Memoirs of an open mind

Fanfanfanfanfanfanfanfan!

Min mor sade gång på gång åt mig att svära inte var en vis mans ordspråk. Hon må ha rätt, men nog låter det väldigt mäktigt på papper.

Frustration.

Jag ger mig efter för dina omöjliga krav, å du ditt äckliga vidunder till plågoande! Hur kan jag leva med dig på min rygg?

Hur kan jag leva med mig själv? Hur kan jag fortsätta med att leva mitt liv som om inget kommer att förändras snart när precis allting jag gör är endast, kanske, gynnsamt för mig själv? Allting kändes så bra för några veckor sedan, när mitt ego fick näring. Egot behöver alltid näring, alltid! Varför är denna skuld så svår att bära? Vetskapen förtär mig inifrån sakta...

Lustigt att veta, dagen man blir myndig öppnas plötsligt en gammal sparfil i ditt liv kallad skuld och startar en grundlig genomgång av de många filer som lagrats. Sedan startar den en systematisk radering av allt. Ja, all. Du märker det inte först, men så småningom lär du dig att det inte finns så mycket subtilt kvar som du kan skylla på dina föräldrar. Ju snabbare åren fortlöper därefter, (och tro mig, de springer fram så fort du blundar) desto mindre klandrar du dem för du inser hur lite de bär skuld för alla de val du har gjort och kommer att göra. Du är din egen lieman och kommer som sådan att en dag få böja dig för pöbelns yxa. Din hals har ett saftigt pris och inte dina föräldrars.

Frustration.

Du kan slänga dig genom ett fönster.

Skuld.

Dig förtjänar jag.

Ovisshet.

Varför kom du med? Allting var så avgjort, så avklarat och så pass säkert att jag inte längre behövde oroa mig för dig. Så varför?

Val och tankar, jag förstår er inte.

Först nu inser jag innebörden av de val jag gjort: armén, det avstånd den skapar från allt i mitt liv samt frånvaron som uppstår, hur jag sårar nära och kära samtidigt som de får leva med vetskapen att jag frivilligt gjort ett aktivt val att lämna dem.

Självfallet vet alla, lika mycket som jag, att inget ankare är stort nog om en människa står mellan ett val av att ruttna för all framtid eller göra det enda vettiga som han eller hon just då står inför eftersom denne eller denna inte riktigt har hittat någon annan lösning på sin framtid. Jo, jag är fortfarande evigt glad över den underbara, fantastiska möjlighet som står framför mig. Samtidigt så kommer jag sakna så många, så mycket!

Inte nog med detta så står jag framför en drös icke avklarade affärer. Ja, en större del av dem kommer jag ha tid att lösa innan jag beger mig men samtidigt har jag ett svårt val till i en snar framtid, men eftersom den redan har på sätt och vis införskaffat sig ett kontrakt på en längre, obestämt tid finns det lite jag kan göra annat än att begrunda det beslutet eller bryta det. Vad jag skall göra är för mig ovisst eftersom jag själv inte vet var jag förhåller mig till denna fatala situation.

Det blir att fortsätta. Se vad som händer och panikslaget skriva ner en blogg då och då. Ironiskt nog vill jag referera till något en yngre, ursinnig, Emil sade till två av sina scouter tidigare i år när han fann de aningen för irriterande samt patetiska:

"Livet suger. Lev med det!"

Vem är patetisk egentligen?

Snön föll på hennes nakna kropp

Han såg henne smälta

Vatten rann utmed kinderna

Förbi ögon som aldrig mer ser

Ut i ett inte som ingen vill uppleva

Bort från en värld som bara vill glömma

In i ett sorl där fågeln kvittrar än

Den sjunger för en förlorad själ

En vän, hemkommen

I gläntan av frost stod jag

Åskådaren på första plats

Beskådade jag hur allting föll

Bitar som inte längre passade in

Trots det är tiden inte slut

Hennes leende må vara fruset

När vintern sargat hennes kropp

Smälter vårens värme isen bort

Väntan verkar evig för den ynklige

Någonstans finns svaret skrivet

Det vet han inte ännu

Kanske aldrig

Låt honom leta tills han inte kan leta mer

När han väl finner svaret

Låt honom betvivla det en stund

Låt honom slitas i tveksamheten

Lidelsen väcker lustens eldar

Och när hon väl har smält

Skall han inte längre se

Svaret kommer vara funnet

Men för sent, ack så sent

För då vill han inte svaret veta

Nej, inget hellre vill han göra

Än att glömma det han förstått

För då är han redan blind.

Mitt namn för mig har alltid varit något självklart som helt enkelt inte haft någon övrig betydelse förutom att det tillhörde mig och var något jag associerar med mig.

Saker och ting som en människa ser varje dag blir lutligen objekt eller abstrakt tagna väldigt mycket för givet i tid och otid, så även för mig.

Namnet "Emil" yttras åt mitt håll genomsnittligen 20 gånger dagligen över en period på 365 dagar och jag skall snart fylla 20 år. Det blir totalt 146 000 gånger som folk uttalat mitt namn dagen jag fyllt 20. Siffror kan ljuga och jag misstänker att mitt uppskattade medelvärde antagligen också är underskattat. Siffran är kollosal oavsett ifall mitt namn uttalats 10 gånger om dagen i 20 år (73 000) eller 40 gånger (292 000), men vad betyder det för mig?

"Emil" härstammar från det romerska namnet Æmilius men kom till Sverige via den franska varianten Émile. Namnet betyder "vänlig", även om min kopp påstår att Emil skall betyda "Den ivrige". "Ivrig" var en betydelse som jag växte upp med och som jag därför alltid lutat mig mot då jag faktiskt var rätt ivrig i min barndom. Fast ivrig kan alla vara, därför har namnet i sig aldrig riktigt betytt något djupare. Vi formar våra egna liv, så också innebörden av vilka vi är vilket slutligen präglar vårat namn.

Ibland kan det även innebära hur dina val påverkar andra och samtidigt sätter även deras tycken prägel på ditt namn, vad tänker vi exempelvis när vi hör Heliga Birgitta, Carl Bildt eller Adolf Hitler?

Att ha som utgångspunkt vad just du tycker om ditt egna namn är både nyttigt och motiverande, enklare än så blir det inte! Precis dessa tanar reflekterade jag över eftersom jag tidigare idag hade skrivit på med mitt alldeles egna namn. Så slog det mig att jag aldrig någonsin tänkt över vad "Emil" betyder för mig.

Ja, vad betyder det? Jag vet inte. Hela mitt liv har namnet varit så självklart att när jag nu stannade en stund i tiden och undrade kunde jag inte och kan fortfarande ej känna igen namnet. Emil är något främmande för mig och det kunde lika gärna ha varit en främlings namn bokstaverat framför mig. Jag känner inte igen Emil, eftersom Emil och den här mannen har vuxit ifrån varandra. Emil som mina föräldrar tänkte på och Emil idag är inte helt samma person. Förmodligen visste de det från början och kommer alltid älskla mig oavsett, trots det är mannen i spegeln ingen Emil.

Just nu vet faktiskt denne man ej vad en Emil bör vara, inte heller vad namnet har blivit. Någonstans på vägen i separationen har en schism bildats och just nu vet jag ej vad som krävs för att ta språnget tillbaka.

Först måste jag finna svaret på vad namnet betyder, men för att hitta svaret måste jag samtidigt hitta mig själv.

Resan är påbörjad, hur lång den blir återstår att se.