Ur sot finner vi
Besynnerligt hur allt får sig en vändning.
Allt stiger in i mörker för att övergå till en vardagssinnad aska.
Vad är annars att nämna om inte hur sammanhållningen mellan oss medmänniskor får en allt tunnare linje som till slut blir så genomskinlig att jag inte ens kan se kontrasten.
Frågan är den, hur flyr vi undan våra öden när vi alla trampar så nära varandra utan att ens märka hur man går över sina egna medmänniskors tår. Stigen har många val, varje val omfattar många människor.
Ibland försöker jag fokusera bort faktumet att jag nu sitter i ett rum, nedsläckt efter behag. Med en mörk natt därute som inehåller många potetiella brott som sker varje sekund, visste du att 1.3 kvinnor blir våldtagna per sekund i Amerika?
Ondska är utan tvivel faktorn bakom vi alla vandrar i slutändan, ty försöker vi finna en lösning blir vi snabbt nedslagna som min inte alltför bekante vars död jag ej vittnade men vars kropp jag tog farväl av idag.
Hur kommer det sig att vi fullt medvetna om synderna vi bekräftar dygnet runt fortsätter följa förnekelsens spår? För det är mycket lättare än att faktiskt hantera sanningen, konflikter är något vi räds något så fruktansvärt.
Varifrån får vi denna hat?
Det är elden vi alla dansar omkring, i glödbädden finner vi svaren på våra gåtor. Men ur sotet stiger rädslan vars magi är svartare än gåtorna vi ej får svar på.
Finns det ingen som vågar, frågar vi oss måhända? Världen är en hemsk plats, men du sätter vackra ord i dess beskrivning och jag kan endast hoppas att någon läser och förstår. Och kanske gör något för att vi ska trampa rätt, och inte på våra medmänniskors tår.