The lone ranger - Ensam är stark?

Efter ett besök på Karolinska Rättsmedicinska Institutet har jag lämnats med en hel del känslor och intryck. En del av dem har jag delat med mig av muntligt och en annan del skriftligt, dock är den skriftliga biten inget som jag kommer dela med mig av, den känns del lite väl personlig och kanske också för detaljerad. Personer kan helt enkelt komma till skada.

 

Dock finns det en tanke jag vill fokusera på idag: Självmordsstatistik i Sverige och världen.

 

På Rättsmedicin diskuterades det inte särskilt mycket över vad jag kommer resonera för och mot i min text här, dock betyder det inte att de som arbetade där inte tog upp och åberopade ämnet för det gjorde de definitivt. Faktum är att hade inte det anmärkts på vilken hutlös skillnad det är mellan antalet självmord för kvinnor och män så hade jag antagligen inte reagerat då eller varit full av funderingar nu.

 

För det är en skillnad, det är en fruktansvärt stor skillnad. Kan ni gissa vilket kön som nästan är överrepresenterat i självmordsstatistiken? Män.

Detta gäller heller inte för enbart Sverige utan världen runt.

 

Hur kommer det sig att könskvoten, dvs skillnaden mellan mäns och kvinnors självmordstal, var 6:1 i Sverige år 2010? Ännu tidigare än så var skillnaden ännu större. Enligt sjalvmordsupplysningen.se begick 411 kvinnor som var 15 år och äldre självmord år 2010 i Sverige kontra männens 1031. Det är mer än dubbelt så många antal självmord.

 

Är det bara jag som finner denna enorma skillnad en aning oroväckande? Givet att självmord i sig är en metod som måste motverkas och om det väl sker är det synd, främst om de som drabbas runtomkring den vars liv gått mot ett slut men även för den nu döde då det absolut är ett känslomässigt stadie som man kan arbeta mycket för att förebygga.

Men om vi lägger undan alla de självklara svaren och fokuserar på frågeställningen varför det skiljer sig något så fruktansvärt samt varför det var om möjligt ännu värre förut så tror jag att vi kanske kommer någonstans.

 

 
Källa
 
Kvinnan som föreläste för oss på Rättsmedicinska hade en teori som självfallet kan debatteras, men den löd såhär: 
  1. Män har en roll i dagens samhälle som gör att när de känner sig psykiskt tyngda inte kan söka hjälp bland nära och kära lika lätt som kvinnor. Det är inte alltid säkert att de nära är mottagliga för männens bekymmer på samma sätt som hos kvinnor.
  2. Kopplat till första punkten har samhället präglat en viss stereotyp för "mannen" och hur han skall vara. "En man gråter inte" och skulle det ske är han en "mes". Detta är såklart bara ett exempel och inte en mall att rätta sig efter. 
  3. Tidigare två punkter leder tilll att män inte söker hjälp i samma utsträckning som kvinnor, därför är det mer förekommande att de tar sitt liv när det blir för tungt.

Jag har en personlig reflektion som jag vill lägga in, och det är att män faktiskt inte har samma alternativ som kvinnor. Detta är dock något jag har hört och ej själv funnit bevis för men påståendet säger att det kön som begår mindre än hälften av alla självmord i Sverige faktiskt är det som får all hjälp av DISA-metoden. Denna mteod bygger på att motverka stress och psykisk ohälsa hos tonårsflickor. Däremot finns det lite eller ingen satsning så vitt jag vet på män.

 

Vad beror detta på? Är vi män så blinda för våra egna känslor att vi inte kan träda fram och erkänna när vi behöver hjälp, eller kan det vara för att våra vänner förväntar sig av oss att vi skall ta alla motgångar i livet? The lone ranger, han skall vara stark, tyst och mystisk. Han har sett saker men hanterar det på ett attraktivt sätt. Får jag påminna att samma mansidyll, så vackert gestaltad i många Hollywood-filmer, ofta hanterar sin depression, för det är depression, genom alkohol.

När skall också samhället börja förstå allvaret i denna statistik? 

 

Kanske krävs det för oss män att börja höras och synas, frågan är bara om det faktiskt går. Ja, går går det alltid, men det finns ju alltid en risk att många män väljer att avstå pga en inre press. 

Denna blogg må sluta här, som en enda cliffhanger, men det är inte över än. Jag är inte klar med samhället och samhället är långt ifrån färdigt med mig. 

En kittlande tanke: Om jag bröt ihop och började gråta mitt ibland en grupp av mina kompisar, hur hade de reagerat?

 

Som ett avslut får ni självmordstalet i några av världens länder (antal självmord per 100.000 invånare):

 

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback