Operfekt - En förstörd samling ord
Mycket är sig likt.
Men mycket har förändrats.
Det är så det skall vara, så det kommer bli.
Så det kvarstår, men det inser inte vi.
Men i mitt minne sinar tankarna.
Och jag ser mig omkring i sorg.
För i hjärtat har mitt liv skuttat femton år.
Och jag har övergivit min trygga borg.
En större värld än moderns trygga famn.
Något annat än svart och vitt.
Ungdomens källa likt förbannat ror i hamn.
Det stulna hjärtat mitt.
Och inte ens här kan jag söka tröst och ro.
Då jag innerst inne vet.
Jag är långt ifrån den första individen som söker en bro.
Till den unikes hemlighet.
Men där nere skrattar han.
För min själ den vill han korrumpera.
Men inte ens skall själve fan.
Kunna mer än spekulera.
Hur kan makt god som ond, förändra min person?
När jag själv ej vet ut eller in.
Livets ironi kan icke få en mycket bittrare ton.
Människor från höger och vänster, de fortsätter att gå.
Och jag. Ja... Jag andas... Så jag antar att jag lever.
