Memoirs of an open mind

Jag lade ifrån mig boken.

Djup suck, det var en bra bok, jag har läst den många gånger.

Tillräckligt många för att veta hur den slutar, tillräckligt många för att veta hur det går. Denna volym på tretton pärmar är en väldigt vacker historia som jag många gånger har förälskat mig i. En historia som började perfekt med en väldigt snabb och obekväm vändning. Något så personligt att den påverkat mig genom tid och rum.

Jag smeker den rödfärgade klädnaden med en sorgsen blick. Varför är jag inte glad? 
För att jag vet precis vart historian leder och jag vet precis hur den slutar, men är jag villig att hålla fast vid dess alltför konstgjorda gång genom små tragedier och stora spektakel? Är jag villig att fortsätta med något så familiärt för mig att ett kretslopp inte olikt blod redan pumpar genom mitt hjärta? Skall jag låta den sakta gröpa ur mig den sista uns av mänsklighet som jag anser ha kvar?

Men jag avvaktar, vettskrämd av att se resultat. Ty jag är för bunden vid denna berättelse för att att kunna glida iväg från den, för att kunna bli ett med skuggorna, för att försvinna ur dess extas. Många långa dagar kan passera och jag känner den fortfarande, dess vidröring så underbar men ack så förädisk. Svar blir till gåtor och frågor förlorar substans... 
Å andra sidan saknar jag redan den bittra smaken av en övermogen frukt som sakta ruttnar mellan sidorna, något jag vattnat alldeles för länge med min fantasi, med min kärlek.

Erkänna är ett starkt ord, händerna är tunga som bly och tårarna är nära bristningsgränsen. När en människa börjar tvivla på sig själv finns det inte mycket kvar att kalla människa. Kanske är det jag som är rädd för att överge boken? Är det jag som inte vill förlora det jag så länge tyckt om, så länge stått för bara för att satsa på en ny berättelse, något jag kanske kan njuta av i långa stunder. Är det kanske för att jag redan fruktar hur jag till slut avvisar den nya berättelsen efter knappa timmars kontakt?

Om sanningen skall fram är jag rädd för att bryta bandet, för att en liten gnutta av personlighet på något vis lyckats överföras till den boken och om jag kastar bort det så kommer jag aldrig kunna bli mig själv igen. Men mitt inre suktar efter något nytt, en ny sida av livet. En ny historia, något jag inte längre känner igen som familiärt, kanske fantasy? Eller thriller? Varför inte gå ner i kärleksträskets stora flod av översockrade romantiska böcker och bara sjunka ned i någonting som är så populärt för allmänheten?

Nej...

Jag vet hur de börjar, jag vet hur de slutar. Det finns inget som jag kan hämta från dem, finns heller inget som de vill förmedla till mig. Det är något speciellt jag söker, en bok med gåtor och upplevelser olikt andra. Ett nytt sortiment.

Men kommer jag våga?

Kommer den delen av mig våga?

Är det jag som är för svag?

Så jag återgår till boken framför mig. Ty den känner jag igen, den gillar jag. Om jag inte gillar den så vill jag inte mindre påpeka det faktum att jag har tyckt om den, eller jag tror mig minnas tycka om den. Nej, älska den. Förlåt, jag menar såklart söka ett intresse i dess innehåll. Nej, så var det inte. Vet jag ens varför den ligger i mina händer? Hur den kom hit från början? Var det en chansning? Ville jag egentligen inte?

Vill jag fortfarande?

Sida för sida, jag bläddrar. Jag återgår till ett tidigare blad. Ett blad vänds, ett annat kröks. Något stämmer annat stämmer inte. Vissa detaljer lägger jag själv till i min fantasi, andra förtränger jag. Vissa irriterande detaljer framstår ännu skarpare än vad jag tycktes minnas dem och jag rynkar på näsan. Andra segment som föreföll sig övernaturligt sköna tappar sin kontrast. Slutligen kommer boken tappa sitt värde, det anar jag. Kanske vet jag det redan? Kanske var det dags att byta?

Men jag stannar. En stund till. Håller fast vid det som är bekant, det jag en gång älskade...

The story goes on...

Det var exakt som han hade tänkt sig, han hade planerat den här dagen länge och i sitt huvud hade han sett vad som nu tog form framför hans ögon. Denna skådeplats var och skulle för alltid minnas som dagen hans syster tog farväl av sin familj och käraste en sista gång.

Ironiskt nog var hans syster den mest livliga varelsen som han någonsin hade träffat, allt som återstod av denna skapelse var de sakta bleknande fotografierna av henne tillsammans med oväsentliga ansikten i släkten som förevigats på de kalla vita väggarna i vardagsrummet.

Han tände en cigarett och vände huset ryggen för en stund, han ville komma bort från ett sakta påträngande kaos som skulle äga rum innuti den gamla fasaden. Han hatade att tala om saker, främst människor som objekt i imperfekt: ett oavslutat kapitel i det förflutna. Han visste precis varför det var oavslutat, det var så självklart vad som skulle äga rum.

Han fimpade sin cigarett på gårdsplan och klev in i entréhallen. Alla hade redan gått in och det verkade som om de flesta var för upptagna för att lägga märke till honom, ingen större skada.

Hennes död hade kommit som en överraskning för hela familjen, hela situationen var komisk hur de flesta i den alltför ovidkommande släkten hade suttit hemma och druckit sitt kaffe på altanen samtidigt som barnen sprang omkring halvnakna i trädgården-skrattandes i sin ovisshet-när den bittra nyheten hade kommit och sugit ur all den glädje de hade tagit för givet. Hon-hans syster-hade haft ett namn, ett namn som aldrig klätt henne riktigt. För snofsigt för hans smak, hon hade själv sagt att om han hade valt ett namn skulle det ha varit Melinda eller kanske Miriam, men att hon helst inte ville bli kallad för Miranda. Då fick det räcka med Mirre eller helt enkelt Mir’.

Hans ansikte förblev orörligt, inte för att han var okapabel till att gråta utan för att han misstänkte det skulle vara ett tecken på hans svaghet. Svaghet var det sista han ville visa när han befann sig i sällskap av den sociala krets han föraktade mest, deras familj och hennes vänner.

Han hade aldrig varit en man med mycket tankar över för förakt, han var en av de människor som hade fallit för klichén att livet var för kort för… I princip allting. Livet var för kort för att hata, för kort för att klaga, för kort för att ta ut soporna och för kort för att diskutera grannfruns dagliga utstyrsel var bland de vanligaste uttrycken som följde honom. Men i många avseenden hade folk tyckt detsamma och ingen hade direkt sagt emot honom så han hade hållit sig fast vid uttrycket.

Men föraktet mot den skara människor som stod innanför dörren var något som han alldeles nyligen hade skapat sig, han hatade de passionerat av en enda anledning: sin systers död.

Självklart hade han inte anklagat någon av dem ifall hennes död hade varit en olycka eller en bortgång av naturliga själ, men nu hade Mirre varit 34 år gammal när hon dog och vid full mental och fysisk hälsa så det hade inte varit någon åldersrelaterad sjukdom eller sjukdom för den delen och det hade inte varit någon olycka. En av dem hade mördat Miranda Huxley och sedan rullat tummarna fram tills begravningen. Det hade tagit tre dagar innan hennes kropp hade funnits. Det hade tagit en vecka efter kroppen hade hittats innan begravningskorten hade skickats ut till alla behöriga. Vid den punkten visste alla vad som hade hänt, detta var en dag sedan.

