Om en far
Det gör mig ont, att beskåda en sådan intelligent och en gång så ståtlig varelse deformeras och försvagas med tiden. Räds, det gör jag, för att svaren själva kommer att deformeras med tiden. Till slut kommer det inte vara mycket mer människa kvar av honom än en simpel maskin som i sin egna simpla mekanism speglar sig blank av en sådan ful och grym enkelhet.
Vi har alla våra konflikter och problem, dem finge sig vara många och i sällsynta fall även komplicerade nog att få oss på fall. Tja, i all enkelhet är det här min konflikt och anlaget för mina problems uppkomst. Min fader, den mest komplicerade gestalten som någonsin presenterats i mitt simpla, patetiska liv.
Han, likt många andra hade sin svåra uppväxt då han var född 1939 i Skellefteå. Han har medfarit mycket i sitt liv, allt från den finländska invandringen till när krigsveteraner började undervisa i skolorna på ett brutalt vis. Han skall ha varit på många exotiska platser under sitt liv innan han till slut slog sig ner i Skåne där han kom att bo fram tills idag med min mor. Innan dess var han gift en gång med en annan kvinna vars bortgång sägs ha gått hårt åt min far. Det är i princip allt som jag vet om min fars liv.
Det finns ytterligare timmar av beskrivning som berättats ur hans egna mun, men inget av dessa berättelser har bekräftats av ytterligare källor och därför väljer jag att utesluta dem ur min korta historia. Inte för att hans fantasi skenar iväg eller för att han ljuger dåligt, nej min far är ingen brutal lögnare, utan därför att ingen vet säkert. Jag tror min far till viss grad, jag tror hans berättelser om det militära. Men han är i detta skede 70 år och rent logiskt har många minnen förvrängts och förbättrats. Det finns så många detaljer som är osäkra. Inte heller finns några memoarer skrivna av varken honom eller någon annan i min familj som jag vet om.
Jag har tre bilder i mitt huvud på min fader från tiden innan han var gift med min mor. En där han är femton, lycklig och mig upp i dagen. En annan där han gifte sig med sin förra fru. Och slutligen bilden jag hittade i ett gammalt album från forna dar på honom i full utstyrsel, sittandes i en således bekväm fåtölj med en cigarr i handen. Eller var det cigarett? Oavsett fallet är det hans uttryck som ger mig det starkaste uttrycket. Hans blick tyder på en makt, något som brinner inom honom, en enthusiasm som skiner så ljust att man kan tro honom för en framtida ledare.
Den mannen är sedan länge borta. Hans låga har likt gestalten bakom Bernt Pettersson försvunnit och tynat bort med tiden. Hans inblick och syn över världen har ersatts av ett begär för plikt. Plikten att fullfölja en dags arbete, äta och sedan lungt och stillsamt gå till tvn. Televisionen, människans förfall.
Men min far är inte lat, nej han har en sport som utövas varje dag. Den utgår på att vid första bästa startskott bege sig in i köket för att möta sin fru eller mitt missnöje med små ting. I många fall handlar det om att uttrycka sitt eget missnöje för himmel och jord, eller kanske bara anmärka en annan människa för att begränsa dennes frihet. Sedan när gren nummer ett är avklarad fortsätter loppet på så vis att ta emot konsekvenserna. Min far är en elitidrottare på denna sport. Han lyckas antingen tala runt temat för att besvara en fråga med en annan eller helt enkelt så anklagar han personen som i början ställde frågan för något mycket mer obetydligt, i vissa fall något personligt. Efter strålande resultat i form av att hela rummet vadar fram genom ett träsk av missnöje beger han sig snabbt ut ur rummet igen för att undvika vidare gräl, in i mål och där är tävlingen avslutad! Rekordet ligger på två minuter!
Något annat min fader är en mästare på är att respektera andra människor. Han hälsar mycket sällan på folk, knuffar sig förbi mig och min bror när han skall till kylskåpet. Och är han missnöjd med en maträtt som tillagas berättar han inte det för kocken förrän allt nästan är färdigt. Skulle maten vara förgiftad och han vara den enda med vetskapen om det, skulle övriga gärna kunna förtära denna utsökta tillagelse utan en enda invändning. Men får han en tillsägelse om att äta så kommer såklart dilemmat fram att maten är förgiftad. Ett starkt bevis på hur högt han kan hålla sin familj samt sina vänner. En stark konflikt försöker han lösa genom att sedan köpa min tystnad med olika tilltugg eller ett spel. Hans generositet står sig i pengar. Men då jag nekar gåvorna kan han alliera sig med nästa person emot mig för att sedan ge mig problem i kommande diskussioner.
Hur jag än försöker tror jag aldrig att man kan måla upp min fader för en utomstående persons ögon, de måste uppleva det själva helt enkelt.
Men jag är inte ond på min far. Det har jag inte varit på riktigt på väldigt länge. Många kan anse att jag har rättigheterna att vara det. Andra anser att jag helt enkelt borde se åt ett annat håll och fortsätta vara oföränderligt likgiltig. Ett recept som jag många gånger beprövat. Men det finns så mycket att vara förargad över att slutligen söker personen närmast min far efter svaren för hans karaktär. Min mor har länge sökt efter anledningen till hur en så intelligent man som min fader kommit sig att isolera sig i ett trångt skal av en skickligt framtvingad egoism samt förakt för det som inte tilltalar honom. Om intelligens är min faders klippa är hans sociala kapacitet stupet.
Allt ser han svart eller vitt, gråzonen existerar ej. Anmärker vi att han är besvärlig med något så får det också vara så. Det är hans respons, allt eller inget. Antingen försöker han eller så vägrar han tvärt.
