Egoism

Ville inleda detta lilla inlägg med ett "jag", vilket i sig poängterar själva ironin i en blogg om egoism. Dock så är själva texten skriven i jag-form så oavsett vad som skrivs av mig hädanefter kommer kunna tolkas som annat än ironi. Nåväl, låt det ske. 
 
Jag avskyr verkligen hur enkelriktade vi som människor är, och avsky är ett extremt starkt ord. 
Självfallet finns det, som med allt annat, en anledning bakom varför vi ärvt och förädlat denna svulstiga mekanism i försvar samt för att frodas. "Se främst efter ditt eget hus." 
 
Guy Ritchie har genom sin film "Revolver" (2005) debatterat att egot inte riktigt är en del av oss utan kan mer skildras som en alternativ del av dig själv, ett andra jag eller, för att göra det lättare att förstå, en personlighetsklyvning. Du ser en man i spegeln, mannen vill föreställa dig men hans avsikter skiljer sig från dina, vad Guy Ritchie säger är att denne man försöker övertyga dig att hans avsikter och dina avsikter är desamma, men att du egentligen styrs av egot som en vildhäst styrs av sin första riktiga ryttare tills dess psyke fallerar och det enda som hästen kommer ihåg är känslan av att lyda sin herre. 
 
"There is something about yourself that you don't know. Something that you will deny even exists until it's too late to do anything about it. It's the only reason you get up in the morning, the only reason you suffer the shitty boss, the blood, the sweat and the tears. This is because you want people to know how good, attractive, generous, funny, wild and clever you really are. "Fear or revere me, but please think I'm special." We share an addiction. We're approval junkies. We're all in it for the slap on the back and the gold watch. The "hip, hip, hoo-fucking-rah." Look at the clever boy with the badge, polishing his trophy. Shine on, you crazy diamond. Cos we're just monkeys wrapped in suits, begging for the approval of others."
 
                                              - Jake Green (Jason Statham), Revolver
 

Personligen finner jag denna teori ganska smaklig, inte för att jag anser den vara sann på något som helst sätt utan för att den i sig blir en metafor för hur ett egoistiskt sinne till slut verkar utan förhinder av det sunda förnuftet, den där lilla spärren som förprogrammerats av antingen dina föräldrar, samhället, kollegorna eller en självinsikt som jag tvivlar att de flesta besitter. 
 
För själviska gärningar må vara nödvändiga i många fall för människans överlevnad, men när de blir så smärtsamt påträngande kring våran vardag känner jag bara hur det tar stopp. Löften som bryts, sårande meningar som yttras utan någon som helst poäng och val som personer gör utan någon som helst hänsyn för de berörda av de valen. 
 
Främst talar jag såklart om internetfenomenet där alla kan kommentera precis allt folk skriver, tänker, funderar på eller lägger upp i bildväg. Jag kan förstå en resonabel debatt, men varför i all världens väg består 80% av folks kommentarer av könsord/glåpord samt svordomar vars enda avsikt endast är att såra någon annan som, tack vare avsändarens trygga avstånd från den angripne, inte har någon möjlighet att skydda sig själv. 
Här kan angriparen trilskas i sen egen, falskt mottagna, vinst över att ha trampat några andra på tårna. Att ett samvete kan överskuggas så pass som dessa patetiska försök till människors egoism är för mig nästintill ofattbart. Ja, jag inser än en gång ironin i min skrift, förolämpa de som förolämpar. Dock vill jag skilja på onödiga förolämpningar och en välriktad punch med sanning, min sanning kanske skiljer sig från din men jag tror att både du och jag kan hålla med om att sådana handlingar som nedklankningar av ingen anledning inte hör hemma någonstans, egentligen. 
 
Löften som bryts för att jag hade något bättre för mig är en annan femma. Ibland kan det sanktioneras, och det beror ju också helt på de inblandade parternas tålamod, förståelse och dylikt då sanningen ligger i betraktarens öga. Men någonstans måste en gräns dras, även om den är högst individuell håller nog många med mig om att folk ibland har en väldigt skev uppfattning om vad som är okej att faktiskt prioritera framför ett redan uttalat löfte. 
 
Slutligen valen vi gör. 
Ja, valen vi gör påverkar inte bara oss själva utan alla runtomkring oss. Det är svårt att göra vissa val och det kommer alltid vara någon som berörs negativt. Självfallet talar jag inte om vägkval i våra liv där vad vi än väljer slutar upp med att någon stackare känner sig lite i skuggan utan de val vi ibland gör helt i onödan som i slutändan sårar folk. De val vi ställs inför som egentligen är val vi själva har skapat, hur tänkte du där? 
Självfallet referar jag i ren vrede till min egen situation och den som läst en av mina tidigare inlägg vet vad jag menar. 
Fast har jag inte en poäng? Visst att det kanske verkar viktigare för dig, men det finns fortfarande en tid för logik och reson, en tid som den andra kanske aldrig riktigt får ta del av. Hur kan man vara så självgod att man medvetet gör livet surt för en annan person som man, eventuellt, håller av bara för att gagna egna mål? Och dessutom vilka mål då? 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback