Memoirs of an open mind

Del IV och V

Onsdag natt, Torsdag natt

 

IV

"Some might say, the dark represents your inner fears. And in many cases, they are correct. But the symbol of the creeping, lurking dark can be broken, with a gun and a flashlight

These two things represent something utterly powerful for the dark wanderer. In every way, a man without a flashlight is dead meat. A man without a gun is no more man than me or you.

Without the flashlight, your aim is blinded. Without a gun, you can only predict and count down to your death.

But most important, is the carrier. The carrier must know how to handle each and every situation with cation but with a quick reaction time. Every carrier must know his way around problems and keep an ice-cold stomach at any time."

 

"This concludes my latest dream. It is a continued part of story that has been haunting me every night since this Sunday. This dream could be seen as a quote from various games/movies. If you would want to see it that way, I did it in any case."

V

"My dream yesterday was a survival game. I had to run through moments famous from "cube" only to find myself with a smaller group of people. We were all in the desert were the boat was located. Here we had to survive the strangest events of horror designed by man and other supernatural things like a moment when I saw a kid run into a river, when I try to rescue him I suddenly realize: "...Oh!". When I try to get out from the water I drown, since it is my destiny to drown. I have fallen victim to the supernatural trap called "human emotions".

But I am resurrected soon enough to continue with my squad... No one seems to notice the changes in me since I now am of dead material and will soon rot into an inevetable death.

Flash...

We are in a casino, pinned down by a force unknown. I wake up. The breeze of warm sand is still fresh in my memory. I get out of bed. End of story..."

 

Del II och III

Måndag natt, Tisdag natt...

Jag skriver båda nätterna under samma blogg då jag inget annat kan göra än att lägga upp en resumé, en kort sammfattning över betydelsen av mina uppföljare. 

Första drömmen var ett schiffer, något som var totalt otydbart. Jag kunde inte få ut någon form av betydelse ur en del av bilderna. Därför var jag väldigt splittrad under den följande dagen. Men de följande två nätterna uppenbarade sig visioner som tydliggjorde lite av dem frågor som jag hade ställt mig själv.

 

Faktum är att mina drömmar dragit sig till att bli uppföljare på den första texten skriven under titeln Vinterdrog.

 

Vinterns Extacy

Ur ett moln av regn möttes jag av en svag salt bris. Molnet var lika unikt som känslan inom mig och det var med hög enthusiasm som jag stod kvar och lät det omsvepa mig i sin kalla omfamning. Väl inne i molnet upptäckte jag regnets varsamma droppar falla i en märklig riktning, deras fall trotsade gravitationen ty dem föll i en omvänd riktning uppåt mot ett tomt intet. Jag försökte följa dropparna med min blick men kunde inte fokusera på något annat än ett flimmer av otydliga bilder. Som om jag befann mig i en tv.

 

Mina tankar omgavs av ett kluster och nu i efterhand lyckas jag inte minnas mycket mer av situationen. Hennes ansikte befann sig vartän jag tittade efter en utväg. Men i henne blev jag återigen förtrollad, jag övergav mina starkare onda aningar till hennes vackra, karismatiska gestalt.

Varför skulle jag försöka finna svaret när blott en vals med henne varade en evighet? Det skulle mycket till innan jag insåg att vår dans förflyttade mig från den öken jag börjat lära känna som en ofarlig, om än aningen konstig plats. Istället förde hon mig in i ett allt mer påtagligt mörker.

Jag önskade kyssa hennes läppar men för varje ansträngning försvann hur ur min åsyn. Sakta gled jag ifrån henne och befann mig slutligen trevandes efter min ficklampa...

 

...hur jag hade fått tag på en ficklampa visste jag inte...

 

En båt vilade i den svaga brisen från havet. Ett hus stod bakom mig. Båda befann sig på marken. Sanden hade sakta påbörjat ett ljusbrunt täcke som skulle komma att gräva ner den kolossala rostiga järnbjässen.

 

Det var helt tyst. Havet kallade tillbaka sin förlorade vän, men havet låg flera kilometer bort. För långt för att höra vännens svar. Där den en gång sig funnit, där blev den kvar.

En förödande syn för ögat, men mina känslor var nollställda.

