Kingdom lost

Sverige.

Landet där inget är heligt längre...

Välkommen

 

Hur kan man som förälder idag vara säker på att ens barn inte hamnar i knipa förrän den faktiskt har inträffat? 

Det är så pass omöjligt att jag faktiskt just nu i denna stund funderar över om jag ens vill vara fader.

Jag har som sjuttonåring upplevt mycket och mycket återstår för mig att upptäcka, en del av det som kommer att förr eller senare finnas i mina händer eller på min stig genom livet är sådant jag definitivt inte kommer uppskatta eller hade klarat mig mycket bättre utan. Men sådant är livet, och personligen anser jag att det bara härdar en såvida det inte drabbar andra.

 

Problemet är att mycket drabbar faktiskt andra utan att vi vet om det. 

Säg en person i ungdomen som inte fallit för frestelserna därute. Allt som är förbjudet måste man smaka på, vi är så naiva och förväxlar utmaningar med idioti så ofta att jag mer än allt annat vill spotta åt vad vi egentligen gör.

Våra föräldrar var också en gång som oss. Absolut! Men varför i helvete tror du att de inte håller på med det vi gör idag? För att de tröttnade eller för att de faktiskt lärde sig en läxa? Kan det vara så att vi möjligen skulle kunna undvika att gå igenom vad de en gång kanske genomlidit och spara på kraften dels för vår skull och för deran? Nej så fan heller! Vi måste göra precis samma misstag bara för att känna på, vara cool och sedan känna oss accepterade. 

Tror ni inte våra föräldrar lider av tanken på om de kanske inte ens kan lite på vad vi gör eller om vi kommer hem natten därpå på grund av vad vi håller på med? Har det inte hänt att våra föräldrar sörjt över vad andras barn gör och hoppats på att vi inte gör det? 

Varför ignorerar vi dem bara?

 

Jag har varit i precis samma position, faktum är att jag delvis är det fortfarande. Klart att jag utsatts för många frestelser, även om jag avstått väldigt många har jag fallit offer för en del. Våld har jag blivit beblandad i utan att jag velat men fortfarande är det ett faktum att mina föräldrar har fått grubbla över varför de ens lät mig gå ut den natten. För även om jag kanske skötte mig så fanns det andra vars intelligens inte gick längre än deras nävar.

 

Inget är heligt längre. Folk förväxlar kampen om att finna sin egen väg med kampen om att återfå kontroll över sig själv. Så många uppenbara gifter förväxlas med rollen om acceptans och upplevelsen av lycka. En lycka som vi är för svaga för att söka på annat håll eller för att vi helt enkelt har en viss social inkompetens som gör att vi inte vågar vara oss själva utan den där extra lilla dosen.

För att göra mina argument ännu tydligare kan jag väl ta exempel som sex. 

Sex sades enligt religionen vara något man inte skulle ha före äktenskap. Självklart är det något av det första vi som ungdomar tänker på att göra redan innan vi ens blivit myndiga. Jag säger inte att det här är fel utan att det är en fråga om åsikt, tvivlar på att sex kan skada andra, men det är tanken på hur vi trotsar allt som intresserar mig.

Helt plötsligt blir det en sak att ha sexuellt umgänge. Man är den killen som folk tycker är cool för att han får flest, ursäkta, ligg. 

 

Nästa är tobak. Genom att röka visar man ofta hur cool man är och även om ungdomar i min ålder ser andra positiva effekter av rökning som att det lugnar måste de medge att det oftast började med att man rökte för att ens kompisar rökte, man ville inte bli utesluten och därför blossade man även på som en skorsten. 

 

Föräldrarna kan inte "bestämma över våra liv", det kommer de aldrig att kunna. Men är det poängen?

Det var faktiskt inte förrän min lärarinna sa det som jag insåg att våra familjemedlemmar är så pass irriterande och maniska över vad vi inte får och får göra, för de älskar oss. Vad vill inte de om inte våran säkerhet?

Hur i hela friden kan vi då vara så jävla egoistiska att vi trotsar dem för att själva känna av den där mysiga känslan som man får när något förbjudet uppnås. Hur kan vi bara bortse från att ifall vi blir skadade, skadar vi även våra nära och kära? Försätter vi oss i en olycka kommer det inte bara vara vi som gråter utan även våra vänner, släkt och möjligtvis någon som läser om oss i tidningen. Inget, inget kretsar kring oss. Allt har en konsekvens, men vi förstår inte det.

Nyfikenhet i all ära. Egoism är nästa steg. Att trotsa är en del av det eftersom det vi gör av nyfikenhet även ofta är förbjudet.

 

Men vem är jag att dömma?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback