Den sorgsna
Han står vid havet och längtar sig bort.
I ett stadie av drömsk likgiltighet och emotionell utmattning transporteras han tillbaka i tiden till en tid och en plats som alla andra har glömt.
Han är 17 år och sitter i en biograf, med henne. Han håller om henne och hon tillåter att han gör det, någonting händer i magen och han tror för en stund, blott en sekund, att det här är vad folk menar med kärlek. Han är lycklig.
Ridån faller, dags för nästa scen.
Några dagar passerar i revy och den 17-åriga versionen av mannen sitter på ett café med samma flicka som berättar med glädje och viss stolthet att hon blivit tillsammans med en annan.
I det fina tunna ljuset,
Står jag och väntar tyst.
Sommaren är framför,
Kvarteret nästan tömt.
På människor och känslor,
Ingen röerlse någonstans.
Aldrig, aldrig ensam, alltid ensam här
Hur många år sedan var det?
Han minns men han kan inte förmå att bry sig. Det var länge sedan han gick till piren och det var längesedan han kunde förmå sig att känna någonting överhuvudtaget.
Havet utbreder sig framför hans fötter, i natten är den som en oljemålning som enbart reflekterar månen. Allt annat slukas upp i natten, en evinnerlig koloss av energi och rörelse. Skulle han trilla just nu, tänker han, då finns det nog ingenting som räddar honom.
Men havet varken var eller är hans egentliga fiende, vattnet har alltid varit hans sanna medium. En trygghet. Han lyssnar på sorlet, han låter sig hypnotiseras av vågorna som slår mot piren.
Vem var hon nu igen?
Motstånd
En människa som blommar
Stigen
Det hela började som en vanlig dag. En sådan där dag som man glömmer bort för hur vanlig den är. När någon frågar vad du gjorde under en dag som den här kommer du låta blicken vandra och försöka minnas vad det faktiskt var som du gjorde, men i ett desperat försök att fumla efter de halmstrån som finns i ditt minne inser du att det mesta bara helt enkelt är bortglömt och utsuddat. Så du svarar att du inte vet, och tur är väl det? Din återberättelse skulle ändå bestå till större delen av din egen fantasi.
Så vanlig var den dagen.
På just den här vanliga dagen vandrade en vanlig pojke hem från skolan. Han gick i gymnasiet så egentligen skulle pojken kanske vilja titulera sig själv som man men då densamme inte kommit till ett stadie av att varken få sin första riktiga skäggväxt eller ett körkort i fickan kanske det var mer korrekt att kalla honom för just pojke.
Pojken hade precis givit sig in på skogsstigen som han var tvungen att ta för ni förstår, snabbaste vägen till huset var just genom denna skog, och det rörde sig om kanske en dryg kilometer om han skulle gå runt skogen. Latheten förekom helt enkelt hans lätta obehag att bege sig genom skogen. Det var inte ett särskilt långt parti som pojken reste genom skogen varje dag, det kanske rörde sig om en åtta till tio minuter av färdväg men det kunde bli duktigt kusligt på kvällstiden när höstmörkret väl hade börjat tränga sig på med sin kalla, bittra närvaro. Särskilt vid den där gamla parkbänken där lamporna aldrig verkar ha fungerat. Kommunen hade inte gjort något åt det under sex års tid hade pojkens far sagt så det fanns ingen hög sannolikhet att det skulle bli någon förändring i en snar framtid.
Pojken vägrade att lyssna på musik när han gick genom skogen, han hade alltid på känn att någonting lurade långt in bland tallarna och då ville han ha alla sinnen på helspänn så att han inte kunde överraskas av de faror som väntade bakom de täta tallarna. Om han stod riktigt stilla och kisade in längs de snåriga stigarna som man knappt kunde urskilja var de som om träden började röra på sig. Han var nästan helt säker att det var just en synvilla, men bara nästan!
Skogspartiet var väldigt kort just på hans färdsträcka som var söderut om han gick från skolan, men både i västlig och i östlig riktning anslöt denna berikade tall fana till en mycket större och grandiost naturreservat som hade stått orört i evigheter. Såvitt han visste var den oändlig, men ingenting är oändligt, det gick en vandringsled igenom reservatet så någonstans måste den ha tagit slut. Är det inte besynnerligt hur lite vi söker information om vårt närområde? Alla svaren fanns skrivna i böcker och på hemsidor men det fanns inget intresse för att ta reda på dessa frågor så naturreservatet förblev oändligt i pojkens huvud. Det var inte som om det skulle försvinna de närmaste åren och han hade ju hela livet framför sig att söka reda på svaren, fastän han säkerligen skulle dö utan att veta något mer om sin omnejd, eller om de efterkommande platserna han skulle flytta till i framtiden heller för den delen.
Denna vanliga dag vandrade han längs med stråket som ledde hem. Pojken, som för övrigt hette Kitai, drog sig till minnes första gången som hans far hade lett honom till skolan längs samma stig han idag färdades helt själv och hade färdats de senaste tio åren. Hur han inte riktigt hade önskat gå till den läskiga byggnaden som låg så långt hemifrån men hur hans far, dels med ett tålamod härdat i stål med en beslutsamhet utan dess like, dels med ett raskt tempo hade dragit honom in genom skolporten. Den tunga ekporten hade knarrat förfärligt när de steg in på vägen in i framtiden. Det hade hans mor älskat att säga: ”Du skapar din egen framtid och det är vår uppgift att ge dig verktygen att lyckas.”.