Även om jag eller mor min försöker finna förståelse för varför han beter sig efter sådana konstiga meriter är det ofta väldigt svårt då vi aldrig har ett konkret svar på frågan.
Varför har han isolerat sina känslor för människor? Varför visar han ingen empati eller sympati fastän han faktiskt vill? Är det hans stolthet som blokerar hans faktiskta tankar eller är det hans barndom som påverkat honom?
Frågar jag min fader svarar han att han inte vet eller så skyller han på händelser i hans liv jag betvivlar ens har ägt rum. Det är med stor sorg som jag skriver om min osäkerhet för att förlåta honom, trots det att jag vill, för att han faktiskt aldrig kommer förändras. Inte heller kommer jag få ett svar, det betvivlar jag.
Men min far är ingen dålig människa. Ju fler dagar som passerar inser jag hur starkt jag älskar honom. Dessa känslor kan dock inte visas för min fader då han inte har någon aning om hur man besvarar dem. Omfamnar jag honom blir han med ens osäker och förstår inte vad han skall göra. Som om mänsklig kärlek totalt förbigått honom. Eller så litar han inte på oss, han kanske inte ens litar på sig själv?
Är det svaret så vore så mycket enklare, varför han alltid går till attack innan någon vågar konfrontera honom. Likt en vildkatt.
Men det är inte svaret, och kommer heller aldrig vara. Hans självkänsla är blott ett fragment i ett länge borttappat pussel. Pandoras ask, om ni så vill.
Men hur kan man lära sig att leva med en person som med åldern blir alltmer förlorad. Det är inte bara sina egna medmänniskor han sårar, inte fysiskt utan på så vis att vi sörjer för den sorgsna varelsen som sakta kvävs inombords ett hårt skal av järn. Han vill verka egoistisk, han vill verka självisk och är i många synpunkter även sådan. Men han är ingen dålig människa. Min fader är ingen rasist och heller ingen eremit. Han har aldrig druckit under tiden jag existerat och heller inte försökt antyda något nedvärderande om varken mig eller min mor. Inte något om folk runtomkring honom för den delen. Han är i sitt eget sinneslag fridfull, men han försöker alltid dölja sitt rätta jag. Som om han är rädd för att visa det som karaktäriserar honom.
Hur skall jag då förlåta en fader jag aldrig fått? Jag har tidigare nämnt att jag vill, det vill jag verkligen. Men det enda svaret jag kräver är att han är ledsen när han säger det. Att han verkligen menar att han ber om ursäkt.
Men så är inte fallet. Jag tror inte ens att han vet vad han skall vara ledsen över. En gång i tiden gjorde han det, men den tiden har passerat.
Han har så länge hållit lejonet inlåst i buren att det slutligen givit upp och accepterat de dåliga förhållandena som råder. Jag frågade honom varför så sent som idag, för en sekund plirrade hans sorgsna ögon till. Han ville säga, men kunde inte. Istället anklagade han en häst för de sparkar han fick när han var barn. Besvara en fråga med en fråga.
Jag kan inte ens säga om han litar på mig. Respekten har han, men den önskar jag inte. Jag vill inte att en man som en gång var så stark respekterar mig. Jag vill respektera honom, men han har försvunnit.
En stor man är död. Dess efterträdare lever kvar inombords, den mannen är min fader. Frågan är om jag någonsin får reda på svaren kring hans liv innan det är för sent, eller om han håller svaren för sig själv in i graven. Eller om jag kommer grubbla ända in i min egen grav.
Om tålamod är en dygd så borde mitt namn för länge sedan döpts om efter någon Grekisk filosof. För att inte tala om min mor, vår alldeles egna Einstein, eller Arkimedes om man så får be.
Det är sorgset, den berättelsen jag har kring min fader. En man ingen vet speciellt mycket om. Han kommer aldrig någonsin avslöja sina egna upplevelser. Vi vet i överlag vad han har gjort, men han har aldrig varit mänsklig när han berättat. Inte en gång har han nämnt hur han kände eller reflekterade över situationerna han upplevde i sitt liv. Om han är omänsklig är jag rädd att jag brås mig på honom.
För i många fall kan jag se en spegel av mig själv i honom. Men i många andra vägrar jag identifiera mig med honom. Till synes är jag och min fader helt olika människor. Helt och hållet. Trots allt är det vad vi gör och inte vad vi säger som sätter stämpel på vilka personer vi är. På så vis är vi olika.
Men hans saknad för empati samt omänskliga stolthet är för mig väldigt igenkännande. Jag kan inte förneka det, han och jag finner en likhet där. Ur den synpunkten kan jag verkligen förstå honom.
Men ändå, så kräver detta mysterie ett svar värdigt en Sherlock Holmes. Jag är ingen detektiv och kommer aldrig att vara det, därför är jag rädd att hans gåtor kommer förbli hans. För alltid.
Lustigt, att när jag under hela min ungdom sökt efter en gåta, efter ett mysterie som mitt liv kan baseras på. Att den då skall vara framför mina egna ögon, en labyrint förkroppsligad. Det trodde jag inte.
Det är mycket som man inte vet om människor, men jag tycker du är väldigt stark som kan se detta ur många synvinklar, inte alla människor som har förmågan att göra det. även då vi inte sitter i samma sits, så vet jag hur det är med pappor och isolering. tack för kramen idag <3
du er skikkelig flink til å skrive! :)
fin blogg verkligen, du kan ju bli vad som helst sötnos! :)
http://ttaram.blogg.se/
användarnamn: tara
&
lösenord: taram
spana in min blogg, du kommer inte ångra dig! :)
tack i förhand ;)