Memoirs of an open mind

Tjo!

Tänkte ge den här bloggen ett ansiktslyft och fylla den med lite fräschare idéer. Går därför delvis tillbaks till lite argumenterande texter.

Vad händer i världen? 

Folk ritar, dansar, spelar instrument, talar och mördar. Alla gör det som de gör bäst och jag... Jag skriver. 

Inte för att jag tycker jag gör det bäst, men för tillfället är väl min skrift mitt slagkraftigaste vapen tills jag har makt att göra annat. 

Som jag vill minnas nämnde jag för en väldigt god vän att om jag hade sagt till henne hur min syn på det här samhället var skulle hon antagligen brista i gråt.

Jag kommer inte vara så vänlig så jag besparar min blogg detaljerna. Men vi börjar väldigt enkelt.

På 50-talet sades det av en inte alltför smart man att "kärlek bara är ett ord uppfunnet av män som mig själv för att få kvinnor att köpa nylonstrumpor. Varje människa föds ensam och dör ensam, det enda den här världen gör är att släppa en massa regler över ditt arma huvud så att du glömmer bort det uppenbara.", det uppenbara med den här texten är att tiderna har förändrats och även vår syn. Men väldigt mycket i det han säger är sanning.

Vad är kärlek förutom ett ord? Alla känner det individuellt och därför kan vi inte veta något annat än att känslan kan existera, men så vitt som jag vet kanske jag aldrig har kännt av äkta kärlek i hela mitt liv. Det kanske bara är ett ord för någon form av hormon som går genom kroppen och får oss att känna oss speciella och lyckliga för vi vet att just det människan är människan vi kommer att älska för resten av vårat liv? Sen några år senare upptäcker vi vår partner i säng med en annan...

Man föds ensam, inte lika uppenbart. Vi tas om hand av våra föräldrar som ger oss den livssyn vi kommer ha på världen för resten av våra liv eller om inte ge så präglar dem den ordentligt. För vår största källa av information och även läxor är just våra föräldrar. 

Sen kan man ju fråga sig var de finns när det gäller frågor som datorspel där det självklart finns ett problem med agressiva barn som tar ut sina agressioner på andra eller helt enkelt är så avskärmade av våldet i spelen att de inte känner speciellt mycket när de utför våldsamma gärningar i det verkliga livet. Var finns föräldrarnas intresse när Olle köper det senaste "Manhunt" och spelar det? Varför sitter de inte bredvid sitt barn när han spelar spel för att kanske se från tid till tid om det verkligen är något som Olle borde spendera sin tid och pengar på?

Är det kanske så mycket begärt av sina föräldrar att ha uppsyn över sina barn istället för att fokusera på det de anser vara viktigt som att jobba 24/7? Eller börjar det bli en ny internationell tradition att ju mer modernt samhället blir, desto upptagnare blir föräldrarna? 

Senast idag berättade min mor om för mig att en förälder inte hade hämtat sitt barn förrän sent från dagiset för att hon hade varit "upptagen". När min mor besökte ögonläkaren som råkade vara förälderns vän berättade han om för min mor att de hade varit och bowlat.

Jag förstår att alla behöver sin fritid, men när man skaffar barn har man ett ansvar tills barnet växer upp och flyger ut ur boet. Fram tills dess får man helt enkelt ta den fritiden man skapar åt sig själv, och inte bekosta barnets psyke. Vad jag menar med psyke är den tiden ett barn spenderar med sina föräldrar som försummas pga "pappa måste jobba övertid ikväll för det är en väldigt viktig sak som har hänt på jobbet" eller "mamma orkar inte just nu älskling, gå och lek med grannen eller något." 

Vart är världen på väg?

Varje dag när jag är ute och går på stan, uppför sig så nonchalant, så arrogant. Ingen bryr sig om sin näste. Allt skall vara tyst och anonymt och tack gode gud för alla alternativa klädstilar (jag menar det), de försöker i alla fall bevisa att de fullständigt struntar i vad folk tycker. De kör på sin stil...

