Arrogans
Varför saknar vi?
Vad gör oss så unika att vi aldrig riktigt lyckas undfly känslan av saknad? Frågan är stor och omfattande men det är bara sådant att det faktum bara stämmer när man har tid nog att sätta sig ner och tänka. Tanken slår därför bara in då man har för mycket tid skulle många säga, och kanske stämmer det i vårt moderna samhälle. Uppenbarligen är hemsidor där man lägger ner en del tid på egentligen bara tidsfördriv i det långa loppet, det må så hända. Faktum är att om några år kommer de sidorna inte längre att vara aktuella och allt slit var då i onödan.
Livet är kort, för kort. Det konsterar alla döende, varför slösar vi då bort tid på teknologi istället för att uppfylla våra önskningar? En del skyller på att vi är i det stadiet av studier att när vi väl har tid över har vi varken pengar eller tid nog att undspara till större evenemang. Men många lyckas ändå att sätta datorn framför sin familj, jag klandrar de inte. Fram tills idag har jag gjort samma sak. Jag kommer antagligen att förstrött göra detsamma för jag är knappast medveten om vad jag går miste om eller om jag väl är det så kommer jag snabbt att glömma det. Man ångrar inte något förlorat förrän man faktiskt förlorat det. Så sant som det är sagt, lite tragiskt.
Men jag har ett skäl till varför många unga spenderar mer tid med en apparat än med sina vänner/familj. Dels för att de kanske inte ser det som ett fel, dels för att de faktiskt är socialt inkompetenta.
Förlåt.
Inte socialt begåvade. Med det menar jag att vissa är blyga över småsaker och andra över större saker. Vissa kanske skäms över sitt utseende och andra vill bara inte släppa folk in i sitt privatliv. Vi är olika. För dem finns en ursäkt. Men jag vet inte riktigt hur man kan acceptera en brist inom sig själv och bara undvika att göra något åt saken. Att åtgärda något är inte så himla svårt trots allt.
För övrigt är isolation aldrig bra. Med isolation menar jag det som vår familj gör en gång om året. Vi åker och hälsar på mormor på landet i Polen. Ingen tillgång till något och det enda tidsfördriv förutom umgänge är böcker. Och såklart en bärbar dator jag medför för att blogga. Men se!
Där igen har jag bevisat hur lite jag umgås med min familj. Bara faktum att jag skriver den här bloggen förlorar jag tid jag kunnat använda till att umgås med dem. Å andra sidan så kanske jag inte är kapabel eller helt enkelt inte känner för… Det är en annan historia.
Med isolation menar jag även att jag får för mycket tid att tänka, och skriver därför en blogg som jag inte skrivit på väldigt länge. Väldigt länge!
För man tänker, det gör man, och man saknar. Det var lite vad jag skrev i början. Man börjar även (som nämnt innan) sakna det man inte har för tillfället och man blir därför mindre och mindre kapabel till att tänka på annat än det man just nu för tillfället saknar. Jag saknar Sverige, inte värst mycket, men allt Sverige innebär. Jag saknar kommunikation, vänner och vädret. Vädret!?! Varför vädret? Jo jag saknar svalkan. Sveriges regn. I Polen har vi hitills endast haft en enorm hetta, väldigt Europeiskt väder för att jag skall vara ärlig. Men sen är det ju så att Polen ligger mer söder än Sverige.
Vad saknar jag mer? Att träffa folk.
Enkelt, inte så mer komplicerat än så. Så fort jag kommer att komma hem blir det att jag ringer runt för att ordna och organisera, för att fylla min kalender med träffar, med folk som jag saknat.
För övrigt…
Arrogans. Ett starkt och besynnerligt ord med många meningar.
En anmärkning för framtida bloggar? Nja, ville mer att ni skulle tänka över ordet bara.
Ciaoo!
Vad gör oss så unika att vi aldrig riktigt lyckas undfly känslan av saknad? Frågan är stor och omfattande men det är bara sådant att det faktum bara stämmer när man har tid nog att sätta sig ner och tänka. Tanken slår därför bara in då man har för mycket tid skulle många säga, och kanske stämmer det i vårt moderna samhälle. Uppenbarligen är hemsidor där man lägger ner en del tid på egentligen bara tidsfördriv i det långa loppet, det må så hända. Faktum är att om några år kommer de sidorna inte längre att vara aktuella och allt slit var då i onödan.
Livet är kort, för kort. Det konsterar alla döende, varför slösar vi då bort tid på teknologi istället för att uppfylla våra önskningar? En del skyller på att vi är i det stadiet av studier att när vi väl har tid över har vi varken pengar eller tid nog att undspara till större evenemang. Men många lyckas ändå att sätta datorn framför sin familj, jag klandrar de inte. Fram tills idag har jag gjort samma sak. Jag kommer antagligen att förstrött göra detsamma för jag är knappast medveten om vad jag går miste om eller om jag väl är det så kommer jag snabbt att glömma det. Man ångrar inte något förlorat förrän man faktiskt förlorat det. Så sant som det är sagt, lite tragiskt.
Men jag har ett skäl till varför många unga spenderar mer tid med en apparat än med sina vänner/familj. Dels för att de kanske inte ser det som ett fel, dels för att de faktiskt är socialt inkompetenta.
Förlåt.
Inte socialt begåvade. Med det menar jag att vissa är blyga över småsaker och andra över större saker. Vissa kanske skäms över sitt utseende och andra vill bara inte släppa folk in i sitt privatliv. Vi är olika. För dem finns en ursäkt. Men jag vet inte riktigt hur man kan acceptera en brist inom sig själv och bara undvika att göra något åt saken. Att åtgärda något är inte så himla svårt trots allt.
För övrigt är isolation aldrig bra. Med isolation menar jag det som vår familj gör en gång om året. Vi åker och hälsar på mormor på landet i Polen. Ingen tillgång till något och det enda tidsfördriv förutom umgänge är böcker. Och såklart en bärbar dator jag medför för att blogga. Men se!
Där igen har jag bevisat hur lite jag umgås med min familj. Bara faktum att jag skriver den här bloggen förlorar jag tid jag kunnat använda till att umgås med dem. Å andra sidan så kanske jag inte är kapabel eller helt enkelt inte känner för… Det är en annan historia.
Med isolation menar jag även att jag får för mycket tid att tänka, och skriver därför en blogg som jag inte skrivit på väldigt länge. Väldigt länge!
För man tänker, det gör man, och man saknar. Det var lite vad jag skrev i början. Man börjar även (som nämnt innan) sakna det man inte har för tillfället och man blir därför mindre och mindre kapabel till att tänka på annat än det man just nu för tillfället saknar. Jag saknar Sverige, inte värst mycket, men allt Sverige innebär. Jag saknar kommunikation, vänner och vädret. Vädret!?! Varför vädret? Jo jag saknar svalkan. Sveriges regn. I Polen har vi hitills endast haft en enorm hetta, väldigt Europeiskt väder för att jag skall vara ärlig. Men sen är det ju så att Polen ligger mer söder än Sverige.
Vad saknar jag mer? Att träffa folk.
Enkelt, inte så mer komplicerat än så. Så fort jag kommer att komma hem blir det att jag ringer runt för att ordna och organisera, för att fylla min kalender med träffar, med folk som jag saknat.
För övrigt…
Arrogans. Ett starkt och besynnerligt ord med många meningar.
En anmärkning för framtida bloggar? Nja, ville mer att ni skulle tänka över ordet bara.
Ciaoo!
Kommentarer
Trackback