Det var inget märkvärdigt mord som Mirre hade utsatts för. Faktum var att han undrade varför polisen inte hittat kroppen tidigare. Hon hade troligtvis självmant stigit ur sin bil på väg till modern efter att ha slutat arbeta för dagen, sedan hade hon antingen blivit kidnappad eller bortrövad från platsen på annat sätt. Hennes kropp hade funnits fem kilometer från landsvägen i en flod, hon hade blivit skjuten tolv gånger, av att döma på kulorna hade mördaren tömt sitt magasin vilket indikerade på ett väldigt känslomässigt mord. Mördaren kände henne.

Fram tills den sekunden att korten skickats ut visste ingen vad som hade hänt, hans mor hade valt att benåda familjen med några extra dagars lycka innan hon släppte bomben i brevlådan. Fadern hade inte haft så mycket att säga då han omkom i en bilolycka sex år tidigare, en onykter jävel till truckförare hade kolliderat med den lilla passaten mitt på en öppen landsväg. När ambulansen och polisen kommit fram till platsen hade föraren smitit och vad som var kvar av hans fader hade sakta men säkert samlats ihop i en svart plastsäck.

Han steg in i vardagsrummet.

Någon grät i bakgrunden. Det stack till i hans hjärta när han fick se sin systers fridfulla ansikte i en vit kista som hade ställts på ett stort glasbord i mitten av rummet. Runtom kistan avtecknade sig silluetter av kvinnor och män, alla i svart. Vissa grät och andra hängde med huvudet.

Med kallt huvud hade han börjat skala bort de människor som han omöjligt kunde se som mördaren. Det var i princip alla svågrar, kusiner och ingifta män som kvinnor. Barnen hade han aldrig räknat in, det hade bara varit barbariskt. Slutligen återstod en liten skara, de som varit i staden ungefär under den tid som mordet skett.

Peter Andrews, hans morbror. En väldigt otrevlig man som aldrig visade sig på familjebjudningar eller bröllop. Egentligen var Peter lika harmlös som ett litet barn men det var hans hat mot moderns barn som hade fått honom med på listan. Han hade hatat dem passionerat sedan den dagen hon gift sig med mannen Peter tidigare haft som anställd och avskedat efter ett stort gräl dem sinsemellan. Peter’s ilska hade kokat långt innan Mirre hade blivit till och bara växt sig större när han själv var född.

Modern hade försökt att stoppa det odödliga hatet mannen hade burit på och nästan tvingat sin bror anställa mig som chafför i hans firma. Efter en vecka hade jag självmant slutat tack vare att gubben bokstavligt talat trakasserat mig med glåpord och andra otrevliga sammanträffanden.

Peter hade avlägsnat sig från rummet utan att varken gå fram till kistan eller tala med modern, han stod vid det vitmålade staketet med ryggen vänd mot honom och sneglade ut över grannens trädgård.

Molly Clementine, hans f.d. flickvän. De hade tidigare bott tillsammans men separerat. Hon hade varit så otroligt olycklig över hans arbetspass som tydligen påverkat deras liv hemma, något han hade förvarnat henne om innan de bestämde sig för att flytta ihop. Deras förhållande hade gått så långt att de nu var föräldrar till en två år gammal pojke vid namn Philip. Först i efterhand fick han veta att hon tröttnat på hans sätt att vara frånvarande från henne och deras son under flera dagars tid. Vid oräkneliga tillfällen hade hon frågat ut honom vad han hade fått uppleva under de långa resorna som ibland sträckte sig utomlands. När han inte kunnat berätta hade hon med en besviken blick gått och lagt sig eller också med ett vredgat ansiktsuttryck skrikit åt honom att han antingen var otrogen eller så inkompetent för att han inte kunde förmå sig att minnas var han egentligen var. Han hade erkänt att han faktiskt hade problem med minnet ibland, speciellt under stressade situationer men ursäkten räckte inte i längden och slutligen tog förhållandet slut.

Molly befann sig i andra sidan av rummet vilket han ansåg var nära nog. Hon visade inget tecken på att gråta över systerns bortgång, Molly hade inte heller närmat sig kistan under den tiden han bevakat henne. Hon bara stod där, orörlig som en liten porslinsdocka i väntan på att någon befriade henne från de inre plågorna och krossade hennes ömma skal.

Frederick Huxley, en avlägsen kusin som egentligen inte skulle bufinnit sig i staden under Mirres död men som tydligen hade haft ett ärende just den kvällen. Det underliga hade varit att han just redogjort sitt alibi för kvällen då Mirre blivit mördad, men faktum var att bara polisen samt modern visste om exakt när Mirre blivit skjuten.

Nu satt Frederick i en soffa för sig själv och verkade inte vilja prata med någon. Hans ansikte var svullet från tårarna som runnit ner för ansiktet och det kändes som om en skugga hängde över hans huvud och en börda vilade på hans axlar. Frederick var ångerfull, det kunde han tydligt och klart se.

Han visste inte så mycket om Frederick, faktum var att han bara hade pratat med Frederick en gång i sitt liv under en BBQ hos en av familjemedlemmarna, en pryd tant vid namn Edna. De hade diskuterat kvinnliga former samt idealet hos en kvinna, med dåligt samvete påminde han sig om att de båda kommit fram till att Mirre hade varit idealet, om de inte varit släkt vill säga.

Slutligen såg han på en väldigt ful gestalt som nu stod böjd över kistan. Hans gräsliga-orakade-nuna skulle inte tillåtas att vistas i närheten av henne om det inte vore för att han hade all rätt att besöka henne.

Tyvärr var denne man vid namn Gabriel Huxley ett oönskat barn som kommit till när hans fader hade träffat en ung rysk kvinna för många år sedan, fadern hade varit femton och samlaget kunde bara beräknas som ett sätt att utnyttja familjen Huxley på pengar. Hon hade vägrat göra abort, ty sonen Gabriel hade varit den enda utvägen för kvinnan att fly landet.

Den ryska kvinnan hade blivit kidnappad av en maffia som sedan tvingat henne prostituera sig, tyvärr ramlade Gabriel oönskat in i denna värld som en horunge kvinnan inte kunde ta med sig hem i sin snabba flykt då hon inte hade råd att försörja ungen. Han hade slutligen hamnat hos faderns föräldrar, de hade tidigt slängt ut honom ur huset. Gabriel var också grunden till varför fadern tappade kontakten med sina föräldrar, som en kristen familj hade de ansett att fadern syndat till den milda graden att de inte velat veta av honom mer än de gånger han hade velat besöka sin son. Vid sjutton års ålder hade fadern flyttat hemifrån, han återvände aldrig.

Där satt Gabriel, avskydd av hela familjen förutom av honom. Han hade ingen anledning att sky Gabriel för det obarmhärtiga öde som fallit på hans lott, tyvärr kunde han inte heller gilla honom direkt eftersom han hade växt upp till att bli en riktig slusk. De hade inte heller knytit några direkta syskonband då Gabriel varit en vuxen människa när han själv föddes.

Anledningen till varför Gabriel var en av de misstänkta enligt honom var just för den situationen familjen hade försatt honom i, han visade inte mycket till hat gentemot släkt och vänner och var logiskt sätt inget hot mot hans syster, men ingen visste vad som dolde sig under ytan. Gabriel kanske ville att familjen skulle lida av den smärta som han fått uppleva alltsedan han tog sina första steg, kanske hade det varit genom att skära bort en kvist från familjeträdet?

