En längtan
Jag skall försöka att inte svära.
Trots att det första jag vill göra när jag påbörjar varje blogg är att lägga in ordet "fan" som första ord i varje inlägg, som om det skulle lösa precis alla mina problem genom att bara klarlägga hur illa allting står till bara genom att uttrycka ett sällsamt ord med väldigt liten betydelse idag. "Fan", ja när började jag egentligen ha svordomar i mina texter?
När jag var yngre brukade jag alltid svära när jag skrev i ett väldigt upprört tillstånd, dock kan jag inte skylla på att jag var ung och oerfaren då jag gör detsamma nuförtiden också och min mognad verkar ha lyckats finna en tidsmaskin eftersom jag även nu introducerar svordomar i mitt vardagsspråk och i mina mer känslosamma bloggar.
Framsteg kan vi inte kalla det i vilket fall som helst.
Likväl vill jag bara uttrycka all denna frustration genom att bara skriva ordet "fan". Hur enkelt vore inte det? Att ha varje blogg baserad på denna svordom, att bara utgå från att allting i livet är en enda stor röra av makabert lidande och smuts som aldrig verkar rensas upp av någon gladlynt jävel. Se där! Igen med de onödiga svordomarna.
Ständigt påminns jag om hur mina texter aldrig verkar muntra upp, så denna skall jag se till att försöka lägga med en lite muntrare ton än vanligt, om jag lyckas vet jag inte förrän folk kommenterar texten som si eller så.
Min poäng med denna blogg? Ingen! Absolut ingenting som skrivs här har någon betydelse för dig käre läsare! Såvida du inte väljer att omfamna de små gnistorna man i alldagligt språk kallar för budskap. Kanske det finns något man kan ta åt sig även från denna text?
Låt oss se...
Det har kretsat en viss bisarr tanke i mitt huvud de senaste dagarna, nej ni gissade rätt, den är inte speciellt munter. Dock bestämde jag mig för att mot alla mina vanliga reaktioner göra någonting oväntat klarsynt av denna tanken. Ni förstår, jag var väldigt irriterad på hur lätt ungdomar, yngre tonårstjejer är väl egentligen min riktiga målgrupp i detta fall, säljer sin kropp och själ för lite focus på bilddagboken. Inget nytt tema för min del då jag vill minnas att jag försökt blogga om det förut. Så jag började helt enkelt för sakens skull gå in på lite sidor här och där och lägga en ärlig kommentar utan de vanliga klichéerna man kan fånga (goda som onda). Självfallet fick jag den inte så pass klarsynta responsen jag förväntade mig från en primitiv hjärna som deras bevakare (då personerna ifråga var artiga nog att glänsa med sin frånvaro) och väldigt snabbt blev jag utsatt för påhopp där jag kallades för finfina ord som "äckel" och "idiot". Tja, ni kan nog använda er fantasi bättre än vad jag kan beskriva i det här fallet.
I vanliga fall hade jag bara suckat, stängt av min webbläsare och bekymrat mig över människans bittra öde. Onekligen var det slutresultatet av mina bedrifter den dagen. Fast jag tror bestämt jag drog ner en del ungdomar med mig i fallet så att när jag stupade i detta verbala krig som utbyttes mellan mig och samtliga på dessa sidor var jag långt ifrån den ende som låg sårad på slagsfältet. Med andra ord var det många andra ungdomar som antingen tänkte efter vad de egentligen försökte säga till mig eller en del som slutligen höll tyst, alternativt tog åt sig. Jag jublade självfallet där jag satt åt att det kanske finns hopp för dem ändå, men då hände det absolut märkvärdigaste. Ägaren av sidan raderade alla kommentarerna.
Så mycket för den omtanken.
Slutligen, vad jag försöker säga när jag delar med mig av min inte så händelserika vardag är att ibland glänser det till för mänskligheten... Tills någon nöt går och förstör allt. "Det krävs blott en för att sänka ett skepp" borde nästan vara den demokratiska slogan som skulle ha spikats upp på vita huset eller andra viktiga geografiska punkter. Självfallet en väldigt dum idé eftersom många hade blivit så uppblåsta att de slutat upp med att rösta.
Lättare att skylla ifrån sina brister på något/någon annan än att ta åt sig själv inte sant?
That's right! Nu talar jag om er alla, inkluderat mig sjäv.
Oj oj oj! Jag tror bestämt att min blogg fick en muntrare ton! Låt mig då sammanfatta den med att jag inte alls känner mig väldigt munter, men mitt enorma ego verkar inte tillåta mig att vara ens hälften så munter som texten jag skriver just nu och att jag fortfarande har en stark känsla för att verkligen spräcka hål på några riktigt uppblåsta människor därute. I det här fallet är det de ungdomar som hellre visar upp sig halvnakna på bilder över nätet än gör något nyttigt av sig själva, kalla mig inte kristen eller konservatistisk då inte någon av dessa stämmer alls bra in på mig eller sätter er själva i någon bra sits för den delen heller.
Kristendomen är lika sanningsenlig enligt mig som Bamse och konservatism är väl det jag försöker kämpa mot då människan alltid varit vulgär!
Nä nu skall jag nog ta och sova. Har varit en lång dag.
Jag antar att det finns individer jag älskar, och tycker om med för den delen. Bara så jäkla synd att det skall krävas en person för att förstöra får så många andra, och att i det här fallet verkar det vara fler hemska människor än goda i den svenska vardagen.
Tåls att tänka på.