Sen vet ju alla att det jag skrev ovanför inte heller är särskilt sant, de flesta som klär sig annorlunda eller dylikt vill oftast bara skapa någon form av debatt för att dra åt sig uppmärksammhet. Där sprack nästa bubbla. 

Vad händer när en stor skara klär sig likadant? 

Glöm ursäkten "det är för att stödja alla band jag älskar", det höll för tio år sen. Inte idag. För idag handlar det antingen om att bli accepterad av en grupp (social inkompetens eller uppmärksamhet), att synas (social acceptans... uppmärksamhet), att bli ignorerad (social inkompetens) eller helt enkelt för att man anser klädstilen vara bekväm eller för att man känner för att klä sig efter vissa regler därför att man gillar det. Sistnämnda tycker jag skall få creds, inte resterande...

Ohyezzz, nu är jag igång. Kommer att skriva sådant som ingen vill höra eller inte törs säga.

Jag är så jäkla trött på folk som inte vågar stå för sin sak, jag tycker inte om människor som måste befinna sig i centrum och som gör allt för att hamna där, även på andras bekostnad. Jag tål inte folk som svammlar på om sig själva och assimilerar allt med sig självt (något som jag gör nu men det är en blogg så...), det finns inget värre än folk som faktiskt står på sig men som inte heller kan stödja sina argument utan vars syn på något bara är en ren fördom. Racism accepterar jag därför inte, en sak att skämta en annan att tycka. Jag tål inte homofobi utan rimliga argument och vad jag verkligen inte klarar av är barnsliga människor.

Ja jag pekar på personer nu.

Hur fan kan ni tro att ni bara kan behandla era medmänniskor som ni gör och klara er undan? 

Allt har en konsekvens, allt!

För alla ungdomar, mig själv också för den delen för jag har även varit där:

Ingen idé att vika ut sig på internet om en massa obefintliga problem, är det verkliga problem: okej, men jag tror inte att det är något man skyltar med på bdb? 

Om det verkligen är problem så råder jag att man tar ett snack med sina vänner eller någon man litar på och sedan håller det för sig själv, för det finns så mycket onödigt gnäll på nätet så det räcker. 

Livet blir mer komplicerat, efter ett tag så ser man en helhet. Man kommer vara en del av en större helhet och då har man inte längre tid över självömkan, det finns inget sådant om man skall överleva i det här samhället. Allt som räknas är kompetens och karisma, intelligens och exploatering. Lev med det!

Kommentera nu gärna, jag vill höra ifall mina argument håller eller bara är onödiga! :)

Jag sitter här i mitt rum och repeterar låtar från gågna tider. Jag går igenom bilder från stunder jag sedan länge glömt. Den kombinationen har gett mig en väldigt skön känsla i magen.

Känslan man alltid hade som barn och även i yngre tonåren. Känslan av förväntningar i samband med att man ser allt som vackert i världen. Med den känslan följer sorgens vackra väsen, sorgen som man kände för några år sen. Sorgen som faktiskt var ärlig och som aldrig innehöll agressivitet. Sorgen som rakt igenom var ärlig och rakt igenom fantastiskt vacker. Jag kan inte sammanfatta mig tydligt nog så jag skall försöka med en metafor.

Direkt efter att du läst detta vill jag att du blundar och föreställer dig allt jag skriver, in i minsta detalj.

Du befinner dig på en stig belyst av månsken. Det är mitt i natten och du är ensam. Det regnar och du står enbart i en skjorta samt ett par shorts. Det tjuter mellan träden från vinden och framför dig skådar du en äng vars gräsmatta sträcker sig utöver en kulle. Du beger dig mot kullen omgiven av ensamhet. Det finns ingen där och du känner dig lättad. Här är du trygg men här är du ändå sårbar. På toppen av kullen sätter du dig för dina ben kan inte längre bära dig, du är överväldigad över allt det vackra runtomkring dig. Det är sensommar och regnet avtar till duggregn. Du börjar gråta, men inte för att du behövde det utan för att du känner dig så överväldigad och så ensam. Men på något vis känns det skönt för du vet att du kommer senare resa dig starkare än förut och lycklig. Fullständig och perfekt lycka.