Han hade också tänkt sätta upp Caroline på listan som trots allt hade varit Mirres väninna en lång tid tills de kom i ett stort gräl över en kille. Mirre hade triumferat visat upp sin nye pojkvän efter grälet och totalt ignorerat faktum att hon förlorat sin bästa vän och nyligen fått en väldigt svartsjuk fiende. Det här hade inträffat nyligen och när han sneglade mot sofforna igen kunde han se Mirres kärlek sitta tyst bland några kusiner med blicken nedsänkt. Han förundrades över varför han inte sett killen tidigare, men han hade gjort sig så liten som möjligt där han satt i soffan så det var mycket möjligt att han helt enkelt inte hade fastnat för det osynliga ”objektet” bland alla ansikten.

Carol hade inte kommit till begravningen, han kunde därför inte avgöra hur hon tog Mirres död. Han hatade henne i vilket fall som helst.

En bessynerlig detalj var att väninnorna hade varit jämnåriga, gått i samma skola från dagis till slutet av studierna. Men grabben de båda hade förälskat sig och slagits om som vildkatter var tio år yngre än de båda. Han hade aldrig riktigt förstått varför de båda dragits till grabben och varför grabben faktiskt funnit något hos den äldre kvinnan som varit hans syster.

När han lämnade huset och satte sig i sin bil pågick fortfarande begravningen. Han ville lämna sin familj och sörja ifred, men skulle heller inte vila förrän han visste vem mördaren var. Bilen kändes ovan när han svängde ut från parkeringen, han hade inte kört bil på väldigt länge. Han hade kommit ut på landsvägen när han återigen började fundera.

Vem var mördaren?

Det fanns inget att säga

Inget att berätta som inte redan hade blivit sagt.

Snön föll i tunga vita bolstervar framför mig, jag insåg plötsligt att jag inte hade speciellt varma kläder på mig så jag skyndade mig så gott jag kunde genom de täta drivorna.

Väl hemma satte jag mig ner i min bekväma fotölj och slog upp min bärbara dator, skrivbordet var tomt förutom en ikon som låg på mitten av skärmen. Ett dokument, jag insåg att det hade varit flera månader sedan jag senast skrivit någonting men jag kunde inte förmå mig att tänka ut något. Jag hade råkat ut för en spärr, mitt huvud ville inte förmå sig att tänka vidare på den historia jag redan utvecklat. Men jag var tvungen, jag ville så gärna åstadkomma något, men utan resultat verkade det som. Istället för en anledning att vara lycklig hade dokumentet försatt sig till att bli en börda, en ständig påminnelse av en ofärdig uppgift. Ett löfte jag höll på att bryta.

Det kändes som om någon hade sköljt mig med varm sirap, kladdig och obehaglig. Mitt hjärta slog tunga slag, jag försökte fukta mina läppar men utan resultat. Jag förde musen över dokumentet men kunde inte förmå mig att trycka, jag visste ingen utväg.

I brist på annat att göra slog jag upp min telefon och skrollade genom min kontaktlista, vad hoppades jag få se? Det enda jag kunde tänka på var människors svek och hur vissa vänskapsband fördärvats samt brutits bara för att deras egoism eller naïvitet hade låtit snabba, drastiska beslut gå ivägen för något som varat i flera år. Jag suckade, det var även delvis mitt fel i många fall. Vi människor är lata, om man inte värderar någon väldigt högt, på gränsen till kärlek kommer inte kontakten bibestå. Fastnar man i ett förhållande försvinner även kontakten med omvärlden halvt om halvt. Många av mina vänner hade jag inte talat med på evigheter av just den anledningen. Jag undrade vad som skulle ske när någon faktiskt blev fri från förhållandet, om jag skulle bry mig om att återta kontakten de så gärna slängt åt sidan? Förmodligen inte, för vad var jag om inte en sur gammal gubbe på insidan? Det var självklart att kärlek går före vänskap, men inte ville jag acceptera det.

Det hade slutat snöa, men på radion varnade de om storm. Min lektion skulle börja om en timme, jag litade blint på att bussen skulle gå. Med cykel hade jag inte en chans att komma fram till hållplatsen i tid och oskadd, därför började jag metodiskt klä på mig ordentligt för att sedan bege mig rakt ut i blåsten.

Innan Du börjar läsa min text, vill jag bara säga att den antagligen blir mycket bättre om du lyssnar på den här låten:

http://www.lastfm.se/music/Celestial+Aeon+Project/_/Dreaming+of+flying?autostart

Med det sagt. Enjoy!

"Hon hatade att åka dit om somrarna. Inte för att huset i sig var motbjudande utan för att hon aldrig kände sig hemmastadd.

Det var hos sin farmor som de brukade spendera sin tid på sommaren. 'Borta från oljud och otyg', brukade alltid hennes pappa säga. Men huset kändes som en organism utan hjärta, utan själ. Det hjälpte inte heller att hon alltid blev lämnad ensam utan några lekkamrater, för de var ju kvar hemma i glesbygden. Eller vem vet? Kanske var de också bortresta, någonstans där de kände sig allt annat än hemma?

Men pappa fanns ingenstans att prata med. Han var antagligen för upptagen med vuxensaker som att röka cigarr och sola sig ute i trädgården. Pappa frågade alltid henne varför hon aldrig gick ut, men hon ville inte. Den svala luften i huset föredrog hon, där ute skulle hyn bara börja klia och svida efter ett tag ute i solen och det ville hon ju inte.

Huset var enormt, det fanns en hall på andra våningen som sträckte sig från den ena änden av byggnaden till den andra. Hon kunde springa så fort benen bara bar henne och ändå bli trött efter att ha hunnit igenom halva.
Korridoren var stor, men rummen som låg till höger och vänster var större. Hon slog upp dörr efter dörr och sprang in i det ena rummet efter det andra. Hon sprang runt i en stor cirkel och flög ut genom dörren igen. Självklart tyckte inte pappa om att hon slog upp dörrarna sådär, huset var trots allt gammalt och borde behandlas med respekt. Men det kom inte hon ihåg.
Dessa var hennes sysselsättningar, förutom att rita såklart! Men hon trivdes inte, även om hon lyckades tycka om delar av sitt rum fanns det även delar som hon inte gillade. Det var något kusligt med det stora huset, den enorma trädgården samt den rysligt tomma grusade uppfarten som gjorde henne illa till mods.

Om kvällarna brukade hon sätta sig i fönsterkarmen, hennes nattlinne fladdrade i den mjuka brisen från det halvöppna fönstret. Det var den bästa stunden på dagen för det var då hon kunde se ut över de jättelika fälten bortom plommonträdgården, hur det höga gräset svajade till i den svala vinden. Stjärnorna hade börjat avteckna sig på himmelen och någonstans ute på fältet hade syrsorna tystnat. Det var oftast då pappa brukade komma in och med en svepande blick och en darrande hand bryskt upprepa att hon skulle i säng. Hon gillade inte honom när han var på det humöret, han kunde bli så konstig då. Men hon förstod inte vad det var som gjorde honom så okoncentrerad.
Den här natten hade han greppat tag om hennes arm för att hon hade vägrat flytta sig från fönstret, han höll ett hårt tag om henne och det gjorde ont.
'Aj pappa! Sluta!', hade hon sagt och han hade släppt taget. Sedan hade han knuffat ner henne på sängen och snubblat sig ut ur rummet.

