Memoirs of an open mind

Jag kom hem tidigare än planerat idag. Tänkte att om jag ändå var hemma tidigt skulle jag kunna få lite arbete gjort så att jag inte behövde stressa de sista dagarna i veckan.
Jag slocknade på sängen eftersom jag hade världens magvärk och var dessutom utmattad av sömnbrist samt en onyttig dos socker.

Vaknar gör jag av att det är middag så jag går ner för att äta en väldigt god spagettiröra med bacon, sallad och annat, ganska enkelt men väldigt gott.

Det var inte förrän jag högg in i måltiden som jag insåg att på mitten av bordet stod ett levande ljus som brann i sin ensamhet. Hela idén med ett vitt levande ljus ensamt på ett körsbärsbord ger en väldigt stark kontrast åt händelseförlopp eller vad som skall sägas. Hela stämningen var sorgsen.
Jag lyfte på blicken frågandes, men innan det sades visste jag inombords. Jag visste men jag förnekade.

Vem var det som sade:
"Underskatta inte förnekelsens kraft, en dag kommer den vara din räddning."

Den personen känns för mig som en lögnare. Vad som sades sårade mig bara mer för att jag vägrade inse.
Runt femtiden på morgonen hade min älskade farfar Karl Pettersson somnat in efter en ytterligare dos av morfin, det sägs att efter för många doser av morfin somnar bara kroppen in eftersom den inte känner något och har därför ingen koll över vad som händer.
Oavsett, han försvann inatt. Jag var inte där, vi var inte där. Han dog helt ensam.
Inte nog med att ingen hann säga adjö från vår sida av familjen, mannen som satt vid hans sida var en från sjukhuspersonalen. Hans sista ord, sista andetag var åt en främling han aldrig hade träffat. Den stackars karln fick aldrig en chans att höra hur uppskattad han var.

Världen är hemsk.

Jag vet inte riktigt vad jag skall känna, på ett sätt kan jag känna lättnad över att jag inte måste ta något val över att missa min farfar eller skolan. Men å andra sidan skäms jag över att jag ens tänker tanken, han var min farfar. Jag fick aldrig vara vid hans sida den sista stunden. Han kom inte ens ihåg mig när han dog.

Det är märkligt.

Nu när jag sitter minns jag precis hur han brukade hämta mig från Flädie dagis, han brukade alltid stå i farstun och kalla på mig medans jag satt och åt mellanmål. Sedan gick vi den korta sträckan hem, han hade aldrig käpp utan var alltid en rakryggad karl med en väldigt vänlig och stolt attityd. Skall jag vara ärlig var han den farföräldern av de jag växt upp med som jag föredrog. Trots att han levde i Skellefteå och trots det faktum att jag bara såg honom kanske en två veckor per år.

Han brukade sitta vid vår gammla tv och titta på såpor och varje gång jag visade honom min rustning i plast hade han alltid någon ny fräsig kommentar att lägga om hur tjusig den var eller hur kul jag kunde ha i så många timmar.

Han var en väldigt munter man, även i sommras när vi sågs sista gången kunde han klappa i händerna och skratta bara han fick chansen, då var han 93 år.

Vad jag alltid kommer komma ihåg angående min farfar var hans om än inte speciellt fungerande men fortfarande unika klocksamling. Vissa klockor var i perfekt och nytt skick och andra var bara gammalt skräp. Han älskade de alla lika mycket. Men vad han älskade mer än att ha klockor var att ge bort dem till oss. Jag har ett dussin hemma liggandes på olika platser.

När han fortfarande var frisk och kry nog att resa själv fick jag en träsnidad båt med en ulldocka i som skulle se ut som en same. Jag var för ung för att förstå eller tycka om den men jag tog emot den leende i vilket fall som helst. Nu...
Jag återkommer efter att ha letat som ett fån men inte hittat båten. Det var det specifika minnet, den riktiga gåvan jag fick av honom och jag försummade den. Jag har antagligen lagt undan den att ruttna i något hörn där jag aldrig kommer att se den igen. Jag minns fortfarande texten:
"Till minne av farfar."

Vad fan skall jag ta mig till?
Inget är rätt, han dog ovetandes. Följaktligen var det väl det enda sättet eftersom han mot slutet blev dement. Han började glömma och minnet tränades inte, när jag var på besök trodde han jag var min storebror. Jag är inte ens säker på ifall han ens visste var han var den sista stunden.

Jag älskar dig, jag älskade dig och jag saknar dig så mycket att det gör ont. Att jag var så ignorant att jag kunde tänka tanken att jag skulle kunna undgå detta utan en tår. Det var trots allt med dig jag gick hand i hand från dagis, det var med dig jag talade om fantastiska ting bara ett barns sinne kunde framföra eller ens tänka på.

Pappa berättade för mig att häromdagen när någon hade frågat hur det stod till hade han viftat med handen och med ett leende visat tummen upp. Han var positiv mot slutet.

Han dog ensam.