

Detta är ingen vanlig tonårsdepression och de som känner för att kritisera mig kan gott göra det, men innan någon gör dylikt skall de veta att jag är stolt för vad jag har sagt och hur mycket skit jag än kommer att ta för detta så kommer jag inte klandra er. Jag kommer däremot att stå fast vid det jag skrivit tills någon bevisat mig motsatsen. Då menar jag bevisat.

Tack för allt och, förhoppningsvis, godnatt.

Vi är besatta.

Det är sanning, vi är alla så besatta idag av vad andra människor tycker att vi ofta glömmer vad vi själva står för och tycker. En människa (likt en Sim) är ett socialt djur om man får kalla det så. Vi skulle aldrig kunna överleva själva utan att förr eller senare förlora kontrollen över våra sinnen. Det är sant. Men ibland kan det gå i överstyr åt andra hållet. Många människor är så besatta över andras tankar och tycken att de helt och hållet förlorar kontrollen över sig själva och över vad som är rätt och vad som är fel. Det finns dem som faktiskt känner sig deprimerade för att de inte fått någon form av bekräftelse över att de har synts tillräckligt mycket. Många skulle kalla det beroende, tyvärr har detta blivit så vanligt bland ungdomar i dagens i-länder att man snart börjar följa det som en ny trend.

Att vi ljuger är självklart. Detta kan även förknippas till min text ovanför, ljuga för att få bekräftelse. Hur kan detta stämma? Vi hittar på något djärvt eller "häftigt" för att alla skall säga "neeeej! Vad coolt! Berätta mer!"
Bekräftelse.
Att vi ibland inte ser vad det gör mot oss, vad vi formar oss själva till. Som jag tidigare sagt riskerar vi att sälja våra egna tankar och tycken till en större trend. Vad vi gör är att vi fokuserar så mycket på att bli accepterade eller att känna en gemenskap som i vissa fall inte skall finnas att vi mer än gärna går över gränsen. Det är inte förrän bubblan spricker och lögnaren kryper ut ur sitt skal för att skåda den ljusa dagern som man inser att det hela var ett stort misstag. Men försent. Det är då man även inser att en vänskap som är baserad på tillit kan ta upp till något år att återskapa. Eller aldrig. Beroende på vem.
I vissa termer kallar jag det här tillståndet för ett beroende. Det finns hos oss alla, vi har alla någon gång använt oss av en smärre lögn för att framstå som mer perfekta.

Perfektion...
Ett ord som många eftertraktar men som ingen någonsin (får jag upprepa; någonsin) kommer eller kan uppnå. Min tro är att när en människa uppnår sin definition av perfektion kommer hon av övriga att ses som ett missfoster eller som en på något vis inkompetent person. Det går inte att för alla ses som perfekt. Varför då sträva istället för att vara den man faktiskt är och utveckla de egenskaperna?
Men visst om perfektion innebär att dölja det man faktiskt är, att sträva efter flera lögner för att uppnå en form av accepterande inom en grupp är väl den rätta vägen för människan som faktiskt inte har någon bättre utväg. Men problemet eller en bieffekt är ju såklart svartsjukan och den renodlade dumheten, denna kan även vara konstodlad i vissa fall.
Det är väldigt lätt att faktiskt börja ge sig på andra människor för att själv visa vem man är och hur duktig man blivit för sin grupp. Men är detta rätt? Givetvis inte!

För att inte tala om ungdomens stora depression. Vi behöver varandra inte bara för att vi trivs med personerna ifråga utan för att själva må bättre. Allt vi gör tror jag är i en liten del, även om vi inte själva märker av det, en egoistisk handling. Till en början tänkte jag att det var riktigt illa av oss att faktiskt agera på det viset och jag skydde mig själv för det. Men med tiden har jag kommit att inse att det inte har någon som helst betydelse så länge du faktiskt inser vilken tid som faktiskt är rätt för att själv känna sig nöjd eller för att tillfredställa personen ifråga och faktiskt vara en vän som lyssnar i de dåliga lägen. Kanske du får något tillbaka i gengält? Men å andra sidan är detta väldigt fascinerande hur vi faktiskt finner vissa genom att kanske lägga märke till hur de kan tillfredställa dina behov när du behöver dem. Det är något man borde tänka över. Givetvis är detta inte alltid fallet utan man kan binda en vänskap tyngre än detta på så mycket mer men egoism är en grund. En, inte alla.

Vad är det då som driver oss till att annonsera ut våra känslor och tankar på sidor för att exponeras till en publik som förhoppningsvis antingen kommenterar sin sympati eller motsatsen? Är det en känsla för att synas eller för bekräftelse? Är det för att vi vill visa att "jag finns!" eller för att "jag mår inte bra, se detta för en gångs skull!". Det är ett dilemma och jag tror personligen att det är en blanding av alla former. Dock tänker jag inte reflektera över mina argument då jag inte på något vis är irriterad idag över det eller känner att jag måste skriva ner alla mina klagomål innan jag exploderar.
Jag kan ändå tillägga att jag definitivt irriterar mig på folk som faktiskt dagligen fotar sig själva för att sedan poängtera att de tycker de är fula för att bara skapa en form av uppmärksamhet där folk nästan känner sig tvungna att kommentera motsatsen. Detta är och kommer alltid vara falskt, fult och svinigt. Vad händer om någon faktiskt skriver att han/hon tycker personen ifråga är ful? Kommer alla att rasa mot den personen? Varför bry sig i första taget?
Exponering i all ära, till en viss måtta.

För att accepteras idag måste vi även i vissa grupper visa upp vår sociala status. Detta innebär för oss unga vem du ligger med. Oj förlåt.
Den du älskar för resten av ditt liv och som är bara din och du bara hans/hennes.
Inse, relation bygger på så mycket mer än status och sex. Man behöver inte ivrigt leta efter nästa bara för att man precis kommit ur ett förhållande, det fungerar inte så.
Det är så mycket missförstånd med kärlek och sex. Och det i sig är ett beroende, vi gör det inte för att må bra själva utan även för att stoltsera med vårt pris/prydnad. Vilken kille som helst går bra, bara han har magmuskler och stor...
För oss killar? Blond? Stora bröst? Niiice!

Idioter.

Vi är beroende mer eller mindre av att visa upp hur vi är. Jag är det, du är det. Går inte att förneka. Den som förnekar är antingen en jävligt bra lögnare eller en riktigt feg sate som jag tycker väldigt väldigt synd om.