Blixten damp ned, jag såg mig själv i revy. Ovårdad med skäggstubb och en blånad bakom ett öga. En djup fåra klöv ett ögonbryn på mitten, åsamkad av en kniv av något slag. Ögonen var blodsprängda och locken hade svullnat av irritation.

 

Var det en cigarett jag såg? Var det ett ansikte? Tankarna suddas ut för den arme som enbart tvingas leva den döendes liv. Cigaretten var döden, den symboliken framträdde klarligen genom mina visioner. Men det var inte jag som rökte. Små moln steg från båtens inre, jag inandades ångorna snabbt för att sedan vända min rygg mot den och gå mot huset. Lukten var av tobak, en farkost med förkärlek till Pal Mal’s.

Där var hon igen. I mina drömmar en blomstrande viol som sprudlade av energi. Jag tordes inte mycket säga då jag i skuggan av hennes leende föreföll mig som den luggslitna typen ingen riktigt intresserade sig av.

Hennes spontanitet hade varit snabb och utan förvarning när hennes hand kupat sig bakom min nacke och hennes läppar hade mött mina. Där hade vi långsamt upplösts i en färgexplosion av exotiska smaker. Våra kroppar var som försvunna, bortnötta av det färglösa liv vi hade levat. Men så fort som det hade skett tog det även slut igen.

 

Det fanns ingen historia att berätta, inga intriger att förnimma. Hennes ansikte trängde bort alla mina tankar, stunden vi varit en hade bestulit min fria vilja och likt den drog som sakta snärjer åt sig den armes liv ville jag ha mer.

Mer fick jag, åtskilliga gånger. Hennes hår rörde vid min kind vid ett tillfälle och jag kunde inte låta bli att insupa hennes dofter.

 

Ett avlägset ljud från världen, ack du min eviga nemesis. Din barnsliga otålighet hade än en gång berövat mig slutet på min egna romans, för var det inte dina regler som beslutat sig att rycka upp mig från mina drömmars jungfru? Ack om jag bara kunde somna om...

 

När jag nu i detta skrivande stadie sitter, förstår jag symboliken bakom det skådespel min hjärna givit mig. Men jag kommer aldrig att avslöja den information jag nu besitter. Inte så länge jag lever.

Det är även nu jag inser, att för första gången i mitt liv, är jag rädd...

 

”...jag älskar dig.”

 

Du är för mig som en stark drog i kontakt med min kropp.

En glasyr med övervälmigande lycka bortom horisonten.

Något som förstört världar åt gången för nöjets skull.

En mången gång underskattad upptäckt av själen.

Instinktivt ilsken bortom all logikens gränser.

Tankarnas förgörelse och smittobärare.

Ett hatets mer dubbelsidiga våldnad.

En mången gång förstörd vision.

Andarnas hiskeliga skräck.

Egenskapens bedrift.

Min omständighet.

Alltid pålitlig.

En god vän.

Ödets val.

Död i sig.

Barriär.

I mig.

...

 

Förtvivlan.

En storm...

Den tog till.

...För min inre syn och jag såg rött...

 

Stoft af damm cirkulerade i luften, det sken med sin avlägsenhet.

Mattan som en gång hade legat på den plats där jag satt var sedan länge borta. Jag hade två olika minnesbilder från den tiden, en tid då mattan var nyinköpt och hade doftat av lavender och en tid då en undvek att lägga sig på golvet så mycket som möjligt för en risk att kvävas av matans unkna lukt.

 

Det första minnet kretsade kring barndomen min, när matmor fortfarande levde. Hennes vresiga humör hade växlat om varannan timma, värst av allt hon visste var när någon av oss barn beträdde hennes heliga domän-köket-under tiden hon tillagade maten. Hon blev ytterst ond när någon av oss försökte sig på att knycka åt sig sleven med smet som låg i diskhon.

Ibland lekte min yngre syster med sina dockor på golvet bredvid min säng, då kom matmor av en händelse alltid inspringande, fullt upp med något helt annat och varna henne i en bastant ton om hur oförskämd hon var som grisade ner den dyra mattan. En vacker dag kom vi att finna henne legandes på den matta hon bedårade i en högre grad än oss i en väldigt stark strid med högre makter.

Följande veckor höll sig matmor i sängs till större del av tiden och istället hjälpte hennes alltför vänliga syster oss med underhållningen av huset. Men så kom den dagen-när jag skulle fylla aderton år-då vi till slut beskådade prästens välsignelse en sista gång.

 

Konstigt nog är det en av mina vackraste minnen som i all sin prakt står sig mot alla de motgångar i livet. Det är med en sann glädje som jag återupplever ljuspunkterna i mitt forna liv.

 

Följande minne återfinner jag i de stunder när jag förvirrat travar i mörkret, ett desperat hopp att tända det ljus jag så bildligt målar upp i mitt inre. Men ack, ty den tiden när mattan sedermera föråldrades kom att bli den mörkaste av alla sekel i mitt mänskliga liv.

Där låg jag på min halmsäng i den täta luften, till bredden fylld av ångest och vämjan av mina egna små demoner som med tidens försäkring tärt på min kroppsliga hygien som hållning. Mycket till den man i mina egna drömmar hade jag inte kommit att bli, en annan varelse hade istället tagit den positionen.

En syster hade jag inte längre, inte efter det som hon formellt hade uttryckt sig. En lång diskussion hade slutligen avgjorts med henne springandes med tårar i ögonen mot den slitna ekdörren. Jag hade inte varit i mina rätta sinnes lag när jag fortsatte förolämpa min sista ögonsten här på jorden varpå en vas hade träffat mig i huvudet. Jag såg henne aldrig mer. På många vis har jag mig själv att skylla.

Med hennes avsked var jag den ensamme försörjaren över ett hus jag redan låtit förfalla gradvis, fönsterbläcken hade spruckit och färgen flagnat. Det rum min fader (Gud välsigne den stackars människan) tapetserat två dagar efter min födelse hade flagnat samt fallit av. I det rum jag befann mig hade inte vädret lyckats nöta sin väg genom taket riktigt än, resterande rum i huset var skadade av fukten. Min orklöshet hade präglat husets utseende i en oroväckande fart, på bara ett år skulle det nästan bli fallfärdigt.

Den fräna lukten hade funnit sin väg till mina näsborrar och jag hade blickat ut över den ruggslitna-för att inte säga bedrövligt lortiga-mattan som i det kvalmiga skenet hade fattat eld i ena hörnet intill min säng. Mitt förstånd hade varit djupt omskakat och den natten så skadat att jag hade skrattat åt lågorna för att sedan ha rullat ner på dem och lekt med dem. Med en god tur hade mitt onaturliga beteende släckt lågorna. Men elden hade fyllt mitt huvud med visioner kring andliga benägenheter och en fruktan för min systers oskuldsfulla frihet.

Jag hade gripit tag om min faders misskötta jaktgevär som jag sedan länge bevarat i en snidad trälåda intill min säng för den dagen jag än idag räds för, dagen då dörren till mitt hem och fristad skulle gå i lås för alltid samt överge mig till mitt mörka öde. Jag hade begett mig ut i mörkret, åtföljd av älvor som dansat kring mitt ego i en sammansvärjning med mitt inres frustration. De skrattade åt min fåfänga, jag bet mig i läppen.

I sitt hus hade hon sovit, ingen större förvåning ty tuppen själv var på väg att vakna, bredvid mannen som livnärt sig på mitt förakt.

 

Mer tors jag icke förnimma av risk för att mitt nu sköra sinne skall splittras mot en om än mörkare dal än den jag befinner mig i nu.

Rummets storlek är densamma, jag har bibehållit min halmsäng och tvärs över rummet står den enkla byrån som en gång i livet sken i sin prakt. Men en viss detalj har nu förändrat mina inre vyer, den sista detaljen som befann sig i magisk kontakt med mina ljusare dagar.

Den gamla mattan är borta. Berövad på min sista anknytning till den andra världen ligger jag här i fosterställning, ihopkrupen i en konstant darrning. Synerna jag har framför mig, demonerna som hämmar mitt innersta lugn, det enda motstånd jag innehavade var klenoderna från förr. Men nu hade det gått några dagar sedan jag förlorade min käraste ägodel.

Men dårarna fortsätter skrika, väktarna har inte ägnat så mycket som en blick åt mig sedan min härkomst, kanske var det som hände den ödesdigra natten så pass hemskt att själve djävulen tvingas slå ner blicken för min karaktär. Men då mitt sinne vägrar framkalla bilder för mitt sönderfallande ego, inte heller vill någon förbereda mig för vilken resa jag kommer ta efter döden. På så vis kommer jag aldrig veta varför jag befinner mig inlåst, inlåst på ett dårhus.

