Memoirs of an open mind

Vi är besatta.

Det är sanning, vi är alla så besatta idag av vad andra människor tycker att vi ofta glömmer vad vi själva står för och tycker. En människa (likt en Sim) är ett socialt djur om man får kalla det så. Vi skulle aldrig kunna överleva själva utan att förr eller senare förlora kontrollen över våra sinnen. Det är sant. Men ibland kan det gå i överstyr åt andra hållet. Många människor är så besatta över andras tankar och tycken att de helt och hållet förlorar kontrollen över sig själva och över vad som är rätt och vad som är fel. Det finns dem som faktiskt känner sig deprimerade för att de inte fått någon form av bekräftelse över att de har synts tillräckligt mycket. Många skulle kalla det beroende, tyvärr har detta blivit så vanligt bland ungdomar i dagens i-länder att man snart börjar följa det som en ny trend.

Att vi ljuger är självklart. Detta kan även förknippas till min text ovanför, ljuga för att få bekräftelse. Hur kan detta stämma? Vi hittar på något djärvt eller "häftigt" för att alla skall säga "neeeej! Vad coolt! Berätta mer!"
Bekräftelse.
Att vi ibland inte ser vad det gör mot oss, vad vi formar oss själva till. Som jag tidigare sagt riskerar vi att sälja våra egna tankar och tycken till en större trend. Vad vi gör är att vi fokuserar så mycket på att bli accepterade eller att känna en gemenskap som i vissa fall inte skall finnas att vi mer än gärna går över gränsen. Det är inte förrän bubblan spricker och lögnaren kryper ut ur sitt skal för att skåda den ljusa dagern som man inser att det hela var ett stort misstag. Men försent. Det är då man även inser att en vänskap som är baserad på tillit kan ta upp till något år att återskapa. Eller aldrig. Beroende på vem.
I vissa termer kallar jag det här tillståndet för ett beroende. Det finns hos oss alla, vi har alla någon gång använt oss av en smärre lögn för att framstå som mer perfekta.

Perfektion...
Ett ord som många eftertraktar men som ingen någonsin (får jag upprepa; någonsin) kommer eller kan uppnå. Min tro är att när en människa uppnår sin definition av perfektion kommer hon av övriga att ses som ett missfoster eller som en på något vis inkompetent person. Det går inte att för alla ses som perfekt. Varför då sträva istället för att vara den man faktiskt är och utveckla de egenskaperna?
Men visst om perfektion innebär att dölja det man faktiskt är, att sträva efter flera lögner för att uppnå en form av accepterande inom en grupp är väl den rätta vägen för människan som faktiskt inte har någon bättre utväg. Men problemet eller en bieffekt är ju såklart svartsjukan och den renodlade dumheten, denna kan även vara konstodlad i vissa fall.
Det är väldigt lätt att faktiskt börja ge sig på andra människor för att själv visa vem man är och hur duktig man blivit för sin grupp. Men är detta rätt? Givetvis inte!

För att inte tala om ungdomens stora depression. Vi behöver varandra inte bara för att vi trivs med personerna ifråga utan för att själva må bättre. Allt vi gör tror jag är i en liten del, även om vi inte själva märker av det, en egoistisk handling. Till en början tänkte jag att det var riktigt illa av oss att faktiskt agera på det viset och jag skydde mig själv för det. Men med tiden har jag kommit att inse att det inte har någon som helst betydelse så länge du faktiskt inser vilken tid som faktiskt är rätt för att själv känna sig nöjd eller för att tillfredställa personen ifråga och faktiskt vara en vän som lyssnar i de dåliga lägen. Kanske du får något tillbaka i gengält? Men å andra sidan är detta väldigt fascinerande hur vi faktiskt finner vissa genom att kanske lägga märke till hur de kan tillfredställa dina behov när du behöver dem. Det är något man borde tänka över. Givetvis är detta inte alltid fallet utan man kan binda en vänskap tyngre än detta på så mycket mer men egoism är en grund. En, inte alla.

Vad är det då som driver oss till att annonsera ut våra känslor och tankar på sidor för att exponeras till en publik som förhoppningsvis antingen kommenterar sin sympati eller motsatsen? Är det en känsla för att synas eller för bekräftelse? Är det för att vi vill visa att "jag finns!" eller för att "jag mår inte bra, se detta för en gångs skull!". Det är ett dilemma och jag tror personligen att det är en blanding av alla former. Dock tänker jag inte reflektera över mina argument då jag inte på något vis är irriterad idag över det eller känner att jag måste skriva ner alla mina klagomål innan jag exploderar.
Jag kan ändå tillägga att jag definitivt irriterar mig på folk som faktiskt dagligen fotar sig själva för att sedan poängtera att de tycker de är fula för att bara skapa en form av uppmärksamhet där folk nästan känner sig tvungna att kommentera motsatsen. Detta är och kommer alltid vara falskt, fult och svinigt. Vad händer om någon faktiskt skriver att han/hon tycker personen ifråga är ful? Kommer alla att rasa mot den personen? Varför bry sig i första taget?
Exponering i all ära, till en viss måtta.

För att accepteras idag måste vi även i vissa grupper visa upp vår sociala status. Detta innebär för oss unga vem du ligger med. Oj förlåt.
Den du älskar för resten av ditt liv och som är bara din och du bara hans/hennes.
Inse, relation bygger på så mycket mer än status och sex. Man behöver inte ivrigt leta efter nästa bara för att man precis kommit ur ett förhållande, det fungerar inte så.
Det är så mycket missförstånd med kärlek och sex. Och det i sig är ett beroende, vi gör det inte för att må bra själva utan även för att stoltsera med vårt pris/prydnad. Vilken kille som helst går bra, bara han har magmuskler och stor...
För oss killar? Blond? Stora bröst? Niiice!

Idioter.

Vi är beroende mer eller mindre av att visa upp hur vi är. Jag är det, du är det. Går inte att förneka. Den som förnekar är antingen en jävligt bra lögnare eller en riktigt feg sate som jag tycker väldigt väldigt synd om.