Han kände sig nog inte så lyckad då och han kände sig inte heller särskilt mer lyckad den där vanliga dagen heller. Inte nödvändigtvis misslyckad heller.
Efter första skoldagen hade Kitais far ömsom följt, ömsom släpat Kitai till skolan i två veckors tid. Varje dag hade det blivit lite enklare att självmant gå utan att ha någon som kärleksfullt men bestämt drog honom bakom sig.
Ändå kunde inte Kitai minnas denna tid med värme i sitt bröst. Eller det värmde, men han var inte säker på om det inte var skam som han kände. Han ville nog inte gå den vägen, men alla färdades samma väg sade hans far och så skulle det även bli för Kitai. Så Kitai drogs, därefter följde efter, därefter gick självmant framåt. Evigt framåt.
När blev det ren automatik det han gjorde? När slutade han känna någonting för resan och bara genomförde den som en vanlig dagsrutin? Det kanske var en del av att växa upp, tänkte han. Att helt enkelt sluta känna saker för resan och helt enkelt bara bita ihop och bege sig framåt.
Så alla dagar förblev vanliga, ingenting som Kitai kunde återge efteråt. Han lärde sig saker i skolan och han blev duktig på en del av dessa saker, men om någon frågade vad för särskilt han hade gjort en dag så svarade han nog oftast som oftast ”Åh, nej inget särskilt.”.
Vägen sträckte sig framför honom som ryggen på en lång boaorm som precis hade börjat röra på sig, den slingrade genom skogen mellan träden. Inte för att Kitai egentligen reflekterade över detta, det var ju bara en vanlig dag. Vägen skulle vandras, det förväntade sig hans föräldrar, precis som hans mentor förväntade sig att han skulle närvara på morgondagens lektioner imorgon.
Men när han kom till den gamla, nötta och solblekta parkbänken så stannade han plötsligt. Stoppet var en lika stor chock för Kitai som det måste varit för någon som såg honom, om de hade sett honom. Han hade inte riktigt satt ner båda fötterna på marken och snubblade till så att han nästan föll mot marken. Fast bara nästan, om han föll skulle bara hans mor bli besviken.
Plötsligt kändes vägen framför honom något främmande. Han kunde inte förklara känslan bättre än att den kom från maggropen och spred sig till resten av kroppen. Det var som om han var hungrig, men inte på måltidens om var resterande resan hem, han vände sig västerut och blickade in i synvillan som var tallarna. Som de dansade långt in. Var det en stig han kunde urskilja?
”Vad gör du?” frågade Kitai sig själv högt när han plötsligt tog ett kliv av från vägen.
Han kunde inte förklara varför han agerade så irrationellt, varje molekyl i hans kropp hade blivit lärd att allting som inte var vägen till och från bestod av ett stort obehag, av en otrygghet, osäkerhet, massvis med substantiv som började på o!
Fast idag, på denna vanligaste av vanliga dagar kunde det inte kännas mer än rätt. Kitai kände hungern, en aptit som bara stigen i fjärran kunde urskilja.
Han visste inte vart denna stig skulle leda, inte heller vad hans föräldrar eller lärare skulle tycka om att han valde den men han visste att han bara var tvungen att sluta ha vanliga dagar. Han visste inte för första gången i sitt liv vad som fanns i andra änden och fastän det skrämde honom blev han även omåttligt glad av att pröva den okända leden. Vart skulle han hamna?
Det var det ingen som visste, fast det var väl hela tjusningen. En sak var säker, middagen hemma skulle få vänta.
Förakt
I vaket tillstånd finns det ingen som vinner
Jag slår och slår, men det brinner det brinner
När sömnen faller, faller jag
Jag dras med i strömmen och känner mig svag
I livet en kämpar men inget man hinner
Man klöser och krafsar tills blodet rinner
Slåss för en ambition i livet så vag
Tills mig döden besöker en vacker dag
Eva
Ett ljus.
Ett ljud.
Någonting lätt rör sig genom rymden. Det letar efter en plats att slå sig till ro. Men för vem?
Med en mjuk, nästan övernaturligt lätt rörelse stannar den bara någon enstaka meter från en gräsbeklädd mark.
Duns.
Föremålet dimper ner, med en enkel beröring tar människan sitt första steg. Hon är helt naken, hon vet inte vem hon är eller var hon är, bara det hon ser är något hon kan veta. Hennes sinne lättsamt, hennes hjärna helt tom. En tabula rasa förkroppsligad.
Enkelheten i ovissheten fyller henne med en första känsla. Liksom allt annat runtomkring henne är den ny, vad kan hon kalla den känslan? Hon finner ett läte, ett kluckande läte. Ett skratt. Hon är lycklig.
Hon springer så fort benen bär henne.
Men benen bär inte riktigt så väl som hon vill, utan ger vika och hon faller handlöst mot marken. Gräset dämpar slaget, men smärtan tränger igenom. Hon känner en tår rinna ned från ögat över kinden för att slutligen sugas upp av den bördiga jorden. Är det smärta hon känner?