Det var då hon hade bestämt sig för att utforska huset. Hon väntade tills hon hörde tunga andetag i rummet bredvid och begav sig genom den långa korridoren. Tapeterna och dekorationerna skrämde henne mer än vad de hade gjort under dagens lopp, 'Viktoriansk stil' hade pappa sagt, hon visste inte vad det betydde. Hon hade fått för sig att det var någon prinsessa som hade smyckat väggarna, men då hade pappa blivit arg och fnyst något åt henne. Hon kom inte ihåg vad det var längre, 'bara glada tankar får bevaras', sade hon för sig själv.

Dörren var låst som vanligt, men hon visste var nyckeln var. Den hade hon stulit från ett skrin i pappas rum. Pappa hade sagt åt henne att aldrig gå upp på vinden men han hade även sagt att han aldrig mer skulle vara konstig mot henne igen.
Det knarrade när dörren gled upp och med ens kändes det som om hela huset hade tystnat i en spänd väntan på vad som skulle ske härnäst. Hennes hjärta bultade så hårt i den lilla barnakroppen och hon bet sig i läppen för att inte kvida till. Men in skulle hon och upp på den ensliga vinden.

Trapporna var branta men hon klarade av att hålla balansen ganska så bra. Bakom henne stängde dörren sig och hon höll andan. Det var bäckmörkt och hon kände sig iaktagen.
Hon hörde ett mjukt ljud uppifrån, hon kunde inte se vem eller vad som var orsaken till ljudet men hon återfick sin självkontroll och fortsatte bestiga trapporna. Det klingande ljudet var drömlikt, nästan giftigt och hon lät sig förföras av det. Tonen var av den sorten som bara spelades i sällskap av enhörningar och fauner var vad hon tänkte.

En liten låga spred sig över väggen och när hon tog det sista trappsteget såg hon att det var en hukad kvinnlig gestalt som darrande spelade på ett jättelikt instrument. Den hade strängar som vibrerade under kvinnans mjuka beröringar.
Kvinnan var klädd i trasor och väldigt mager. Men hon verkade inte speciellt gammal. Först trodde flickan att det var farmor, men hon viftade snabbt bort tanken.
Dels rädd och dels nyfiken närmade hon sig den darrande gestalten, hon petade lite vagt på kvinnans axel och harpans spel upphörde. Kvinnan vände sig om och såg på henne med sorgsna ögon. För en sekund kände sig flickan som på ett zoo när man beskådar de inlåsta djuren. Hon kunde direkt se vilka som blivit tillfångatagna och vilka som var födda där. De djuren som hade berövats sin frihet hade alltid en nedslagen och sorgsen blick.
En sådan blick mötte henne just nu. I kvinnans trötta ögon hade hoppet slocknat för en lång tid sen.

Flickan trodde inte det var så, men ett ord låg på hennes tunga. Men hon visste inte om hon skulle säga det högt, det kanske var oartigt att säga så? Men hon hade trots allt saknat något väldigt länge och kvinnans ansikte påminde henne om ett annat som hon bara kunde minnas vagt från en svunnen tid för längesedan. Kanske redan innan hon kunde gå?
Men hon kunde inte hjälpa det, ibland säger man saker snabbare än man klarar av att hindra sig från att säga dem. Så hon sa det.
'Mamma?'"

Stoft af damm cirkulerade i luften, det sken med sin avlägsenhet.

Mattan som en gång hade legat på den plats där jag satt var sedan länge borta. Jag hade två olika minnesbilder från den tiden, en tid då mattan var nyinköpt och hade doftat av lavender och en tid då en undvek att lägga sig på golvet så mycket som möjligt för en risk att kvävas av matans unkna lukt.

Det första minnet kretsade kring barndomen min, när matmor fortfarande levde. Hennes vresiga humör hade växlat om varannan timma, värst av allt hon visste var när någon av oss barn beträdde hennes heliga domän-köket-under tiden hon tillagade maten. Hon blev ytterst ond när någon av oss försökte sig på att knycka åt sig sleven med smet som låg i diskhon.

Ibland lekte min yngre syster med sina dockor på golvet bredvid min säng, då kom matmor av en händelse alltid inspringande, fullt upp med något helt annat och varna henne i en bastant ton om hur oförskämd hon var som grisade ner den dyra mattan. En vacker dag kom vi att finna henne legandes på den matta hon bedårade i en högre grad än oss i en väldigt stark strid med högre makter.

Följande veckor höll sig matmor i sängs till större del av tiden och istället hjälpte hennes alltför vänliga syster oss med underhållningen av huset. Men så kom den dagen-när jag skulle fylla aderton år-då vi till slut beskådade prästens välsignelse en sista gång.

Konstigt nog är det en av mina vackraste minnen som i all sin prakt står sig mot alla de motgångar i livet. Det är med en sann glädje som jag återupplever ljuspunkterna i mitt forna liv.

Följande minne återfinner jag i de stunder när jag förvirrat travar i mörkret, ett desperat hopp att tända det ljus jag så bildligt målar upp i mitt inre. Men ack, ty den tiden när mattan sedermera föråldrades kom att bli den mörkaste av alla sekel i mitt mänskliga liv.

Där låg jag på min halmsäng i den täta luften, till bredden fylld av ångest och vämjan av mina egna små demoner som med tidens försäkring tärt på min kroppsliga hygien som hållning. Mycket till den man i mina egna drömmar hade jag inte kommit att bli, en annan varelse hade istället tagit den positionen.

En syster hade jag inte längre, inte efter det som hon formellt hade uttryckt sig. En lång diskussion hade slutligen avgjorts med henne springandes med tårar i ögonen mot den slitna ekdörren. Jag hade inte varit i mina rätta sinnes lag när jag fortsatte förolämpa min sista ögonsten här på jorden varpå en vas hade träffat mig i huvudet. Jag såg henne aldrig mer. På många vis har jag mig själv att skylla.

Med hennes avsked var jag den ensamme försörjaren över ett hus jag redan låtit förfalla gradvis, fönsterbläcken hade spruckit och färgen flagnat. Det rum min fader (Gud välsigne den stackars människan) tapetserat två dagar efter min födelse hade flagnat samt fallit av. I det rum jag befann mig hade inte vädret lyckats nöta sin väg genom taket riktigt än, resterande rum i huset var skadade av fukten. Min orklöshet hade präglat husets utseende i en oroväckande fart, på bara ett år skulle det nästan bli fallfärdigt.

Den fräna lukten hade funnit sin väg till mina näsborrar och jag hade blickat ut över den ruggslitna-för att inte säga bedrövligt lortiga-mattan som i det kvalmiga skenet hade fattat eld i ena hörnet intill min säng. Mitt förstånd hade varit djupt omskakat och den natten så skadat att jag hade skrattat åt lågorna för att sedan ha rullat ner på dem och lekt med dem. Med en god tur hade mitt onaturliga beteende släckt lågorna. Men elden hade fyllt mitt huvud med visioner kring andliga benägenheter och en fruktan för min systers oskuldsfulla frihet.

Jag hade gripit tag om min faders misskötta jaktgevär som jag sedan länge bevarat i en snidad trälåda intill min säng för den dagen jag än idag räds för, dagen då dörren till mitt hem och fristad skulle gå i lås för alltid samt överge mig till mitt mörka öde. Jag hade begett mig ut i mörkret, åtföljd av älvor som dansat kring mitt ego i en sammansvärjning med mitt inres frustration. De skrattade åt min fåfänga, jag bet mig i läppen.

I sitt hus hade hon sovit, ingen större förvåning ty tuppen själv var på väg att vakna, bredvid mannen som livnärt sig på mitt förakt.

Mer tors jag icke förnimma av risk för att mitt nu sköra sinne skall splittras mot en om än mörkare dal än den jag befinner mig i nu.

Rummets storlek är densamma, jag har bibehållit min halmsäng och tvärs över rummet står den enkla byrån som en gång i livet sken i sin prakt. Men en viss detalj har nu förändrat mina inre vyer, den sista detaljen som befann sig i magisk kontakt med mina ljusare dagar.

Den gamla mattan är borta. Berövad på min sista anknytning till den andra världen ligger jag här i fosterställning, ihopkrupen i en konstant darrning. Synerna jag har framför mig, demonerna som hämmar mitt innersta lugn, det enda motstånd jag innehavade var klenoderna från förr. Men nu hade det gått några dagar sedan jag förlorade min käraste ägodel.

Men dårarna fortsätter skrika, väktarna har inte ägnat så mycket som en blick åt mig sedan min härkomst, kanske var det som hände den ödesdigra natten så pass hemskt att själve djävulen tvingas slå ner blicken för min karaktär. Men då mitt sinne vägrar framkalla bilder för mitt sönderfallande ego, inte heller vill någon förbereda mig för vilken resa jag kommer ta efter döden. På så vis kommer jag aldrig veta varför jag befinner mig inlåst, inlåst på ett dårhus.

Han såg sig om.

En värld bortom all räddning. Han blundade och njöt av den kalla luften som frös fast gamla minnen mot hans inre ögonlock. Ögonen öppnades igen och han log, ett sorgset men hoppfullt leende.

Det här var hans kallelse, men han var inte säker på vad sanningen var. Inte heller hur han skulle finna den.

I det djupa mörkret hade han beskådat den sista berövelsen på den renaste själ han skådat i sitt liv på jorden. I en ännu mer avlägsen tid hade de båda suttit där han tog farväl av henne sista gången, hon med sin arma, sårade kropp hårt tryckt mot hans. Hennes huvud mot hans bröst, en gemensam smärta hade genomsyrat dem båda. Han hade lovat henne vedergällning, att det aldrig mer skulle ske. Hon hade sett honom i ögonen, hennes ansikte hade varit upprivet av mänskliga naglar och misshandlat av bastanta nävar. Blicken fylldes med hopp, med tacksamhet den gången.

Den gången och flera gånger hade följt då han hade varit maktlös mot hennes öde, tills en dag.

”Det var igår.”, en tår hade frigivit sig från den fuktiga gelatinhinnan som skulle föreställa hans öga, det öga som hade upplevt kärnan till all ondska.

Men dagen innan hade han gjort sig tillkännes, driven av hat, motiverad av sin flammiga kärlek till henne.

De höll om varandra en sista gång innan deras öden skiljdes åt en gång för alla. Han var dömd att vandra denna jord, hon skulle frälsas.

Hennes sår hade läkt och ansiktet var orört första gången på länge.

Sömnen hade kommit som en tyst vän, hennes kropp hade slutligen givit efter för den narkos som den själv hade upplevt efter blodförlusten. Hon hade aldrig kämpat emot.

Där hade han suttit, ordlös. Hans tankar hade översvämmats av vrede, men dem impulserna tvingade han sig kontrollera. Hatet-hade han lärt sig-var ett redskap han använt alltför ofta, men i slutet hade det inte kommit något gott av det. Hela hennes liv hade omgärdats av hat, slutligen även hennes död. Så han sörjde i tystnad och hade även fortsatt tills hans egna kropp hade givit efter för de eventuella köldskadorna, men istället reste han sig upp och beskådade visionen som uppenbarats bakom honom.

Han såg sig om, bakom honom där döden funnit ny boning. Ett hus fullt av sorg, nu en grav. I sitt inre beskådade han svärtan som hotade att svälja huset i sin hotfulla utsträckning. För varje svep trycktes byggnaden en centimeter djupare ner i marken. En centimeter närmare det helvete dit han hade skickat dess herre.

Han blundade och njöt av den kyliga brisen som drog genom hans hår, inatt dog en barbar. Tankarna flög förbi i takt med syret som fångades upp av hans lungor.

Blicken klarnade, han visste inte vart han var ämnad att ta vägen.

Långt borta hördes grenar knaka under vikten från klumpiga steg. Fötter. Tassar. Visselpipor. Skall ekade mot träden. Någonstans från ljudets mittpunkt fladdrade en rad ljusstrålar.

Han sprang.

Två julklappar slog i marken. Dunsen väckte August som knappa metern därifrån hade ägnat sig åt sitt som han alltid gjorde.

August reste sig upp och gnuggade de förfrusna händerna så mycket han tordes utan någon som helst märkbar effekt. Han försökte då istället blåsa men märkte inte av något från dem sedan länge avdomnade fingrarna som stack ut från de nästan värdelösa handskarna.

Han visslade åt sin följeslagare, Dennis som om mången gång visat sig vara en väldigt trofast vän i de kritiska situationerna båda hamnat i, och gudarna skulle veta att det var ingen dans på rosor att behöva tampas på liv och död dag efter dag. Men liksom den som suttit av fem år i fängelse hade August vant sig vid situationen, och Dennis? Han hade aldrig vikit av från Augusts sida vilket i princip talade för sig själv.

Byrackan stirrade upp på sin husse med öronen riktade uppmärksamt mot ljudets mynning. Sedan damp han upp kvickare än blixten, svansen viftade i luften och August log. Trots alla omständigheter, kölden och fattigdomen, var den här hunden så lycklig av bara uppmärksamheten riktad åt sitt håll.

August plockade upp båda julklapparna och granskade dem noga. De hade ingen adress, bara en etikett. På etiketten kände August igen den symbolen vars butik prydde sig med, han råkade veta vilken butik det var, han visste mycket väl. I ett annat liv hade han jobbat där. Isolerad i sina egna tankar, jo, det var en väldigt fin butik. Men en dag stängdes alla möjlighetens dörrar för honom och med det förlorade han sin anställning. Resten var historia. Han hade levt i samma kartong i snart ett år, längre än många som sakta men säkert tynat bort i den obarmhärtiga kölden.

De begav sig tillsammans iväg på en liten promenad. Med lite tur skulle August även kunna tigga ihop några små mynt på vägen.

Väl framme upptäckte August till sin förtjusning att butiken fortfarande var öppen. Han signalerade åt sin trofaste vän att vänta som han lydigt gjorde. Med nyfikna ögon betraktade hunden sin husse när han steg in i värmen, i sin egna värld av tankar visste hunden på förväg att stiga in i en butik inte var någon bra idé för August, ty det hade han lärt sig av gamla erfarenheter.

Men August levde på hoppet och lyckan. Vem visste? Hans största lyckade försök den dagen skulle kanske vara att sprida glädje till den modern eller fadern som hade tappat paketen?

När dörren öppnades möttes August av den varma brisen som verkade likt en mirakelkur över hans förfrusna lemmar. Lukten av kanel fyllde hans näsa och för en kort sekund blundade han för att inandas de underbara lukterna.

I nästa sekund blev han avbruten av en robust man i en väktares uniform, samma uniform han själv hade burit för ett år sedan.

”Jag måste tyvärr be er att lämna butiken.”, sade vakten.

”Men vänta! Vänta lite! Jag har hittat två paket på marken därute, jo se det har jag!”, sade August förtvivlat och visade fram sin upptäckt.

Mannen visade inget som helst intresse över paketen, hans blick avvek inte för en sekund Augusts karaktär som han nu granskade med en väl kontrollerad avsky.

”Var vänlig att lämna butiken.”, sade vakten i kylig ton.