Det kanske inte är så lätt att föreställa sig, men gör ett försök. Gärna för din egen skull, för du kommer att må bättre.

Jag tror att för mig är det här just den känslan jag behöver just nu. Jag behöver den för att den genomstrålar godhet, den är så lik kärlek men ändå så olik. Den tar inte på dina krafter och förväntar sig inte något i gengält. Den vill bara upplysa och förmedla men ändå stanna kvar för att fylla dig med förhoppningar och förväntningar. Den ger dig insikten i hur vackert allt kan vara. Den eliminerar dina tankar om att ge upp, den förstör en ungdoms problem. Det är faktiskt något jag skulle kunna offra mycket för att uppehålla var dag.

Men som allt gott kommer även den här känslan att dö ut och sedan återkomma nästa gång jag söker efter den. Antagligen kommer redan morgondagen vara som vanligt, jag kommer att återgå till vardagen som jag just nu vill bryta.

Vad tusan! Jag gör ett försök.

Imorgon skall jag för en gångs skull faktiskt konfrontera den enda personen som kan förändra min vardag. Imorgon kommer jag inte tveka. Önska mig lycka till!

Jag har märkt hur lätt det är att hamna i fel läge.

Hur lätt en människa kan glömma sina rötter, sina moraler och börja irritera sig på fel sak. Jag har varit sådan, och jag är sådan. Jag har sedan länge valt mina irritationspunkter och jag fortsätter envist att klaga på dem. Men inte blir saken bättre för det.

Det är inte förrän nu jag har insett att det kanske krävs en viss förändring, att jag skall ta itu med mina problem och med vad jag ser som problem. Konfrontera och få det gjort. Oavsett vad det kostar att bli fri problemet är det bättre än att sitta i en oändlig loop med ilska och eviga tankar om hur man skall göra.

Jag skall även tillägga att jag har varit lite av en egoist. Somliga av er som så troget läst min blogg och som även har träffat mig har ibland blivit tvugna att stå ut med min själviska sida, för det ber jag nu om ursäkt. Det är sant att ingen människa kan förändras på så lite tid och utan någon större händelse. Men jag vet att jag har fått en viss insikt i hur jag var en gång och hur jag borde fortsätta vara. Jag skall helt enkelt återgå till att uttrycka mig och tänka som jag en gång gjorde, ungefär i början när jag startade den här bloggen. Då åsikterna och tankarna var ärliga och kom från en väldigt osjälvisk Emil. Det är den Emil jag saknar, han som alltid stod för sina åsikter oavsett vad och som alltid fanns där för andra. Han som inte hade så många problem eftersom han tog hand om dem direkt. Vi lever i en självisk värld, vi gör allt för att främst rädda vårt eget skinn och sedan dem vi håller kärt. Men jag skall inte bli nästa offer som bara gnatar på om vad jag anser vara fel, jag vill vara den som gör skillnad och faktiskt tar hand om mina problem och sedan även hjälper andra omkring mig.

Det kanske är svårt att förstå vart jag vill föra den här bloggen. Men vad jag egentligen försöker att säga är det att jag är otroligt tacksam över att ni läser min blogg och jag kommer verkligen uppskatta ifall ni fortsätter att läsa den. Jag vill även tacka alla dem som har hjälpt mig genom tiderna och stöttat mig, främst såklart min familj men även mina vänner. För om man tar bort familjen, vad har man kvar i livet om man inte har vänner? Pengar ger en snabba bilar och bra datorer. Men inget annat än bra vänner värmer hjärtat och får en att skratta när ens familj inte finns att räkna med. En skola utan vänner är en ensam, kall och hjärtlös plats. En sommar utan vänner är en nästan självmordsbenägen sådan. En dag utan vänner är bara det ett helvete på jorden.

Ni betyder!

Så i gengält vill jag väl säga. Nu är det min tur, om det är något ni vill tala om. Det kvittar vad, så är det bara att ringa mig när som helst på dygnet. Jag finns alltid till hands på mitt mobilnummer. Om ni vill så kan ni fråga mig om det men jag lägger inte upp det här av uppenbara själ.

Tack för allt! <33