Ängen övergår till en brant sluttning. Nedanför sluttningen ser hon en sjö sträcka sig så långt ögat når. På andra sidan det klarblåa vattnet ser hon någonting växa. Hon vet inte om det ännu men hon skådar en lövskog i allt sitt vackra alster. Även vattnet är obekant för människovarelsen så hon beger sig ner försiktigt för backen för att ta en närmre titt. Självklart snubblar hon och faller pladask i vattnet. Hon känner hur någonting bultar hårt i hennes bröstkorg, bara känslan av bultandet gör henne mer skrämd än fallet ned i det okända och våta. Till slut bestämmer hon sig för att inte bry sig mer om bultandet, för det verkar ju avta, och reser sig upp ur vattnet. Hon förstår inte varför hennes hud nu är våt, men hon gillar den varma känslan av solens strålar mot hennes kropp som får vätan att sakta försvinna.
Människan vågar inte riktigt bege sig ut i vattnet, hon kan inte se någon botten och känner en viss oro för faran som kan lura i det okända.
Vid vattenkanten sätter hon sig istället ner och lutar sig över den blanka ytan, solens skepnad reflekteras i vattnet, men även någonting annat.
Hon ser sig själv för första gången. Men människan har svårt att förstå vad hon ser. Med en darrande hand sträcker hon sig mot bilden och ryggar tillbaka när den klara spegelbilden plötsligt blir bruten av dussintalet ringar på vattnet. Hennes hand är blöt. Hon börjar se kopplingen mellan vatten och fukt. Hon skrattar igen och förundras över alla dessa nya intryck.
Efter en stunds plaskande med handen fortsätter hon med att begrunda sitt ansikte. Handen letar sig den här gången mot kinden istället för reflektionen. Hon ser sig själv känna efter i ansiktet och förstår vad det är hon ser. Insikten slår som en blixt från klar himmel och människan ställer sig upp och skuttar runt förtjust, skrattandes. Varför bilden gör henne så glad vet hon ej, men hon vet att hon tycker om det, så hon vill ha mer.
Tiden passerar obemärkt förbi, där sitter människan och ser på sig själv. Solen börjar gå ner och med det blir det allt svårare att urtyda reflektionen på vattnet.
Hon känner sig missnöjd och frustrerad. Människan tror att det är solens fel. Solen har flyttat sig märker hon, om hon bara kan nå solen och knuffa upp den igen kanske det blir som förut?
Hon börjar vada ut i det mörka.
En instinkt säger nej. Men hon överträffar den. Om det känns så bra att se på sitt ansikte måste det vara viktigare än rädslan?
Vattnet når upp till naveln. Hon huttrar. Varför värmer ingenting längre?
Allt detta är solens fel. Hon snubblar till när den botten som bar henne fötter plötsligt försvinner, men plaskar envist ut en bit till. Människan förstår inte varför hon inte kan hålla sig ovanför ytan. Hon pustar och plaskar med armarna vilt. Nu vill hon tillbaka till stranden, men kan inte flytta sig. Hon förstår inte varför och blir rädd.
Med ett skri försöker hon desperat hålla sig ovan ytan men misslyckas. Under ytan vill hennes kropp instinktivt andas in mer syre, till slut kan hon inte motstå kraften och vattnet forsar in.
En sista stund.
En sista stund.
Ögonen blickar mot vattenytan.
En reflektion. Inte hennes. Något vackrare. Tusentals eldklot. De ser ut att dansa framför hennes ögon. Hon ser färgerna blandas i en munter palett och sväljer eldkloten, en efter en.
Hon är inte längre rädd. Hon är lugn. Allting är bra. Allting är bra.
Allting svartnar sakta.
En sista tanke.
Hennes ansikte var så vackert.
Hon var vacker.
The watcher of the skies
Old Teller lived way up high.
It was a way to survive.
Once he got up to the very top of the tower he never went back.
However strange it seemed, he had gotten used to the loneliness. It was a way to survive.
Old Teller had nothing in his possession but a tiny little white watch made out of plastic. It had a long time ago died – due to Old Teller never having changed the battery, he had only thrown out the old one – and was now more so than ever a decoration lightly weighing down his wrist. It was his reminder of the vast emptiness without and within, the nothing he had come to expect among the clouds.
He opened the door and went up the stairs. The stairs ascended to the spire where a small lighthouse had been installed by Old Teller. The body itself – where the stairs were fitted, without any windows – pierced through the cloudy surface in such a way that if you kept up residence below the lighthouse you could still see the ground below, but would only see the smooth milky surface of the heavenly clouds above.
Downstairs was where he lived. Upstairs was where he had worked forever. His duty had become to watch over the skies far and wide, a way to survive.
His shift was over, with a deep sigh he looked at the watch (still twelve o’ clock, as it had always been), and turned around, heavily shifting his feet in the direction he intended to go, where he knew the stairs would appear as soon as the sun would settle on the horizon, embedded in the soft almost pillow-like texture of the cumulus clouds. He looked at his watch once more – still twelve – and started descending the narrow spiral below.
Old Teller had a night routine, which was no more different from his morning routine than, well, anything. He would take of his clothes, stare at the blank space of wall above his bed for a couple of minutes, then go to sleep. In the morning he would do the exact opposite.
Sometimes he would dream. In the dream his name was Eric. Eric would wake up and walk down the stairs where he then usually would be greeted by his lovely and caring wife Ellen – she usually woke just a few minutes before him – and then they’d eat breakfast together. He would kiss his wife and with a smile from ear to ear he’d be off to work. That was it. That was the dream.
Eric would not think of noticing two extra chairs in the dining room, neither would his wife and they wouldn’t talk about it. But why would Eric think of something as absurd as two empty chairs? It wasn’t like they had lost both of their children in a tragic car accident a few years back. Nonsense!
Then Eric would come home, but the house would be empty. And he didn’t understand why.
As Old Teller woke up the day after he would usually not remember any part of this dream, curious as it was he actually had the picture edged in his head – as clear as day – this time. He pondered for a while but couldn’t find anything logical or reasonable about it so he let it go. But the feeling lingered.
Pain festers…
It is a way to survive.
He ascended the tower and lit the lighthouse. His watch had begun. He looked down at his wrist to realize the strangest of things! It was now five past twelve, but how?
Old Teller tried not to think too much, as thinking would not matter. He continued to watch for any irregularities, but he found none. For the first time in his life he realized that the normally soothing feeling of having nothing change, ever, was actually making him a little bored. This did not make him comfortable at all and he found himself soon looking down at his watch over and over again, but the time had not changed. Why would it? There wasn’t any battery. He assured himself that he must’ve turned the screw during his sleep. It had never happened before.
“It would happen someday.” he mumbled.
The sun started to set once again and as the twilight struck his lighthouse he too stopped the old engine and turned for the stairs. Like clockwork the door appeared and he once again went down to his little room in the vast nothingness.
As he underwent the usual night-not so different from day-routine he wondered what the next day had in store for him. Maybe he wondered in secrecy (since you can actually hide feelings from yourself) if not the next day would surprise him a little more? Not that he actually wished from an answer from himself, he did not want nor did he need it. He needed only to survive. Such where his thoughts as he lay softly in bed and let the drowsiness take over.
Old Teller had a dream that night. In his dream his name was Eric. Eric woke up from an irregular and discomforting sleep only to find himself soaking in sweat. He did not know why. The room did not feel right at all, instead of the bright cream-white colors he was met by a dark-lit room with a grayish quality. After a quick shower – for he must certainly be in a hurry by now, although for what he did not know – Eric went down the stairs, expecting his wife to greet him with a loving peck on the cheek. But there wasn’t anyone in the kitchen, nor did he find her in the dining room, or living room for that matter. Besides, she wouldn’t have left the house without opening the windows (the air was damp) or at least leaving a note? Eric stood in the living room, frozen for lack of a better word. He hadn’t the faintest clue what to do.
If this was a practical joke it wasn’t very funny. He quickly realized that wasn’t the case. Even Eric had to understand the direness of the situation. His house – their house – seemed as if nobody had lived there for a long time. A tear ran down Eric’s face, he felt sad without any recollection of why. He could not understand where his wife had gone, nor why there had been four chairs in the dining room instead of two, why he had seen old dusty toys in the living room, or why there had been kid’s drawings on the wall in the hallway.
He went outside – in his pajamas – half expecting her to stand there laughing at him. “You dummy! I’m just joking with you!” but nobody came.
It rained. He slipped and fell on the wet pavement; Eric could hear a crack as he landed. Something was broken?
Old Teller woke hastily with a gasp. This wasn’t what he wanted at all! He wiped the tears from his face, realizing how discomforted he had become from dreaming, but he couldn’t tell why. He stroke his long, grey beard, pondering what it was. But he could not figure it out. Old Teller rose up from his bed and almost forgot the morning routine before going on watch.
His hands were shaking, but he didn’t know why. He hadn’t looked at the skyline a single time, but he didn’t know why. He hadn’t observed the sun playfully jump out of the clouds as if playing a game of hide and seek, he knew he wanted to observe but didn’t know how. His one thought, only thought was the god damned watch. Hands shaking he gazed quickly and then looked away.
The clock had started ticking.
The clock had started working.
The clock worked.
Eric knew he had lost something. He knew very well what it was.
Eric and Ellen had tried for a new child – a new start – after many years of mourning the loss of their previous two beautiful little gifts of joy. But not only had that attempt been squashed so mercilessly (as if fate just wasn’t in the mood to deal them any good cards at all), but he had lost her too. She had lost too much blood the doctors had explained in a sterile tone Eric just couldn’t stand. He had punched one of the doctors over his jaw and gone out in the rain.
The clouds were blue and the sun had just risen above, like a comforting guardian, promising to protect its citizens from harm’s way. Eric knew now, it was all false. Its comfort but lies and its protection nothing more than empty promises.
In a drunken drowsiness he had driven way to fast on the highway, almost driving headlong into the concrete when driving off the intersection. As threw himself out of the car he had promised to never forget what fate had done to him.
Eric didn’t know how it had come to this.
Old Teller didn’t remember what Eric did.
Eric came home.
Old Teller ascended the stairs.
He quit his job.
He started his watch.
He closed the door.
He awaited the stairs.
He drank.
He went through his routine.
He forgot.
He slept.
He couldn’t recall what for he lived such a life amongst the clouds.
He couldn’t recall what for he lived such a life.
He couldn’t recall what for he lived.
He couldn’t recall what for.
He couldn’t recall.
He couldn’t.
He had only survived.
Ett förtrollat barn
I språnget faller hon.
Marken är kall och våt av dagg. Tårarna rinner.
I skogen ekar ett uråldrigt läte, som om träden själva rörde sig med hennes sorg. Hon kunde känna trycket som om atmosfären gick att ta på, som om hon plötsligt hade fallit ner i en barnsaga.
Flickan såg in i avgrunden som var den mörka skogens stig, vart den ledde visste hon ej. Bara bortåt. Bort från minnet, bort från tårarna. Hon behövde inte läka, hon behövde bara fly.
Benen bar inte längre. Benen kunde inte förmå sig att ta ett steg till. Stapplande föll hon ned på knä. I luften virvlade små små partiklar av damm, förgyllda av ett ljus bara hon kunde se. Ty skogen var inte mörk där hon tittade, ty hon såg med oskuldsfulla ögon. Men hon var berörd och ljuset höll på att slockna. Det som glittrade i luften skulle snart dö bort, kvävt av en vuxen värld, av vuxna händer, av vuxna falska leenden. Flickan kunde inte förmå sig att le en gång till, det leendet hade någon stulit.
Tystnaden trängde sig på, ett eko av tomhet som speglade tomheten inombords. Hulkandes grät hon för sig själv där ingen kunde störa henne. Hon behövde fortsätta sin flykt djupt in i den gamla skogen, där träden inte längre var kapabla att avslöja hennes spår, där de uråldriga väsen som en gång härskade över denna värld kunde omfamna henne med sin kalla närvaro. Men benen bar inte.
Utmattat lade hon sig mot en rot. Hon torkade av tårarna med sin tröjärm och lade sig tillrätta mot en fläck av mossa. Ljuset hade slocknat, så även den flackande flamma inombords. I mörkret märkte flickan inte att hon huttrade.
Sömnen förde bort henne från denna värld. Men i skogen stannade hennes kropp kvar. Kvar blev den bredvid den gamle eken, på mossen. Vem hon hade varit spelade inte längre någon roll. Hon var inte kvar längre att minnas den tiden. Vad som hänt henne var bortblåst. Ett ting för jordvarelser. Flickan var äntligen en med naturen. Så nätt, så varsam. Blyg och oskyldig flög hon in i evinnerligheten.
Mannen och resan del 2
Varför just jag?
Många hade ställt sig den frågan, varför var det jag som hade överlevt längst?
Fanns det inte andra som förtjänade den äran, det privilegiet så mycket mer än mig? De hade kanske rätt, jag visste inte riktigt längre.
När händelsen inträffade var jag, liksom många andra, inte direkt förberedd. Det fanns ingen bunker för mig att söka skydd i, inga konserver förvarade på något hemligt ställe för att föda mig och inte heller en egentlig mening för mitt liv att fortsätta. Jag var inget annat än en lågavlönad revisor på ett företag vars namn du skulle ha glömt lika fort som jag berättade för dig. Så varför var det mig som ödet valde att fortsätta livnära med möjligheter i denna nya men ändock så föråldrade värld?
Jag sökte skydd under skrivbordet, som av en slump blev min räddning. Det och min rädsla.
Min feghet drev mig till att stanna kvar i lokalen långt efter att alla övergivit den, där livnärde jag mig endast på matrester från matlådor samt automatens godis. Till slut, när maten oundvikligen tog slut, begav jag mig ut för att skåda eländet.
Död. Ond bråd död. Kaos, panik. En evinnerlig låga brann klar på himlen, men där fanns ingen sol att skåda längre. Ingen visste vad det var som hade inträffat men av att dömma hade dess inverkan orsakat en katastrofal biologisk förändring på jorden. Senare kom teorin att orsaken bakom, som allt annat, var av mänsklig kraft. Att solen var kvar samt att den lågan som brann klar var rester av något annat... Sedan stannade alla teorier upp, för ingen visste egentligen inte. Någon informationsspridning fanns inte heller, allt intranät slogs ut i samma sekund som händelsen inträffade.
Var det måhända för att jag inte hade någon familj som jag överlevde? Alla jag hade känt i detta livet hade givit sig ut på en hopplös jakt för att hitta sina nära, den var sällan särskilt långvarig. Antingen sköt hoppet hos människorna bara upp det oundvikliga svaret, eller också skulle deras familjemedlemmar dö av en efter en likt pestsmittade patienter under medeltiden. Ingen visste heller varför.
Sjukdomen spred sig. För den som lämnade storstäderna ökade chanserna för att överleva en dag till, men också risken för att svälta ihjäl. De som levde i glesbygden var sällan benägna att dela med sig, särskilt inte till den våg av människor som trängde sig på. Utstötta i sitt eget land likt nationella flyktingar var de som försökte sig på att knacka dörr. Desperation ledde till konflikter, död och åter död.