 

Han såg sig om.

En värld bortom all räddning. Han blundade och njöt av den kalla luften som frös fast gamla minnen mot hans inre ögonlock. Ögonen öppnades igen och han log, ett sorgset men hoppfullt leende.

Det här var hans kallelse, men han var inte säker på vad sanningen var. Inte heller hur han skulle finna den.

 

I det djupa mörkret hade han beskådat den sista berövelsen på den renaste själ han skådat i sitt liv på jorden. I en ännu mer avlägsen tid hade de båda suttit där han tog farväl av henne sista gången, hon med sin arma, sårade kropp hårt tryckt mot hans. Hennes huvud mot hans bröst, en gemensam smärta hade genomsyrat dem båda. Han hade lovat henne vedergällning, att det aldrig mer skulle ske. Hon hade sett honom i ögonen, hennes ansikte hade varit upprivet av mänskliga naglar och misshandlat av bastanta nävar. Blicken fylldes med hopp, med tacksamhet den gången.

Den gången och flera gånger hade följt då han hade varit maktlös mot hennes öde, tills en dag.

”Det var igår.”, en tår hade frigivit sig från den fuktiga gelatinhinnan som skulle föreställa hans öga, det öga som hade upplevt kärnan till all ondska.

Men dagen innan hade han gjort sig tillkännes, driven av hat, motiverad av sin flammiga kärlek till henne.

 

De höll om varandra en sista gång innan deras öden skiljdes åt en gång för alla. Han var dömd att vandra denna jord, hon skulle frälsas.

Hennes sår hade läkt och ansiktet var orört första gången på länge.

Sömnen hade kommit som en tyst vän, hennes kropp hade slutligen givit efter för den narkos som den själv hade upplevt efter blodförlusten. Hon hade aldrig kämpat emot.

 

Där hade han suttit, ordlös. Hans tankar hade översvämmats av vrede, men dem impulserna tvingade han sig kontrollera. Hatet-hade han lärt sig-var ett redskap han använt alltför ofta, men i slutet hade det inte kommit något gott av det. Hela hennes liv hade omgärdats av hat, slutligen även hennes död. Så han sörjde i tystnad och hade även fortsatt tills hans egna kropp hade givit efter för de eventuella köldskadorna, men istället reste han sig upp och beskådade visionen som uppenbarats bakom honom.

Han såg sig om, bakom honom där döden funnit ny boning. Ett hus fullt av sorg, nu en grav. I sitt inre beskådade han svärtan som hotade att svälja huset i sin hotfulla utsträckning. För varje svep trycktes byggnaden en centimeter djupare ner i marken. En centimeter närmare det helvete dit han hade skickat dess herre.

 

Han blundade och njöt av den kyliga brisen som drog genom hans hår, inatt dog en barbar. Tankarna flög förbi i takt med syret som fångades upp av hans lungor.

Blicken klarnade, han visste inte vart han var ämnad att ta vägen.

 

Långt borta hördes grenar knaka under vikten från klumpiga steg. Fötter. Tassar. Visselpipor. Skall ekade mot träden. Någonstans från ljudets mittpunkt fladdrade en rad ljusstrålar.

Han sprang.

 

På min tunga ligger du kvar.
En bitter smak vars substans redan förgiftat mina smaklökar.

Omskakad var jag aldrig, upprörd blev jag inte. Vi levde i lugn samlevnad. Inga konflikter, inga problem.

Sen kom hösten, ett nytt liv. För dig. Dina tankar slog rot kring sakliga ting, det spirituella släppte sitt grepp och människan jag en gång bedårade förvandlades långsamt till den motsatta sidan.

Vänskapen var falsk, du är falsk.
Men vad är jag? Som försatte oss detta apatiska sinnestånd? Hur egoistisk är inte jag som försökte hålla kvar den lilla gnista magi jag trodde fanns?

Du tinade till våren och blåste bort mot sommaren.
Jag hörde aldrig av dig igen...

Men ditt ansikte ser jag i lokalerna, ett smil tränger fram på mina läppar vid åsynen av dig, men jag ler inte. En hälsning slipper undan, men jag menar det inte.

Vi som hade så mycket gemensamt.

Jag saknar dig.
Jag saknar dig inte.