Memoirs of an open mind

By the people and for the people

Nu har jag spenderat tre dagar hos min familj och mina morföräldrar i Mrozowa Wola, Polen. Vad jag har kommit att inse efter en tids uppmärksamhet är hur perfekt varje familj vill visa sig för den andra.

Min polska sida av släkten består av fem systrar, varav en dog när jag var fyra, samt deras familjer som varje sommar och vinter besöker sin mor och far. Modern och fadern som då är min mormor och morfar bor på en liten bondgård i mitten av byn Mrozowa Wola, en timmes färd från Warszawa.

Varje syster har sin familj att ta hand om, en av dessa systrar är självklart min mor.

Problemet är att hur väl vi än känner varandra och hur väl vi än vet om varandras brister försöker systrarna på något envist eller desperat vis visa upp "sin" familj för resten i ett försök att bevisa sin goda uppfostran eller bara för att inte skämma ut sig själv, detta är ännu oklart.
Följaktligen uppstår det en del onödiga och pinsamma för att inte säga stressrelaterade situationer där varje syster skäller ut sin man eller säger till sitt barn vad de borde och inte borde göra, men gud förbjude ifall någon sa till dem vad de borde göra såvida det inte är en annan syster eller deras egna föräldrar som har något att antyda eftersom de är på samma nivå i den viktiga familjekedjan.

På något vis är detta ändå inget problem eftersom det krävs någon form av status i familjen för att den stora balansen i släkten skall upprätthållas, man behöver trots allt överhuvuden och tjänare rent metaforiskt i alla lägen.
Det jag bara inte kan förstå är däremot hur desperat och envist dessa syskon försöker rätta till alla misstag för att visa sin familj i bättre dager än den andres, som om våra liv vore en stor tävling om vem som har lyckats bäst för två föräldrar som ändå redan har valt sina favoriter, inte bara efter hur de uppfört sig utan också efter vilket kön de varit samt kroppsbyggnad och utseende.
Detta kan ses som kränkande eller stötande på något vis och jag anser själv att det är fel men vi väljer alla våra favoriter efter utseende, uppförande samt ifall det är en kvinna eller man, pojke eller flicka. Därför är detta helt naturligt.

Samma problem har jag uppenbarat i kyrkan, hur folk återvänder dag ut och dag in till en kyrka i byn för att motta guds barmhärtighet och förlåtelse när de gör samma synd dag ut och dag in.
Detta är något de är fullt medvetna om men som de ändå begår om och om igen för att sedan ångra det inför gud. T.ex. vet jag av en massa skvaller för att inte tala om skitsnack som kretsar runt i byn, dessa glåpord eller beskrivningar av näste person har ju uppstått av någon form av svartsjuka eller bara avsmak vilket i sig ses som en synd.
Varför för i helvete återvänder samma människor dag ut och dag in till en kyrka när de sedan länge förlorat sin betydelse?

Om det krävs rättfärdighet för att komma till himmelen, då finns där inga människor att skåda. Är det kärlek som för oss vidare klarar vi oss knappt.
Är det ärlighet kan jag redan nu påstå att vi hör alla hemma i helvetet.

Varför skapar vi en religion (eller följer en redan skapt religion av högre makter) med så höga standarder att vi uppenbarligen redan vid tidig ålder (8 var min då jag minns att jag själv begick min första stora synd medvetet) kommer att förlora och förvisas till vad som än anses vara botten i kedjan av allt heligt. Detta är för mig både obegripligt och oförståeligt.

Vi var inte skapta för att leva ett fredfullt liv, både det goda och det onda lockas fram hos en människa under dramatiska förändringar och dramatiska situationer.
Vi krigar, slåss, konsumerar, mördar bara för att skapa en förändring i vardagen. Som Dostojevskij själv sade var att ifall vi människor hade levt enligt principer Bibeln skapat hade vi alla förr eller senare begått kollektivt självmord eller bara förlorat oss själva till en gråaktig vardag.
Vi skapar musik, vi skapar våra egna problem som ibland inte ens existerar bara för att skapa den förändringen vi behöver för att känna oss glada eller att vi har åstadkommit något. Ibland gör vi väldigt hemska saker och ibland offrar vi oss för någon eller något annat.
Vi filmatiserar händelser för att själva drömma oss bort från verkligheten till något annat, bättre, mer intressant. Notera att bättre inte tvunget betyder bra för våran hälsa eller andras hälsa utan en förändring på antingen positivt eller negativt stadie.

Vi skvallrar om folk som gjort spännande och ibland hemska saker för att vi antingen finner detta väldigt intressant eller för att vi vill vara i deras skinn och uppleva dessa situationer, vem har ärligt talat inte önskat någon gång att vara modell eller riktigt rik?
Vem har inte velat vara en superstjärna som bara spenderade pengar på lyxiga bilar, tjejer, sprit, kokain ja allt som finns att hämta vilket är lite olika från person till person, men faktumet kvarstår. Vi vill alltid ha dramatik och inte någon gråaktig vardag.

Detta är ett faktum och inte längre ett påstående.