Människan är ond när han sätter sig själv framför andra. Och det gör han alltid.
Utan familj eller något egentligt mål begav jag mig av, mest av rädsla för sjukdomar. Jag stötte på en lika förvirrad ensling som ackompanjerade mig ett tag, men våra vägar skars abrubt av en dag när han i ett försök att stjäla av min mat råkade skada sig själv så allvarligt att jag inte lyckades rädda honom. Det var sista gången jag grät.
Solen stod högt när jag fick äta mitt första mål mat för dagen. Jag hade lyckats fånga en ekorre som jag grillade under en liten låga som kom från min mobila grill jag skapt med hjälp av en öppen aluminiumburk och lite kol. Ytan var kanske en smula sparsmakt men lösningen både fiffig och enkel om man behövde göra sig osynlig för farorna som lurade ute i periferin. Behövde någonting stekas kunde jag nyttja locket tillhörande burken, allting tjänade ett syfte.
Köttet var mört men smakade otroligt bittert. All smak hade förvrängts samt korrumperats ända sedan händelsen. Som om sjukdomen den här världen nu bar på genomborrat allt levande och fortsatte plåga de sista som denna jorden tvingades vandra, till dess att vi bara var blott urholkade skal av våra forna jag. Jag suckade.
Än så länge hade den vilda naturens kulinariska upplevelser inte påverkat mig särdeles mycket, mer än att ge mig en temporär mättnad och energitillgång. Dessutom fanns det inte mycket val om jag skulle fortsätta leva, ett beslut jag redan hade tagit för länge sedan. Det må inte funnits mycket till argument för mitt leverne, men kunde jag klara mig bättre än de flesta så skulle jag banne mig också försöka! Om det så innebär att jag aktivt skulle söka en poäng med denna post-existens, så skulle det vara så mycket bättre än att bara ge upp!
Det många månader sedan jag sett en levande människa, men nu hade också mängden hot börjat sina. Slutligen hade jag börjat märka att även mängden djurliv började sakta avta. Vad var det som tog kål på oss så sakteligen, så smaklöst och smärtsamt? Vem ville se världen lida in i det sista?
Jag suckade och reste mig upp för att bege mig de sista stegen in i diset vars höjda ridå tydde på något illavarslande som låg i omnejd av staden. Dess gråa betongblock till byggnader, vars rutor för länge sedan brustit i kras, reste sig hotfullt mot skyn och kastade en oinbjudande skugga över mig. Obehaget gjorde sig påmint, men även jag påminde känslan som trängde sig på att det också var länge sedan det fanns något att känna obehag över.
”Jag får vara på min vakt, oavsett.”
Mannen och resan del 1
"In regione caecorum rex est luscus"
- Latinskt ordspråk
Jag flämtade till i en kort stund av illavarslande panik! Någonting hade väckt mig ur min oroliga sömn.
Det ögat som fortfarande fungerade någorlunda spejade ut genom en glugg i tältduken som uppkommit av många års slitage på långa vandringståg. Det var dels solen men främst blåsten som till slut piskat upp små mikroskopiska revor som slutligen blev större och större.
Men jag kunde inte laga dem, ty med min dåliga syn hade jag inte tillräckligt för att försöka mig på en reparation med något så fint som nål och tråd.
Ingenting rörde sig ute, det var nog bara träden som hade piskat av morgonvinden. Men jag hade blivit lurad förut.
Med harpunen i ett krampaktigt grepp framför mig begav jag mig sakta ut ur mitt provisoriska härbärge för att försvara mig mot den stundande faran, någonstans inom mig kunde jag känna hur paniken sakta släppte och lämnade plats för en röst som förklarade hur jag gjorde bort mig om det var någon som iaktog mig. Fast det var ingen risk för att bli iaktagen, det var det aldrig.
Fyra år hade gått sedan händelsen. Fyra år av påträngande ensamhet. Folk hade kommit och gått som de värst ville, ett tag hade jag anslutit mig till ett litet sällskap människor med samma avsaknad av ett egentligt mål som jag själv. Men som med alla andra hade det bara slutat med bortfall samt bortgångar. Ett år sedan jag sist hade spejat en enda levande själ. Vid det här laget misstänkte jag att de demoner som strök i skuggorna hade tagit varenda stackare, det fanns bara jag och mörkret kvar.
Jag var en relik, ett minne från en svunnen tid. Så pass svunnen att jag knappt själv kunde minnas hur det varit innan det hände. Innan livets rötter började ryckas upp ur marken med en sådan kraft att mänskligheten aldrig hann besvara anfallet från ovan.
Vem var det egentligen som var ansvarig för allt lidande? För om han, för jag misstänkte att det var en man, låg bakom allting kunde han inte ha haft för avsikt att själv falla för sin plan? Fast vad kunde jag säga om människor egentligen? Under den korta tiden som jag hade fått umgås med liksinnade fick jag även uppleva hur en person förvandlas när den drivs till branten av sann desperation och när det händer, finns ingen diplomati som man kan tillämpa för att lugna ner denne. Det var diplomati som låg bakom att jag förlorat synen på ena ögat samt delvis på andra. Hon hade ingen vilja för att tala förstånd, jag stod mellan henne och den sista ransonen mat vi hade anförskaffat oss. I slutändan tror jag att det inte var hon som attackerade mig med kniven som skar tvärs över mitt ansikte, utan den sjukdom som slutligen drabbat oss alla. Sjukdomen som sakta trängt igenom vårt svaga kött vid insikten att alla skall en gång för alla dö.
Nu när jag väl vaknat kunde jag inte längre somna om, oron trängde igenom varenda vaken cell i min kropp. Dessutom hade magen börjat skrika och jag var mäkta trött på gamla torra kex. Det var kanske dags att söka efter konserver i staden vid horisonten?
Igår natt när jag vandrade hade jag bara kunnat glimta ett svagt ljus, först trodde jag det var en koloni som låg några kilometer bort, men det rörde sig trots allt om en hel stad. Gott om möjligheter för att hitta någon mat kvarglömd någonstans, gott om möjligheter för att dö i skuggorna...
Vinden ven friskt om mitt solblekta ansikte och fick mitt långa hår att följa med en smula innan det varsamt lade sig på mina axlar. Löven hade börjat falla, hösten var med andra ord kommen.
Solen sken fortfarande varmt och jag begav mig av på den ensliga vägen.
För första gången på väldigt länge kände jag något varmt stiga inombords, som om en liten glimma hopp började tränga fram.
Kanske skulle jag äntligen kunna vila mina trötta fötter vid en varm eldstad, med en god burk vita bönor?
Måhända skulle jag även finna en fungerande radio som fortfarande spelade svunnen musik från forntida dar?
Kanske skulle jag i denna stad få svar på de frågor som brann i mig?
Tiden skulle få avgöra.
Abstraktion
Springa
Ibland skriker något inombords, något som säger att min kropp saknar något.
Denna saknad övergår till suktan efter den där kicken som så bekant forsar genom mina ådror. Därefter går det över i abstinens om jag inte får återuppleva denna underbara känsla: När benen bär mig ut i tomma intet.
Nu har jag den där känslan igen, jag vet att hur mycket jag än förklarar för någon utomstående kommer de aldrig fullt förstå mitt begär, mitt beroende. För det är egentligen inget annat än ett rent beroende, fastän beroendet kretsar kring att springa på en enslig väg.
Denna kväll värker det i hela kroppen. Så jag tar på mig kläderna, knyter skorna och dricker upp min Celcius. Nu eller aldrig!
Väl ute känns allting rätt, takten är självklar, vädret underbart kvalmigt och jag nästan glider fram över den ensliga vägen. Jag är ensam.
För här i mörkret genomgår jag min terapi. Här låter jag hatet skölja över mig, det tar över helt och jag blir ett med mina inre demoner. På vägen, där ingen kan se mig, är jag vad jag fruktar mest: En enslig varelse, fruktad och hatad av alla. Den som framträder när någon sårar mig, den som förgör dig med ord och illasinnade meningar. Men det är okej, här får min demon träda fram så mycket den vill. För här kan den inte skada någon.
Den för mig på mörka tankar, den påminner mig om den gången någon var otrogen mot mig, den gången någon sade upp vänskapen helt utan en direkt förklaring. Den gången jag sårade inte en utan flera individer på samma dag genom att ha låtit hatet helt ofiltrerat överväldiga offret framför mig. Jag påminns om alla vidriga saker jag gjort och allt vidrigt som gjorts mot mig, att världen är en orättvis plats fylld till bredden med händelser som vredgar mig.
Steg för steg ebbar allt ut i tomma intet. Det gör inget.
Alla osämjor, alla ondskefulla tankar, all denna mörka kraft driver mig fram in i det okända. Regnet piskar och stegen bär mig än, jag låter regnet rena mig och blottar mitt ansikte mot den blodröda himlen, vem som än gömmer sig bakom denna trummvirvel av vatten må döma mig värst den vill! Jag är redo.
Stegen blir tyngre och andningen djupare, det smärtar till i bröstet men takten fortsätter vara stabil. Att kroppen vill ge upp är helt oväsentligt, valet att sluta har sedan länge lagts i händerna på den som ruvar inombords. Och den är fortfarande hungrig.
Väl framme vid huset släpper allting lika plötsligt som det kom, jag upptäcker plötsligt hur blöt jag är samt att jag kippar efter andan. Kroppen vill vika och ge efter för den tyngd som plötsligt framstår, jag känner mig tom, helt urholkad.
Hatet har övergivit mig, nu är jag blott ett skal efter den självmant påtvingade vedergällningen. På sätt och vis saknar jag redan den tuffa terapin, men nu i slutet av ytterligare ett sådant pass inser jag nödvändigheten att släppa taget, för den här gången.
Inom mig brinner något uråldrigt. Det håller mig uppe under långa nätter, den hotar med att förgöra allt i min väg om jag så låter den. Ibland hinner den upp till ytan innan jag kan barrikera in den igen. Ibland förstör den mer än vad jag kan laga under en livstid.
För att hålla den bakom lås och bom behöver jag det här, inte bara för att fysiskt bli bättre, utan för att rensa bort mina demoner.
När jag sprungit klart försvinner allt ont för en stund. Det ger plats för försoning, för glädje och främst av allt kärlek. Det har blivit mer än ett enkelt pass, det är min ritual.
Den får mig att glömma, den får mig att slappna av, men främst av allt får den mig att förlåta.
Jag förlåter andra och finner styrkan att be om förlåtelse från de jag sårat, men främst av allt ger den mig sakta styrkan att en vacker dag förlåta mig själv.
Mannen och mörkret
De mörka molnen sprider sig längs himlavalvet likt en droppe bläck i ett glas vatten. De varnar om kalla dagar framöver, om hemska blåsiga vindar. Om ondska.
Familjen har sedan länge flytt torpet och jag är den enda själen som lämnats kvar.
På det kala berget står en förfallen fasad, kämpandes mot väder år ut och år in, som en skadeskjuten hjort har den sakta men säkert börjat förstå sin ultimata dom. Där finns ett hopp om förbättring, om jag bara finner orken att förstärka upp mitt gamla hem.
Men icke. Istället väljer jag att fly in i den djupa, mörka granskogen. Istället för att göra det som sägs vara rätt föreställer jag mig att trygghet för stunden kommer överträffa alla former av långtida planeringar. För varför skall man göra något långsiktigt om man inte kan vara trygg just nu?
Där sitter jag, i mitt ruggiga tält och inväntar den evinnerliga stormen.
För här är jag säker, det är det enda stället jag känner igen. De sedan länge föråldrade minnen av ett vackert torp med barnaskratt och hundkskall under varma sommrar har bleknat bortom allt hopp om att någonsin ge mig en minsta insikt i hur det var förr. Med föräldrarnas bortgång försvann även kärleken.
Nu är det bara jag, torpet och skogen.
16:e Mars 2014
Hur många evigheter måste en människa existera innan han äntligen kan skatta sig lycklig?
Svaret klingar ofta som vanligast: Inombords finner du lycka och det är bara du som kan påverka dig själv.
Fast vad gör en människa när han tror att han funnit lyckan, att lyckan för honom innebär att ta hand samt älska någon annan. Vad gör då den personen om det faktiskt finns så mycket som en risk för att en annan människa inte känner likadant för denne?
Hur kan man förutspå händelser?
Hur många mil måste jag gå innan jag kan vara lycklig igen?
Månen skiner starkare än någonsin. Fullmåne.
Mannen vänder sin blick mot eldfacklorna när de fladdrar förbi i revy. Å som de små brandgula bubblorna lockar med sitt ljus, en sådan enorm trygghet det måste vara att tillhöra en av dem.
Likt en glasskärva i vattnets avgrund rör jag mig för evigt fram, låter tidens tänder slipa mig till nya former. Framåt ter sig mitt öde, tills jag återigen hamnar på sandkanten.
När du hittar mig vill jag fråga: Behåller du mig eller kastar du mig i vattnet igen? Men mina läppar yttrar inga ord, ty jag har inga kvar. Mina tankar är ett enda virrvarr.
Där någonstans ser jag ditt ansikte, i fullmånen kanske. Den lockar med sin förunderliga närvaro, en relik i vår moderna tid. Säg mig du: När låg du på rygg och blickade ut över stjärnhimmeln sist?
När såg du månen utan att ha precis ett dussin andra saker att tänka på senast? Kan du ens komma ihåg när det var du bara rensade huvudet från alla tankar och njöt av skönheten bortom molnen?
Du flyr, så mycket vet jag. Fast var flyr du? Vem flyr du till? När finner du svaren du söker?
Mina svar kommer jag aldrig finna, inte riktigt, för mig är det självklart och jag lär mig acceptera faktumet varje dag som går. Vet du ens vad det är du söker svar på? Har du ställt frågan?
Din värld kommer inte kastas omkull än, fast jag är inte säker om du kommer klara dig länge till så som du skenar. I den här takten lär ditt tåg röra sig i minst tvåhundra knyck, urspårat och klart. Har du valt din ändhållplats?
Inte allt behöver ha ett syfte.
Många gånger gör vi saker utan att tänka oss för. För det är jag ledsen.
Restless dreams
Do you remember how you carried me inside when I didn’t have the strength to stand up, and how you wrapped me in that old blanket, the one that smelt like vinegar? You kept me warm whilst trying to light the fire.
We both grew older and with time your strength faded, still you carried me. From strange receptions to similar rooms, through sterile white corridors filled with smiling women, I could never understand why everyone seemed to know the problem but me. Your hair started to change into a pale white color as time moved on. I’d like to think each straw of hair turned white for every good deed you had done in your life, for there were many.
Do you remember how you held my hand with tears in your eyes? How you couldn’t find the courage to say goodbye. After all; you were supposed to leave the world behind before I did, not the other way around, wasn’t it? Could you remember the words you said to me?
‘Not like this. Never like this.’ I liked what you said, it meant so much to me.
Still, if only you knew how grateful I was for all you did to me, even though I never had the strength to speak.
I hope you are no longer in pain, now that your life has become less of a burdened existence now than back then.
I will always love you dad.
Love
Carol”
Dad found the letter in the mailbox on the day marking 11 years since she had passed away. New Year’s Eve. For the first time since then, he actually managed to smile, if only for a little while.