August förstod inte varför vakten vägrade lyssna, var inte han lika mycket människa som personen framför honom?

”Men se här! Se!”, utbrast August, ”Det är faktiskt två paket som någon har tappat.”, han lyfte upp båda paketen i ögonhöjd med vakten.

Vakten ryckte till, knappt synbart men rörelsen fanns där. Hans blick såg på paketen för första gången. Han tog dem i sina händer och granskade dem. Sedan knuffade han August med en stark hand på hans bröstkorg så August förlorade balansen och ramlade baklänges ner för trappuppgången till butiken. Slag efter slag träffade den redan sargade, förfrusna kroppen när han varv efter varv vältrade baklänges tills han slutligen slog bakhuvudet i gatstenen. Vid ingången till butiken stod nu vakten med en gammal dam bakom sig, damen verkade upprörd över situationen men hon hade inte mod att ingripa utan stod bara och såg på medans vakten kastade båda paketen på den orörliga kroppen. Slagen var inte hårda, men förödmjukande.

Dennis som förargat såg behandlingen av sin husse böjde bak sina öron och blottade framtänderna så pas att saliven dröpnerför mungiporna. Han skällde på vakten.

Vakten gick fram mot August som i plågor knappt kunde röra sig. Han satte sig på huk framför August.

”Och låt inte mig se dig i närheten eller någon annanstans, hör du mig?”, sade vakten oerhört lugnt.

Med ett hugg fördjupade sig Dennis tänder i vaktens ben, vakten gav ifrån sig ett gält skrik av smärta men hunden släppte inte. Vakten riktade ett slag mot hundens huvud, oberört grävde sig Dennis djupare.

Vakten sparkade på hunden med sitt andra ben, med ett gny släppte Dennis slutligen taget. Nästa spark var riktad mot hundens huvud, den träffade.

”Sluta nu!”, utropade damen från butiken.

Vakten vände sig om, pustade ut.

”Hundjäveln bet mig.”, utropade han och haltade tillbaks till butiken, ”Jag tror jag måste sy såret.”.

Bredvid sig låg Dennis med uppspärrade ögon. August visste redan vad som hade skett, vad som hade förlorats. I den trötte mannens ansikte syntes inga känslor. Bara en ensam tår som föll ner på asfalten. Han var för utmattad, för kall. Även om han hade velat kunde han inte förmå sig minsta muskelryckning för att sörja den stupade kamraten.

Ett av paketen hade slitits upp under omständigheterna, August såg på innehållet. Ett antal olikfärgade block med tillhörande färgkritor.

Med en sista ansträngning skrev han med stora, snirkliga bokstäver på ett av blocken: ”HUNDMÖRDARE”.

August reste sig sakta, hans steg var ojämna, fötterna släpade efter. På butiksdörren fäste han sitt papper innan han svimmade.

Två veckor senare avskedades vakten, åtalad för misshandel. August återfick sitt forna jobb och en behandling för vitaminbrist som köldskador, detta var en kompensation från butiken för den behandlingen han hade utstått. Butikens anlag hade varit i själviska syften för att rädda sitt eget skinn. Direktören själv hade stått på tröskeln till rummet där han låg i sin sjukhussäng och med fingrarna trummande på sin hatt bett om ursäkt å allas vägnar.

En vacker dag kanske August skulle visa sin tacksamhet, men just då kände han inget annat än avsky. För den värld av egoism han upptäckt. Det hade kommit som ett hårt slag, ett slag han förlorat.

Samtidigt som August sakta återfick krafterna och även förtroendet för mänskligheten satt en viss Göran Bengtsson hemma i sitt hus. Han hade förlorat sitt jobb, det var folkets fel för att de inte lät honom göra sitt jobb hade han sagt till sin nu f.d. fru som lämnat honom för domen.

Han visste bättre, de skulle få se. Men det som irriterade honom mest var att inte ens hans egna barn ville prata med honom, han hade bara kört ut en lodis. Ett jävla slödder som inte hade rättigheterna att vara i närheten av en så respekterad butik.

Att de vågade avskeda honom?

Tre månader senare började August sin återskolning av jobbet, Göran upptäckte sin hund fastnaglad till framdörren med en lapp; ”HUNDMÖRDARE”. Det visade sig senare att en av de lokala ungdomarna hade fått för sig att vara lustig. För det krossade Göran hans näsa.

Fyra månader senare stod August inne i butiken och bemötte alla kunder med ett leende. Han var fullkomligt återställd. Trots den sorg han kände för sin vän kände han att han nu skulle ta vara på varenda sekund av glädje livet gav honom.

Samtidigt slutade Görans puls att slå, i ett nu missvårdat hus som stank av förrutnelse och mat med ett bäst före datum som sedan länge passerat. Hans alkoholism hade till slut tagit slut på hans liv.

Det var tomt på hans begravning, Görans våldsamma liv hade spridits sig som en löpeld genom hans sociala kretsar. Inte ens hans barn ville närvara, slagen de hade fått från läderskärpet brände fortfarande färskt i minnet.

När ceremonin var avslutad och kistan skulle begravas kom en man springandes.

”Vänta!”, skrek han.

De båda männen som grävde såg upp, de satte ner spadarna och tog en snabb rökpaus.

August hukade sig framför den öppna graven, i hans vänstra hand syntes en vit ros.

”Jag kände dig aldrig men med blixtar och slagkraft kom du in i mitt liv som en storm. Du tog ifrån mig min enda vän och skakade om mig. Men trots det, har jag dig att tacka för det jag har nu, hade det inte varit för dig skulle jag antagligen varit död nu. Därför skänker jag dig denna ros, som ett sista tack. Må du vila i frid ty jag förlåter dig.”, August lät rosen falla. Den landade mjukt på kistans lock.

När August lämnade graven kände han en sinnesro i kropp och själ. Det var första gången på länge.

I många år framöver talades det om honom. Den enda personen som hade all rätt att undvika sin gärningsmans begravning närvarade i slutet. Det krävdes mycket av en man att förlåta, ännu mer att uppskatta någon man hade all anledning att avsky. Men inte August, nej den här mannen hade i ett svep räddat Göran från en undergång efter döden. Med August välsignelse kunde nu Göran vila i frid.

Regnet trummade med sina enorma fingrar över den tunna tältduken som isolerade henne från övriga världen. Rytmer ekade genom det lilla tält som isolerade henne från omvärlden. Hon slöt sina ögon. Hon ville isolera allt brus, alla onödiga tankar som riskerade att spillas ut som när någon slår till ett glas cola och kletar ner hela köksbordet.

Innanför ögonlocken flög tiderna förbi, hennes första kyss, mannen som hade lämnat henne för en annan man. Bilderna på sin fader böjd över hennes sargade kropp.

Hon slöt ögonen hårdare. Lika plötsligt som alla tankar hade flugit över hennes näthinna hade dem nu ersatts av en vit puls. Hon såg den klart och tydligt i sina tankar, pulsen spred sig i små, diskreta vågor genom tältet och sedan genom den mörka skogen. Med slutna ögon såg hon upp mot taket och såg de underbaraste av ting. I hennes tankar hade tältduken börjat ge vika för varje regndroppe, den böjde sig inåt för varje slag i små, mjuka rörelser.

Pulsen avtog och mörkret lade sig, men hennes sinne hade lättat.

Hon tänkte på ärkeängeln Gabriel och hur han satt där nere på sin tron i all ensamhet. För evigt skulle han behöva söka en uppmärksamhet han aldrig skulle få. På ett sätt-tänkte hon-var Gabriel som ett barn, han var som alla andra.

Men ikväll skulle inte Djävulen leka med henne, ikväll ville inte ens Satan själv plåga de mänskliga själarna. Han var trött, efter många tusen års uppenbarelser. För vad tjänade allting till? Det hade visat sig inte vara någon konst att locka människan redan tvåtusen år sedan. Hon undrade om Gabriel tänkte på att balansen skulle försvinna dagen han slutade, hon undrade om han ens tänkte på det.

Men främst, undrade hon varför Gabriel hade blivit utslängd för ett misstag av en Gud som skulle påstås vara god och förlåtande.

Det fanns värre dåd, synder som inte ens förtjänade en plats i helvetet. Hennes fader var en av dem.

Hennes tankar spårade av på villovägar och slutligen förstod hon inte själv vad hon ville. Hon ville sova. Med en förhastad blick slängd mot tältets öppning försäkrade hon sig över att ingen väntade utanför, men kedjan var inte tilldragen.

Hennes händer öppnade darrande upp den enda vägen in och likväl enda flyktvägen ut ur tältet. Det tältet som hade verkat fristad det senaste dygnet från världens ondska. Hon var inte trygg någon annanstans.

Med klumpen i halsen och rädslan likt ett knytnävsslag mot magen såg hon ut i det påträngande mörkret. Hon kunde höra skogen skratta och sjunga sina elaka toner. Den ville inte ha henne, död som levande. Men vad hade hon för val? Hem kunde hon inte fara, hon vågade inte se sin fader i ögonen och hon var trött på att varje gång behöva fundera ut nya ursäkter för sjuksystern. Hur många gånger hade hon inte trillat ned för trappan tro?

Med en dyster blick såg hon ner på marken. Där växte en fingerborgsblomma. Blomman slokade halvt där den stod, halvt upplyst i ett mörker värdigt döden själv. Den hade liksom hon själv förvirrat sig ut i skogen.

Varsamt, mycket varsamt började hon skrapa bort jorden kring blomman. Jordklump för jordklump fick hon bort utan att skada en enda rot. När hon var färdig hade det ljusnat och en dimma hade lagt sig, så tät att det närmsta trädet knappt var synbart. Hon kröp in i tältet med sin nyfunne vän, någonstans hade hon ett tomt paket efter några kötbullar hon snabbt hade knyckt åt sig på vägen ut genom huset. Det hade varit den enda proviant hon hade lyckats få tag på, hade hon stannat lite längre skulle hennes fader säkert slagit henne med packningen hon så omsorgsfullt förberett för den långa utflykten. Eller flykten.

Paketet fann hon under sin sovsäck där den antagligen hade legat enda sedan hon senast åt.

Men mat var inte viktigt.

Inget var viktigare än blomman. Den blomma som just nu förstod mer än någon annan i världen.

När regnet återupptod sin eviga orkester, och löven tvingades att ge vika för den kraft de så avundsjukt önskade men aldrig skulle få. När tältet började läcka in så att flickan slutligen ställde blomman under den blygsamt porlande strömmen av vatten. När blomman tacksamt absorberade varenda droppe.

Då förstod hon, att hur trasigt allting än kunde vara, behövdes det inte mycket för att skapa en harmoni. Om så endast för några sekunder, så var dessa sekunder värda mer än en livstid tillsammans. För just då var hon lycklig.

Novellen jag skrev till min svenskainlämning. Jag skrev den väldigt snabbt och meningen var inte heller att den skulle vara speciellt lång. Hoppas ni tycker om den (:

"What would you do if you woke up and all was gone?

Jag har ingen aning varför jag skriver detta eller hur lång min historia kommer att bli. Faktum är att jag faktiskt inte har någon aning om varför jag skriver den här berättelsen överhuvudtaget. Förvänta er inga stjärnskott och definitivt inga applåder för er del att ni läst något av det jag skrivit eftersom det antagligen ändå inte är läsvärt.

Mitt namn är Stig, bara Stig. Det är namnet jag blivit kallad hela mitt liv och det är även det namnet som kommer att finnas på min gravsten.

Själklart skriver jag detta av en anledning, som en förklaring. Som allt annat här i livet föredrar jag korta, raka och precisa valmöjligheter. Jag vill ha snabba svar och jag vill även göra det enkelt för mig. Det skall inte vara något komplicerat i mitt liv eller också så hoppar jag i sjön. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Det enkla med den här historien är att den är så självklar och genuin på sitt vis, det är inget annat än det perfekta beviset för den polis som någonsin får för sig att leta bland mina anteckningar. Man skulle kunna säga att det här är det sista jag skriver innan jag sätts antingen bakom lås och bom eller också på ett psyksjukhus.

Vart jag vill komma eller om jag bara föredrar att hoppa ut genom fönstret på andra sidan rummet i det här sjaskiga lilla motellet, det har jag ännu inte bestämt. Jag vet bara hur lite jag har kvar att leva för och vad jag har förlorat. Jag vet nu, vad jag inte visste innan, hur lätt små klumpiga val i livet kan leda till något stort träsk du aldrig kan ta dig ur. Jag fann mitt, och där förblir jag i en evighet. Ironi? Sarkasm? Knappast. Bara ren och simpel ärlighet.

Allt började för ungefär en vecka sedan. Inte så mycket mer än det, till och med att berätta detta kommer vara oerhört enkelt.

Jag har hitills levt under lagens trygga vingar, betalat mina skulder och deklarerat in skatten i tid som alla andra. Mitt jobb som VD för ett mindre företag i mellersta Sverige vars största uppgift är att tillverka pappkartonger av alla slag är inget direkt man skryter om för sina släkt och vänner varje lördag kväll. Mitt liv har präglats av små problem och stora ömma stunder med min fru Johanna eller Hanna som jag föredrar att kalla henne. Tillsammans fick vi en underbar son vars namn var Jakob, han var våran största juvel och glädjestund här i livets mörka intervaller.

Man kan kort sagt säga att jag har levt den typiske svenskens liv, eller kanske en alltmer sällsynt dröm med tanke på problemen med invandringen och ekonomin vilket jag inte skall lägga mig så mycket i eftersom det är helt och hållet orellevant med vad jag vill berätta.

Till att börja med var det en lördag kväll och jag hade efter en god middag fått för mig att jag var på gott humör. Därför ringde jag min son som för stunden var på en buss på väg från någon födelsedagsfest, det var ganska sent på dygnet som ni kanske förstår, och hans svar var lika entusiastiskt som det var drucket. Inget emot drickandet förstås eftersom jag själv var i hans ålder och bättre att han smakar på alkoholen nu efter att han blivit myndig så att han lär sig sätta gränser istället för att driva omkring på nattklubbar utan någon kontroll. Hade han varit under arton hade jag min själ aldrig tillåtit något liknande. Men alla måste vi ta oss "en jävel" någon gång och det var kanske inte min roll som far att se upp för Jakobs privatliv längre.

Jag tog bilnycklarna till Volvon, ja en Volvo, som jag inte hade bytt däck på ännu och eftersom det var vinter gjorde jag ett väldigt dumt val. Misstag nummer ett, eller två egentligen eftersom jag lät Jakob dricka en sådan kopiös mängd starkdryck utan att faktiskt veta hur berusad han var men det tar vi senare. Jag satte mig som sagt i bilen och såg att bilens varningsskärm var på, den ville vänligt informera för mig att det var något ok på gång med bromssystemet. Detta var för mig en petitess som definitivt inte skulle finnas mellan mig och min sons hämtning. Misstag nummer två, eller tre.

Efter att jag körde ut på vägen insåg jag att Jakob nu måste ha gått av bussen för ett bra tag sedan, jag visste inte riktigt var han befann sig och jag hade ingen mobil för att ringa honom. I vanliga fall hade jag inte gjort något liknande heller så detta räknar jag inte som ett misstag utan som något förekommande även om ni kanske gör det.

Så slutligen växlar jag och lägger i fyran, jag är nu alltså uppe i en åttio kilometer per timme. Det är trots allt en landsväg.

Utan att det faktiskt står klart för mig vad som händer smäller något till genom rutan och sedan hoppar bilen. Jag lägger hela min vikt mot bromspedalen och stannar så tvärt att bilen nästan slår runt. Jag stiger ut för att undersöka skadorna på bilen först såklart eftersom jag trodde att jag hade kört på ett villebråd vilket inte var fallet.

Det var min son.

Min kära son som jag älskade mer än allt annat i hela världen, han hade varit så drucken att han inte ens hade tänkt tanken på att använda en ficklampa eller reflex när han begav sig ut i mörkret. Nu var det jag, hans egna far, som hade hans blod på mitt samvete. Jag var en mördare, vare sig jag logiskt sätt var oskyldig så var det jag som hade tagit en ung mans liv.

Jag vet inte hur länge jag bara satt där, panikslagen med en bitter blandning av chock samt sorg. En djup sorg.

Självklart hade en sund människa ringt ambulansen samt polisen på två röda. Nu visar det sig att när det gäller liv, död och sitt eget skinn är inte alla människor människor. Vad jag försöker säga att det är dessa situationer som definierar oss som människor, jag var inte en av dem.

Efter att jag kommit över chocken, efter att sorgen slagit sin djupa och eviga rot i min plågade själ, då började jag tänka på mig själv och mitt liv. Det var självklart att jag skulle klandras för det här mordet, med all rätt. Det var jag som skulle få sitta av detta brott och förlora resten av det jag höll kärt i mitt liv. Utan att veta något så hade jag avslutat mitt liv vid den stunden som jag tog min sons, skillnaden mellan oss två var att hans liv var utplånat. Mitt liv skulle sakta tyna bort bakom flera lager betong och en del stålrör. Jag var dömd.

Så jag tog mig till flykt. Vad jag hade i bilen var min plånbok med ett körkort, kontanter, kreditkort och dylikt. Jag hade en extra jacka och en liter bensin i en reservtank. I handsfacket hittade jag även en Bob Dylan cd skiva och en instruktionsmanual med Volvons alla funktioner.

Jag tog beslutet att oavsett vad jag gjorde skulle det stå mig dyrt om de hittade mig. Jag hoppade helt enkelt in i bilen efter att jag mödosamt släpat min sons lik ner i diket. Sedan körde jag norrut.

Det var varken varmt eller bekvämt att sitta i min stol just då. Skuldkänslorna och sorgen älte mig inifrån samtidigt som kylan genom den trasiga rutan förvandlade mig till en glasspinne. Efter tretton timmars oavbrutet körande med fyra stop för påfyllning av bensin var jag slut. Klockan var två på eftermiddagen dagen efter olyckan och ännu hade ingen polis letat efter mig, det bästa var att ingen hade hitills sagt något om min sons lik, varken på tv eller i tidningarna. Jag beslutade mig därför för att köra in på en verkstad för att få rutan lagad.

Mannen framför mig var en ilsken typ, en sådan som man visste hade en fruga som vänstrade med grannen. "Gräset är alltid grönare på andra sidan."

Han grymtade åt mig att det skulle ta fyra dagar för bilen att bli klar, jag svarade artigt att jag inte hade så mycket tid på mig. Han svarade abrubt och irriterat att han inte hade tid att "fixa" en trasig ruta på plats såvida det inte var ett riktigt nödläge vilket han tydligen redan hade bedömt att det inte var. Jag försökte att få denne man på bättre tankar och efter ett tag lyckades jag, han insåg kanske hur det stod till med min hälsa. Eller så var det helt enkelt den kollosala bonusen jag gav honom i förskott. Jag tror på en kombination.

Efter sex timmars sömn och fyra kofeintabletter senare, jag överdoserade, var jag på god väg igen. Mitt mål var oklart även för mig men jag visste att om jag fortsatte i den här stilen så kanske, bara kanske, hade jag en chans att undfly mitt öde. Problemet var att jag tyvärr inte kunde undfly mig själv.

När jag anlände vid Karesuando, för de som inte vet är detta en av de nordligaste städerna i Sverige och även känt som en alldeles utmärkt plats för mat och husrum innan man tar sig över till Finland, var klockan fem på morgonen följande dag. Jag sov i min kära Volvo och vaknade klockan åtta av att min telefon ringer. Såklart hade jag slagit på den av misstag efter att min bil blev lagad och sedan dess hade min fru försökt att få tag på mig över trettiotvå gånger.

Ni får ursäkta detta hastiga brev, men när som helst kan jag bli tagen av vem som helst eftersom jag sedan två dagar tillbaka är välkänd över hela Sverige som "Volvomannen" vilket jag finner väldigt klychigt.

Jag stannade i Karesuando i fyra dagar. Fyra dagar av yttre lugn men innre plåga, mitt samvete ville inte ge mig någon som helst ro. Det hela slutade med att jag blev temporärt galen, kunde inte sova och såg syner från natten samt annat påhittat om hur jag mördade och körde över folk. Jag fann mig inte förrän tre dagar senare när jag låg i badkaret med en cigarett, jag röker inte vanligtvis, och insåg i det läget att jag hade legat just på samma ställe i fyra timmar. Det var då jag förstod, vad som än hände var det mitt liv jag förhalade och det var även mitt liv som gick till spillo.

Missförstå mig rätt, jag saknar min son otroligt mycket och jag förbannar mig för min feghet. Jag vill verkligen få allt ogort och ifall Gud hade kunnat ge mig den chansen i pant för min förmåga att se eller vad som helst hade jag gjort det. Men nu när inga tecken finns att hitta eller någon utväg finns att se kan jag inget annat göra än att försöka gå vidare.

Efter Karesuando förflyttade jag mig till Kiruna och det var ungefär där jag suttit tills nu. På ett sjaskigt motell. Mobilen har jag gjort mig av med för längesedan och mina pengar på kreditkortet är slut då de har spärrat det. Som tur var hann jag ta ut en större summa i Stockholm innan jag förflyttade mig norrut vilket gav mig lite tid eftersom polisen antagligen sökte på fel ställe. Det ända som kunde få fast mig var min Volvo, men den körde jag ner i en flod igår. Jag är nu nästan helt laglös och jag vet ingen utväg, jag är väldigt dålig på komplicerade sitauaitoner. Receptionisten har antagligen ringt någon som vet vem jag är vid det här laget och i vilket fall som helst kan jag inte lämna lägenheten då min bild står i så gott som varje tidning. Att byta identitet är därför ingen vidare bra idé det heller.

Nej som sagt mina vänner, livet är inte alltid som man vill. Mitt liv tar antagligen slut här och därför får jag i förväg säga farväl. Min framtid är ännu oklar. Det enda som jag faktiskt kan slå fast är att jag är helt tom innuti. Jag har inga som helst känslor överhuvudtaget, ingen rädsla och ingen smärta. Bara en djupt inrotad ångest som kommer att finnas hos mig för resten av mitt liv.

Någon knackar på dörren"