Memoirs of an open mind

Han stirrade ut över havet. Vågorna slog mot stranden och den ofrånkomliga lukten av salt trängde sig in genom hans näsborrar. Vintern stod för dörren, den råa känslan av att bli nedfryst levande var det enda som höll honom vid liv. För på så sätt kunde han faktiskt känna något.

 

Ett år hade nu gått sedan han såg henne för första gången. Ack så oskyldig den tiden hade varit, genom isens kristallklara hinna kunde han urtyda hennes vackra konturer i det gröna vattnet.

Hon log och hon lockade. Mannen föll genom isen, ner i avgrunden.

Deras dans var av ren karaktär, deras hjärtan klappade i samma takt. Fast han var blott en människa och hon endast ett väsen.

                                           

Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Under ytan kunde han se isen smälta samt bryta sig fri från vinterfurstarnas evinnerliga järnhänder, allting kändes ljuvligt. I abyssen av havet fann han henne lysa starkare än den sol han länge sökt värme från, han behövde inget annat. De rörde sig än i takt, men varje gång han sökte hennes bara hud parerade hon hans försök. På något sätt var hon alltid precis utom räckhåll. "Det var ingen fara" inbillade han sig. "Hennes kärvänlighet är tillräcklig för mig."

Vinter blev till vår och vår blev till sommar. Tiden hade fortlöpt för fort, nu kände han sakta tvivlets sjuka frö sås i hans evigt oroliga sinne. Ingen människa är skapt för ett liv under ytan, även den bäste drivs till vansinne i denna värld. För världen var en illusion, det insåg han nu. Ytan var där han hörde hemma.

Han såg på henne med tårar i ögonen, hon hörde inte heller hemma här. Fast han var inte säker på om hon hade något hem. Hur kunde han förlita sig på ett väsen som lockat honom med falska löften ner i en avgrund? En hemlös varelse som tvivlade på sig själv. Hur kunde han då tro på henne? Hon hade berättat för honom att han inte behövde något annat, att hon kunde vara hans syre, varför höll han då sakta på att drunkna?

 

Hon var som mareld, vacker men flyktig. Hennes attribut framhävdes extra tydligt för en kort, underbar minut. Samtidigt som han såg henne i all sin dager, blev svärtan omkring henne bara starkare. Sedan dog det ut, ljuset bleknade.

 

Banden var för starka. Endast hon kunde bryta vad hon hjälpt till att skapa. Allt mannen kunde göra var att hjälplöst rycka och slita, det sargade bara repen. För varje förslitning kände han hur hjärtat hans i änden av repet rämnade. Ty, enbart hon var nu herren över ett från början ömsint band skapt av kärlek. Nu kände han sig som en hund i koppel.

 

Han frågade henne: "Kan du släppa mig?", på det skakade hon bara sorgset med sitt söta lilla huvud. Han undrade: "Vill du ha mig?", hennes svar var osäkert samt oriktigt.

Han suckade: "Gör vad du vill, men mannen du söker tynar sakta bort och pojken som stannar är inget att ha. Du dränker mig.", båda grät den dagen.

 

Å vad han ville blidka henne, för han gjorde fortfarande gärna allt om hon bara log. Någonstans under det gångna året hade han dock förlorat sig själv, han var inte säker på mycket. Ytan kändes långt borta och han låg på botten av havet, som en glömd leksak, och väntade. Havsytan skulle snart frysa igen, men inombords var han redan en isskulptur.

 

Nu står han fortfarande vid vattnet, huvudet hamnar stundom under ytan. Inte lika ofta som förr. Ty hans lungor är fortfarande fyllda med vatten och själen hans frusen till is. Fast minnet av henne drar honom tillbaka från stund till stund står han kvar vid piren med sorgen i blicken och tomheten i bröstet.

Hur kunde något så fantastiskt sluta innan det överhuvudtaget börjat?

 

There are so many ways to drown a man. But I'm not sure that I've found the most efficient way, yet.

How to evaporate the very existence of being? How to devour ones sole purpose of existing? Questions linger and I am yet to find the many answers I seek.

 

Oh, but I will drown you. When that day comes, you'll be gone and you will find me in your place; biding my time on your throne. I'm in no hurry, are you? Why rush when one can simply prey on your insecurity, until there is not much but a shell left of the man you once were? Oh, I'll drown you; be so sure.

 

I'm not a violent creature, I merely exist. It is all I do: exist. The fact that you're not even close of being afraid of me proves the thesis of myself. You created me, once. You wouldn't remember, of course. How could you with such burdens resting heavy on your decrepit shoulders? I don't even recon your fragile mind's noticed me anyway. In many ways you could say I've never been a bother, or anything for that matter, for you. But I will drown you.

 

You've earned it. For too long have I waited for a change, for the man to step forward and the coward to obliterate himself. This has never happened, instead I see the coward's growing stronger and the man's corrupting in front of my very eyes; actually your eyes, it's only me looking through them at times. You don't even notice anyway.

 

I'll watch, and I'll wait until the moment comes. I'll lay awake at night when you're sleeping and I'll calculate your demise whenever you're busy organizing your life. Hell, I'll even encourage you without your knowing; the harder you'll rise, the harder you'll fall. And when you finally sit on your bloodstained throne in tears, I'll cripple you with doubt, I'll strike you with fear, I'll tear out your heart and replace it with darkness. Then you'll find yourself struggling for air, realizing how hard it's getting to breathe. But then It'll be too late, you'll drown in your own angst; heck, you might as well be dead already.

There are many ways to drown a man, to drown you. But I might as well try the best I can figure, as long as it works. As long as you wither on the inside, as long as I become the one in control. Then and only then will everything be alright.

 

Fjärilens vingar vilar i Eden, där de ostört speglar ett sken av vad som en gång varit men som aldrig mer kommer kunna bli. Kvarlevorna stannade på jorden, sargade och trasiga hade de blivit efter varje tramp, efter varje kliv.

 

En gång var det här landskapet vackert och prytt med mången rikedom, i en annan tid, i ett annat liv levde naturen ostört och varje biotop var ett tempel. Jag blickar över denna tid, jag känner hur bit för bit av själen runtomkring mig bryts allt eftersom tidens eviga bäck porlar och mitt liv bryts med den. Likt en skör hinna is över vattendraget spricker mitt inre, för var dag skär sprickorna djupare och jag tynar i solens nakna strålar. Den nya tiden nalkas, där min närvaro ej längre kommer besitta samma form.

Ty tidevattnet bryter ny mark, allt djupare skär den i klipporna, allt bredare forcerar den sig fram. Utsikten idag garanterar inte samma utsikt imorgon. Där fjärilen idag vilat sina vingar på en hortensia ersätts den av tjärad asfalt imorgon, kolsvart som döden själv.

 

Hur lång tid är det kvar till våren säg? När kan jag blicka tillbaka och minnas ett annat liv? Hur många gånger genomgår en människa denna metamorfos innan han slutligen förtär sig själv likt förrutnelse?

”Inga svar kan jag ge dig.”

Så jag flyr in i den, så fort benen kan bära. Kvistar lämnar sina oömma minnen över ben och ansikte, blodrött rinner livet ur mig milliliter för milliter. Fastän min tid ej är kommen kan jag känna mitt hjärta bulta tydligare än någonsin, som om livet var mig knapphändigt.

 

Natten släpper sin hårda omfamning, jag sliter mig tacksamt ur dess argsinta barm. Hårt slår solen mig i ögonen, den vill mig ont. Elden ger upp sin eviga kamp och glödbädden är den enda kvarlevan av nattens skugglekar. Här kan jag vila i frid. Fastän tiden ej är inne.

Tankarna för mig tillbaka till en tid då solen kändes ung, när dess värme endast kunde överträffas av mitt hjärtas glädjerop. Nu hånar den mig bara, som en narr förföljer den mig evigt, fast jag inget hellre vill än att låta natten återigen försegla mitt öde i sitt hatiska grepp är solen min följeslagare precis så länge hon själv behagar. Min kraft räcker inte till.

 

En ny dag nalkas, träden klagar osäkert när vinden våldför sig på dem. Jag huttrar. Livet går vidare, till vilket pris?

 

Låt mig stanna här. Här är jag inte lycklig, men här kan jag leva.

 

”Watching all the insects march alone,

Seem to know just right where they belong,

Smears of face reflecting in the chrome,

Hiding in the crowd I’m all alone.”

 

- All The Love In The World (Nine Inch Nails)

"I hear a dead note sounding

among the tones of restlessness

A harmony confounding,

a capture moving in distress."

 

Idag kom en främling fram till mig.

Han frågade efter mitt namn, om han hade kommit rätt.

Jag svarade att han delvis nått slutet av sin resa om det var mig han hade sökt. Mannen såg på mig med förvåning.

Jag sade: "Det är mig du söker, dock kommer du bli besviken av ditt fynd. Ty jag må se ut som mannen du vill träffa, jag må låta som densamme, men jag är blott ett skal och ingenting att ha. Inombords bär jag ingen identitet."

Mannen tackade vänligt för sig och begav sig av.

 

"It keeps me chasing closure,

preventing me from finding peace

it holds me back from leaving

this vicious circle I am in."

 

En vecka hann passera innan främlingen stod på min tröskel igen. Mannen frågade om han fick komma in och jag svarade att det fick han. Hans ärende var oförändrat, för han verkade fortfarande vilja få tag på mig.

Jag sade: "Det är fortfarande mig du söker, men besviken blir du fortfarande. Ty jag må se ut och låta som personen du frågat efter två gånger, fastän jag bara är blott en yta utan djup. Här finns ingen personlighet bakom de stängda dörrarna."

Mannen tackade artigt för sig och stegade iväg mot horisonten.

 

"It feels like I have journeyed

for ages without getting there

The path of endless distance,

the road of comforting despair."

 

Tre veckor passerade denna gång innan han återigen stack in huvudet i min bod där jag just då befann mig bland krukor och verktyg. Mannen frågade efter mitt namn en tredje gång.
Jag sade: "Du söker mig och här står jag även om det är halva sanningen. Om jag bär liknelse till mannen du efterlyser är det för att jag är just han, rösten är nog också familjär för dig. Även nu är denna fasad väldigt bräcklig och du finner inget innehåll bakom den, mannen inom mig är inte jag."

Då reste sig främlingen bestämt. "Jag söker dig fortfarande och kommer dig söka till den dagen hela du är återfunnen. Om jag så skall återvända ett hundra gånger så gör jag det. En dag finner du dig själv, då kommer du vara glad att jag envisades." sade han vänligt men bestämt.

"Då får du tyvärr vänta ett tag, ty jag har letat i mången tid nu utan resultat." suckade jag bedrövat.

"Om så är fallet, tror jag nog du letat på fel ställe. Ditt sökande kommer för alltid vara fruktlöst så länge du inte lär dig leva med dig själv."

"Det sista jag kan just nu är att leva med mig själv, hur kan jag om möjligt göra det?" frågade jag med sorgen i blicken. En ensam tår letade sig nerför min kind.

"Du måste acceptera vad du gjort. På så vis kan du en dag förlåta dig själv."

"En dag, inte idag." svarade jag.

"Då återvänder jag. När du är redo." så begav sig mannen till slut iväg. Jag återsåg honom aldrig igen men misstänker att han än idag bevakar mig där någonstans. En dag kommer jag finna orken att förlåta mig själv, men inte än.

 

"I'm becoming what I thought,

what I shouldn't be,

what I fear the most

Let me stay here for a while,

I depend on this, it's my only light."

 

-Last Light (Soen)

 

Svaren som ingen ville höra

 

Emanuel öppnade ögonen. Han befann sig återigen på gräset intill ladan, Markus såg direkt på honom.

”En sak jag inte förstår, varför återvände Markus?”

Josefine såg på Emanuel med ett djupt förtroende. ”Han visste, om det var innan eller efter att han dog vet jag inte. Jag kan bara gissa att han försökte tala med pappa, att det drev pappa till vansinne. Till slut förstörde han boden. När han såg att inte det heller hjälpte så sprang han långt och länge. Jag följde honom så länge jag kunde, men vi andar är också låsta till en viss plats och kan inte ta oss hur långt som helst från gärningsplatsen. Jag kunde känna hur min energi försvann gradvis, jag försökte få pappas uppmärksamhet men han verkade inte kunna se mig trots att jag bokstavligt talat var framför honom en lång stund och talade till honom. Till slut gav jag upp.”

”Vet du vad som hände med din far?”

”Nej, inte riktigt. Markus kanske vet men han har aldrig talat med någon, inte ens med mig.”

”Om han tog sitt liv, skulle du möta honom då?” Emanuels nyfikenhet väcktes till liv ånyo.

”Ingen aning. Vi är ju kvar på jorden, bundna till den här platsen. Ibland har jag hört folk kalla det…” Josefine tystnade och funderade. ”Var det ’limbo’? Det är därför ganska svårt för mig att veta vad som hände pappa även om han tog sitt liv. I bästa fall ruttnar han i helvetet, i annat fall kanske han är bunden till en annan plats utan att jag vet det.”

Emanuel funderade på vad Josefine sade: ”Det har faktiskt kallats för limbo, fast jag tvivlar på att den som märkte ordet till dess innebörd själv visste riktigt vad det innebar att vara i limbo.” sade Emanuel lättsamt med ett tveksamt leende.

Josefine såg på sina fötter och mumlade: ”Det är ganska trist. Nej, det suger faktiskt.” hon såg på Emanuel med tårade ögon. ”Jag vet inte längre varför jag är kvar här. Varför kan jag inte slippa se gubbfan? Allt jag vill är att kunna sova, för alltid. Jag struntar i om det innebär en evig svärta eller att jag går till helvetet. Vad som helst är bättre än att bara sitta och vänta, att inte veta!”

Emanuel nickade. ”Jag förstår precis. Det är nog samma för bror din. Hade han kunnat tala skulle han nog sagt exakt samma sak.”

Josefine ryckte på axlarna, ”så hjälp oss.”

”Va?”

”Hjälp oss,” Josefine lutade huvudet lite åt vänster och såg på sin lillebror i ladan, ”du är den första som kan se och höra mig. Varför vet jag inte men om du kan höra mig och om du förstår hur jobbigt det har varit så kanske du kan hjälpa oss?”

”Men hur?” Emanuel hade verkligen ingen aning.

”Jag vet inte!” utbrast Josefine.

Emanuel tog sig en lång funderare medan Josefine satt i det långa gräset och lekte med sina skosnören. Efter några minuter, en tid som kändes som en evighet för Josefine, sade han: ”Jag har en idé!”

”Berätta!” skrek Josefine hoppfullt.

”Hmmm… Blir nog bättre om du väntar här med bror din, jag återvänder vid samma tidpunkt imorgon.” sade Emanuel glatt.

Josefine tvivlade. ”Lovar du?”

”Jag lovar.” sade Emanuel och vände på klacken.

Han hade inte hunnit gå mer än några meter innan Josefine ropade efter honom. ”Emanuel?”

”Ja?”

”Berätta inget för mamma, hon skulle inte klara av att höra sanningen.”

Emanuel stannade till en stund sedan böjde han huvudet en gnutta bakåt. ”Jag lovar.”

”God natt.”

”Sov sött.” svarade han.

”Om jag bara kunde.”

Hopplösheten i Josefines fick det att hugga till i Emanuels bröst. Han var fast besluten på att här skulle ske en ändring. De barnen förtjänade att få vila.

 

Epilog

 

Josefine väntade tillsammans med Markus när Emanuel återvände dagen efter.

”Jag var rädd att du inte skulle komma.” sade Josefine lättat. Emanuel fick se ett leende för första gången på länge.

”Jag har ringt några samtal.” sade Emanuel lättat. ”Er mor mår bra, hon har pensionerat sig och bor i en fin lägenhet i Prag som hon uttryckte det.”

Josefines ögon blev enorma. ”Du lovade att inte berätta något för mamma!” skrek hon.

”Jag höll mitt löfte. Hon vet ingenting om det ni berättade för mig igår.” ingen skulle tro honom ändå.

Josefine lugnade ner sig.

Emanuel fortsatte: ”Hur som helst dog er far i en bilolycka för några år sedan. Han var gravt alkoholiserad. Detta berättade er mor för mig.” Emanuel tog en lång paus och lät sanningen sjunka in hos de båda, Markus verkade också lyssna även om han fortfarande stod i ladan. Ingen av barnen sade något så Emanuel återtog ordet. ”Era bröder lever. Den yngste studerar ekonomi och den äldre jobbar som snickare. Båda skall vara lyckliga och glada med sitt liv. Familjen återvänder till kyrkogården här i byn en gång om året för att besöka era gravstenar. Er fader är begravd i Warszawa där han dog.”

Josefines ögon blev med ens lysande klara och hela hon sken upp. ”Jag tror det var precis det jag behövde höra Emanuel.”

”Jag är glad att jag var till hjälp.”

”Nej, du förstår verkligen inte. Tack så hemskt mycket!” utbrast Josefine lättat med en sådan glädje att Emanuel hade svårt för att inte le själv.

”Ingen fara, hoppas att du nu får vila så som du förtjänat.”

”Det hoppas jag med.”

Så började flickan sakta blekna. Emanuel stod kvar och lät det hända, Josefine vinkade glatt och Emanuel besvarade vinkningen.

”Emanuel?”

”Ja?”

Josefine såg länge leende på Emanuel. ”Du är en bra människa. En dag kommer jag att hälsa på dig och återgälda dig för vad du gjort för oss.”

”Det behövs verkligen inte, men du är alltid välkommen.” sade Emanuel, han märkte det inte själv men en tår hade trängts bort från hans vänstra öga.

”Du var aldrig min kusin men jag älskar dig som min bror. Glöm aldrig det.” sade Josefine medan glädjetårarna rann nedför hennes kinder och hon upplöstes framför Emanuel.

”Tro mig, jag kommer aldrig glömma dig flickunge. Jag älskar dig med, som min egen dotter trots att…” Josefine hade försvunnit. Emanuel suckade. ”…trots att vi känt varandra bara några veckor.”

Markus frigjorde sig från huset. Han svävade fram mot Emanuel, stannade upp precis framför honom och lade sin hand på Emanuels bröst, vid hjärtat. Det brände till och stack för en liten sekund sedan försvann smärtan och Emanuel fylldes av en värme han aldrig känt förut.

Efter att ha vinkat farväl åt Markus och även Markus lösts upp av vinden tittade Emanuel innanför sin tröja på det ställe Markus tidigare vilat sin hand för en stund. Där återspeglades en tatuering.

 

Väl i hemma framför spegeln tog Emanuel av sig tröjan. Tatueringen fick honom att bryta ihop i gråt, men inte av sorg, utan av ren och skär kärlek. Emanuel var för första gången sedan han kunde minnas lycklig. Lyckan av att ha hjälpt andra och lärt känna en riktig vän lösgjorde all annan börda för en stund.

För tatueringen han hade fått på sitt bröst var den av en vit varelse.

 

En fredsduva.

 

 

Flickan från underjorden

 

Josefine brast i gråt.

Emanuel lade kraniet på en sten strax intill vägen, det badade i skenet från anden som nu verkade lysa en aning svagare. En stund var hans blick fixerad på skallens ögonhålor, han förstod inte riktigt vad han såg, likväl var han i trans just där och då. Sedan ryckte han till och insåg att det var fler än han som inte riktigt hanterade alla händelser så väl. Emanuel reste på sig och gick raskt tillbaka till ladan där Josefin nu satt på knä huttrandes och grät.

”Skall vi gå härifrån? Jag kan reda ut detta.” prövade Emanuel.

”Du förstår fortfarande inte!” hulkade Josefine fram.

”Vad är det jag inte förstår Josefine? Du måste berätta för mig om det är någonting som sårar dig.”

”Men titta på dödskallen gubstrutt!”

Emanuel vände sig om och blickade över kraniet som låg så fridfullt tillfreds på stenen vid vägen, den såg surrealistisk ut i det blåa skenet, som om den var hämtad från någon tecknad serie. Jo, han började ana vad exakt det var som han tidigare inte riktigt kunde sätta fingret på.

”Kraniet på stenen tillhör inte Mikaels kropp. Fast det visste du redan, eller hur?” frågade han slutligen Josefine.

Josefine höll om sig själv där hon satt med knäna mot hakan, tårarna rann nedför de svullna kinderna och hon såg tomt på en fläck strax bortom sina egna fötter. ”Mmm.”

”Vems är det då?” frågade Emanuel ensligt.

Plötsligt reste sig Josefine och gick mot skallen, hon ställde sig bredvid det och vände sig så att Emanuel tydligt kunde se hennes ansikte reflekteras i skenet från våldnaden som fortfarande bara stod stilla bakom fönstret och betraktade sin gravplats bakom kullen. ”Men gissa tre gånger!” utbrast hon.

Det kunde inte vara. Nej… Hur kunde det vara? Helt och hållet omöjligt!

”Försök inte påstå att det är ditt för du står ju precis bredvid.” sade Emanuel till sist skämtsamt, eller han ville låta skämtsamt men hans röst darrade så mycket att det istället lät mer oroligt än vad han hade avsett.

”Vem annars?” sade Josefine med gråten i halsen.

”Men…” för Emanuel kändes det som om hela världens tyngd precis hamnade på hans axlar. Hitentills hade han känt sig någorlunda okej med allt som utspelade sig framför hans ögon, även med det i sitt huvud. Nu, nu var en annan femma. Han kände sig så trött och utsliten att han bara ville sova för alltid. För Emanuel kändes som om han var tillbaka till ruta ett, där sommaren hade börjat. ”Vi är kusiner?”

”Nej, det är vi inte. Förlåt.” sade Josefine mellan tårarna.

”Förlåt?”

”Jag ljög för dig. Hur skulle jag annars få dig ur sängs? Du var den enda personen som verkade mottaglig för att prata med mig.”

”Vi är inte släkt…” Emanuel talade mer för sig själv än för någon annan.

”Tyvärr. Fast du hade varit världens bästa kusin om vi hade varit släkt! På många sätt gav du mig mer glädje under de här veckorna än vad jag upplevt hela den tiden jag var vid liv.” erkände Josefine sorgset.

”Nej! Du är vid liv! Du står ju där framför mig!” skrek Emanuel i ren desperation.

Josefine bara skakade på huvudet. ”Jag är inte bara död utan jag är dessutom äldre än dig, ja om man räknar på människoår. Jag dog ju när jag var tretton. Du kanske inte kommer ihåg men jag var faktiskt den äldsta bland syskonen som levde i det huset.” Josefine pekade på rucklet bakom dem båda. ”Jag blev mördad när du och min bror bara var åtta år gamla. Så jag förstår om du inte minns eller vill minnas.”

”Jag kommer inte ihåg…” klandrade Emanuel sig själv.

”Det är lugnt, verkligen Emanuel, det är okej. Inte många kommer ihåg min död eftersom jag bara försvann, ja om man skall tro min far.” Josefine hade slutat upp med att gråta en liten stund.

”Vad hände egentligen då?” Emanuel var i chock, han visste inte riktigt vad han skulle göra av sig. Hans mage ville knyta sig till en enda hård klump.

Josefine gick sakta fram emot honom, hennes blick släppte inte hans för en sekund. Hon verkade mer graciös, mer onaturligt smidig där hon nästan svävade fram emot Emanuel. När hon väl var framme vid honom stod hon så nära att han kunde känna hennes kalla andedräkt mot sin haka, den luktade instängt, som en gammal fuktig källare där man en gång förvarade vin. Hennes händer lyftes mot hans huvud, han lät det hända. I samma stund som Josefines händer rörde vid hans kinder rycktes Emanuel bort, som av en iskall stöt genomborrande samt ovälkommen.

 

Fadern som alltid log

 

En tid och en plats. Rummet förhöjt i dunkel, färgerna bleka som sett genom ett filter, någon annas ögon. Rummet var någon annans, tiden var sedan länge svunnen, det visste Emanuel så fort han öppnade sina ögon. Han var fri att röra sig hur han ville men ej fri rösten i sitt huvud, den var Josefines.

”Du befinner dig i rummet jag en gång delade med min äldsta lillebror, det du snart ser är vad som hände kvällen jag dog. Oroa dig inte för mig, jag står kvar på ängen och håller om dig så du inte faller. Allting du ser och upplever är bara en dröm, ett minne jag nu skänker dig.” hennes röst var avlägsen och drömsk, fast fortfarande närvarande nog för att komma från hans egna huvud. Emanuel gillade det inte, men han kände inte att han hade mycket till val.

 

Ett rum, en tid och en plats. Emanuel hade börjat vänja sig vid tanken att röra sig i någon annans drömmar, någonstans i fjärran kunde han höra ett avlägset surrande. Han visste inte riktigt vad det var men bestämde sig för att inte lägga så mycket ork på att undersöka ljudet eftersom han ändå hade vissa ramar att röra sig inom, som att ges fri vilja i en sanlåda: Det finns bara så mycket du kan göra innan du grävt ner dig till botten och inte kommer längre eller också blockerar sandlådans väggar dig från att expandera. Sedan kan ju också en annan unge förstöra ditt sandslott som du så länge bearbetat. Alla mynt har minst två sidor, är det inte så?

Emanuell ryckte till ur sina tankar när han såg Josefine inspringandes till sitt rum, han tänkte för sig själv: ”Herregud min skapare, hon ser identisk ut.” sedan kom han på sig själv med att han faktiskt befann sig i Josefines huvud och där kunde ju hon se ut precis hur hon ville.

Flickan smällde igen dörren, Emanuel kunde höra en man skrika men ljudet var väldigt dämpat, det lät som om det kom utifrån. Josefine slängde sig på sängen och började direkt gråta med ansiktet begravt i kudden.

En man kastade upp dörren och stövlade in över tröskeln, Emanuel kände igen denne man direkt. Han kunde inte komma ihåg hans namn men nog var det byäldsten alltid.

”Du springer aldrig iväg när jag talar till dig, förstår du det!?” fadern var utom sig av ilska. ”Hör du vad jag säger ungdjävel?”

”Jag hatar dig!” skrek Josefine tillbaka.

Mannen gick fram till sängen och grep tag om Josefine som motvilligt viftade med armarna och sparkade mot sin far men det verkade inte ge någon effekt. Han fick ett hårt grepp om Josefines axlar, Emanuel kunde se att det gjorde ont för henne, och skakade henne så våldsamt att Emanuel var rädd nacken skulle gå itu. ”Nu följer du med genast utomhus och gör som du blir tillsagd!”

”Låt mig va!” skrek Josefine.

För varje tecken på motstånd Josefine verkade ge återgäldade fadern det med ett starkare tecken på dominans över sin dotter, detta gjorde han genom att skaka stackarn. En örfil, en till. Flickan grät.

”Du är ett svin och jag hatar dig gubbjävel!” svarade Josefine trotsigt.

Fadern verkade vara på bristningsgränsen av vad han kunde klara av från sin dotter. ”Josefine! Håll käft! Du behöver inte älska mig, du behöver inte ens tycka om mig, men du KOMMER att respektera mig! Hör du det?” skrek han.

”Jag skiter i vad du tycker, så fort jag kan kommer jag fly härifrån och springa till närmsta snut och berätta allt du gjort mot mig. Sen kommer du sitta i finkan för resten av ditt ruttna liv!” gastade Josefin mellan tårarna, vreden brann likt eld i hennes ögon.

”Jaså? Vem kommer att tro dig? Ingen, du kan gärna försöka men i slutändan är det byäldsten mot en liten skitunge.” hånade fadern.

”Släpp mig din skit!” Josefin började sparka våldsamt mot sin fader som höll henne i ett krampaktigt grepp mot väggen.

För varje spark Josefin skickade iväg mot sin far fick hon minst två örfilar tillbaka. Hon fortsatte sparka så i ett försök att kontrollera sin dotter tog han ett krampaktigt grepp runt hennes hals i ett försök att lugna henne, på sitt vis. Emanuel försökte nu stoppa fadern som mycket tydligt stramade åt sitt grepp för varje spark Josefine träffade i magen, när han lade sina händer där faderns axlar så tydligt befann sig för att dra honom mot sig var inget annat än sval kvällsluft. Emanuel riktade ett slag mot faderns njurar, än en gång träffade han ingenting bortsett från luft.

Greppet var nu så hårt runt Josefines hals att flickan började blåna, fadern verkade inte lägga märke till att han kvävde sin dotter i ren vrede utan fortsatte.

”SLUTA OMEDLEBART!” vrålade Emanuell. ”HÖR DU DÅLIGT? LÄGG NER HENNE!”

”Det är ingen idé, du befinner dig i mitt förflutna Emanuel. Det som har skett har skett och du kan inte göra något åt det.” hörde han Josefines röst från sitt huvud. Surrandet eskalerade och började frustrera honom, han kunde höra det klart och tydligt nu genom väggar och genom gurglandet som Josefine från dåtiden gav ifrån sig där hon kvävdes av sin egen far.

I ren panik måttade Josefine en extra kraftfull spark mot fadern, ett sista desperat försök att hålla sig vid liv. Den träffade. Fadern vrålade till, i samma veva tryckte han ytterligare mot Josefines hals och ett knak hördes.

Josefines lealösa kropp föll mot marken och en förskräckt gärningsman såg först storögt på sin dotters kropp och sedan på sina egna händer, som om han inte förstått vad han gjort.

Emanuel kunde inte längre fokusera på bilden av brottsplatsen längre eftersom surret nu hade ökat till en sådan ljudnivå att den överröstade allting, inklusive hans egna tankar. Han försökte hålla sig för öronen men ljudet genomborrade precis allt. Huvudet kändes som om det skulle explodera av ett tryck som om han plötsligt befann sig på havets botten, världen krympte och försvann för hans näthinna och Emanuel skrek för full hals allt han orkade.

 

Tystnad.

”Tyst som i graven.”

Gärningsmannen bar på en ihoprullad gammal matta, den såg ut som om den nyligen hämtats från vinden. Han gick bara över gatan, bakom kullen där ingen granne kunde se honom och började samla på sig stenar. Stenarna lade han sedan i ändarna på mattan, sedan knöt han åt ordentligt i båda ändarna så att ingen sten skulle trilla ut. Fadern orkade inte lyfta mattan därefter.

”Tror du samvetet väger lika tungt?” frågade Emanuel rakt ut.

Fadern frös till, sedan vände han sig blixtsnabbt om. Emanuel såg hans blick, den var vit av rädsla. Hur kunde han ha hört Emanuels talan?

Mattan träffade vattenytan och började omedelbart sjunka. Efter bara några sekunder var det som om den aldrig någonsin funnits, samma var det för Josefine.

”Vila i frid.” suckade Emanuel.

Det evigt surrande ljudet återvände, denna gång var Emanuel beredd och slöt genast ögonen.

 

Köket.

Familjen sitter samlade runt fadern. Han försöker förklara att han inte kunde hitta Josefine efter deras gräl på kvällen, att han var ute hela natten och letade efter henne. Kvinnan börjar gråta och i ren vrede samt frustration slår hon på sin make, han bara sitter där och tar smällarna. Han vet vad han har gjort.

Surr. Emanuel blundar.

 

När Emanuel öppnar ögonen denna gången är det sig själv han ser först. Han förstår direkt vart han hamnat, vad som försiggår.

”Denna dagen drunknade Markus.”

Då hör han någonting som han absolut inte kunde komma ihåg om han så ansträngde sig eller också gick till en hypnotisör: ”Vart är du på väg Markus?” det var en av grabbarna som frågar, Emanuel minns inte riktigt om det var Klas eller Andreas.

Markus svarar: ”Jag skall visa er någonting grabbar, någonting jag tänkt på länge.” sedan försvinner han bakom kullen.

Ett plask hörs.

När Markus sedan inte dyker upp grips alla av panik. Emanuel ser sig själv vända ryggen åt händelsen och springa i tangentens riktning, han var livrädd. Som han skäms nu, att han inte gjorde någonting åt att rädda sin vän.

”Känn ingen skuld Emanuel, äldre, mer erfarna grabbar kunde ha räddat honom.” löd rösten i Emanuels huvud.

”Varför dök han i Josefine?” frågade Emanuel nedstämt.

”Han anade väl att jag aldrig sprang bort. Eller så ville han vara säker att jag inte fanns där.”

Emanuel ville inte fråga, men han var tvungen att veta. ”Hur dog han?”

”Markus drunknade. Han fastnade med klockan i en gren på vägen upp för att hämta andan. Eftersom man inte kan se något i det grumliga vattnet greps han antagligen av panik.”

”Fanns det någonting jag hade kunnat göra för att rädda Markus?” frågade Emanuel sorgset.

”Antagligen. Å andra sidan var risken lika stor att du hade omkommit.”

Surret återvände och Emanuel slöt ögonen. Allting blev svart än en gång.

 

Pojken som drunknade

 

Solen hade gått ner för länge sedan. Emanuel visste inte riktigt varför han följde med Josefine ut, han bekymrade sig antagligen för flickan. Vem vet vad som kan hända en ensam 14-åring i denna byn under nattens lopp? Folk hade ju trots allt omkommit och även försvunnit under hans uppväxt.

Natten var obehagligt kylig och fuktig, som en ren respons på dagens kvalmigt varma väder. En stämning var så tät i luften att Emanuel nästan kunde greppa tag i den framför sig, fast han visste att det nästan till 100% var han som eggade upp sig själv. För vad kunde hända? Allting var ju trots allt historier om Markus spöke.

 

De passerade ladan första gången på sin promenad ut ur byn. Ingen där.

Emanuel försökte vända om. ”Se, ingen där! Vi kan lika gärna gå och lägga oss nu istället för att promenera.”

”Äsch!” utbrast Josefine. ”Du sade själv att han uppenbarade sig när fadern var på väg hem.”

”Ja, men det är fruktansvärt onödigt eftersom jag ändå vet att ingenting kommer hända.”

”Jag tror jag anar en liten fegis krypa fram hos dig kusse!” fnittrade Josefine.

”Var inte löjlig! Jag vill bara sova, det är allt.” förnekade Emanuel.

”Jaja, du behöver inte förklara för mig din lille kyckling!” Josefine skuttade runt Emanuel så att han blev ordentligt irriterad.

”Lägg av nu! Varför skulle jag vara rädd för någonting som inte existerade?” men han var rädd.

Rädd för att det faktiskt skulle stå en pojke och vänta på honom i fönstret till den förstörda ladan. Rädd att pojken skulle påminna honom om den hade en gång förlorat, sin bäste vän. Rädd att bilden skulle skärra honom så mycket att han aldrig kunde förmå sig komma över det. Men mest av allt var han rädd för att faktiskt se en våldnad. Emanuel visste att denna rädsla var fruktansvärt irrationell samt att den endast triggats igång av Josefines dröm, att drömmen antagligen var en olycklig slump. Likväl kunde han inte förmå sig att svälja den här rädslan som sakta kröp sig på honom. Någonting var fel.

 

Mörkret spred sig obehagligt fort genom byn och över en halvtimme hade alla ljusen suddats ut från fönster i de näraliggane husen i den lilla byn. Emanuel såg detta som ett dåligt omen, å andra sidan såg han allting nu för tiden som dåligt omen. Vad som irriterade honom var att Josefine inte verkade det minsta rädd av sig, vilket inte alls kändes bra för honom.

Till slut tröttnade Josefine på att gå och ville vända hem. De vände på klacken och gick den långa vägen hem, efterhand som de närmade sig ladan började Emanuel spänna varenda muskel i kroppen. Först långsamt men så småningom lade han själv märke till hur hela hans kropp skred till försvar genom att spänna allt den hade mot fienden. Vilken fiende?

När väl ladan syntes några femtio meter fram kunde man tydligt urskilja ett blått sken från fönstret. Josefine var den första som lade märke till skenet.

”Titta Emanuel! Där är faktiskt någonting!” hennes röst darrade, något den aldrig gjort förut.

Emanuel såg att Josefines plötsligt mörknade, hon sänkte blicken mot marken och tystnade helt. All energi som hon hade haft bara för någon minut sen var som bortblåst. Flickan släpade med ens fötterna efter sig.

”Josefine?”

”Mmm.” svarade Josefine apatiskt.

”Hur är det?” frågade Emanuel försiktigt.

”Inte så bra.”

”Varför?”

”Jag trodde inte han skulle visa sig.”

”Åh…” Emanuel förmådde sig inte säga något mer, för inte förväntade han sig något heller? Nej, definitivt inte. Varför var han inte mer förvånad, eller för den delen rädd?

 

Där stod han.

I mörkret av världen han lämnat bakom sig och lyste upp den delen av vår värld som valt att gå vidare, utan honom. Markus, pojken som drunknade.

 

 

Var försiktig med vad du önskar dig

 

I skenet var han nästan genomskinlig, men konturerna var tydligt skarpa.

Emanuel insåg snabbt att han inte skulle komma att reagera som han tidigare hade fruktat, faktum var att han inte reagerade alls. Det enda han kunde förmå sig få fram var en viss nyfikenhet för anden på andra sidan fönstret. Han skulle ha vänt sig om för att granska Josefine bättre, henne hade han helt glömt bort.

Våldnaden stod stilla utan minsta rörelse, det enda Emanuel kunde se var att den följde dem med blicken. Värst av allt var hur den upplysta skepnaden från forna tider såg på dem två, hans ögon sken starkare än något annat. De var långt ifrån tomma, tvärtom. På något vis kunde Emanuel urskilja visheten och tröttheten i denne dödes blick.

Skenet kastades mot väggarna i den gamla ladan, något som de båda såg när de började närma sig våldnaden, det blåa skarpa ljuset kunde jämföras med något Emanuel tidigare hade sett. På något vis kändes det som om någon hade höjt kontrasten till en överdriven skärpa på färgen, allting den träffade förlorade sina mjuka konturer och övergick i en tydlig, spetsig skepnad med förtydligade linjer. Träsplitter syntes väldigt tydligt på golvet bakom, och för den delen igenom, skepnaden vid fönstret. Gamla rostiga verktyg framgick exakt lika tydligt som glassplittret från fönstret, allting blev så skarpt för ögonen att det gav Emanuel huvudvärk av att se miljön inuti ladan. Han fokuserade endast på våldnaden, på den döde som en gång hade tagits från denna världen och lämnat ett enormt hål efter sig som aldrig skulle läkas. På Markus.

Markus tittade lugnt på honom. Läpparna formade vokaler men inget ljud valde att fly undan den döda vallgrav som var hans mun.

Emanuel försökte istället: ”Hur mår du?”

Idiot! Det var ju den absolut dummaste frågan man kan ställa ett spöke, självklart att han inte mår prima annars skulle han inte välja att visa sig varje kväll i denna lada.

Han harklade sig och såg ursäktande på spöket som inte rörde en min. ”Jag försöker igen, du får ursäkta att jag är lite ringrostig. Inte var dag som jag talar med våldnader.” Emanuel såg för en liten stund ner på sina skor för att samla mod. ”Vad gör du här?”

Markus såg bara på Emanuel, läpparna förblev förseglade.

”Kom igen Markus! Någonting måste du ge mig om du vill ha min hjälp!” utbrast Emanuel plötsligt.

”Varför lämnar du oss inte bara ifred?” Josefine tog ton från ingenstans kändes det som. Hon darrade väldigt på rösten och när han vände sig om för att se på henne kunde han se en ensam tår leta sig ner för de sköra kinderna, starkt upplyst av den dödes sken.

Emanuel förstod ingenting. ”Vad menar du?”

”Förstår du inte? Det här är precis vad du alltid sökt dig till! Att konfrontera skuggorna från det förflutna.” utbrast Josefine med en plötslig styrka som fick Emanuel att vackla tillbaka en gnutta, men bara lite.

”Nej vet du vad? Att se Markus har väl ändå varit dina önskemål ända sedan jag berättade om den hemska incidenten!” sade Emanuel stött.

”Nej Emanuel. Det är det inte, och om du inte förstår nu så kommer du snart få se exakt vad jag menar.” sade Josefine tyst.

Emanuel visste inte vad han skulle göra av det påståendet, så han valde att för stunden ignorera Josefines förvirrade anklagelser. Henne kunde han diskutera med bäst de själva ville imorgon. Nu var det Markus han ville fokusera på.

Våldnaden fortsatte med att se på paret som besökt honom denna kväll, på något sätt verkade den känna igen sin gamle vän.

”Vad exakt kan jag göra för dig Markus?” sade Emanuel till sist.

Markus fortsatte med att lida i tystnad, eller kanske bara spekulera kring vad som skulle hända härnäst. Kunde de veta om han fortfarande var kapabel att tänka samt resonera som en människa trots allt? Tänk om hans tankeprocess, likt hans skepnad, bara var en skugga av sitt forna jag? Markus kanske inte ens kunde formulera en tanke. Emanuel rös till. Sedan slog det honom.

”Josefine, vad stirrar Markus på?” frågade han till slut.

”Va?”

”Hela tiden trodde jag att han tittade på oss, men ser du inte? Hans blick riktar sig inte mot mig, eller dig, utan på en punkt längre bort. Vad stirrar han på?”

”Ehm. Kan vi inte gå hem?” sade Josefine skärrat.

Emanuel ignorerade den vädjande flickan och började utforska Markus blick. Nog var den fäst på någonting i fjärran, men vad? Han vände sig om i den riktningen han trodde skepnaden såg mot och upptäckte att stod och blickade över den lilla puckelformade kullen, bakom den låg den sedvanliga lerpölen som en gång varit ett vattendrag. Fast någonting var inte riktigt som det skulle, åtminstonde inte riktigt som det verkade. Nackhåren reste sig på Emanuel när han såg objektet som flutit upp till ytan i lerpölen. Var det vad våldnaden önskade visa?

Med tunga steg och en obehagligt kall svett rinnandes längs nacken började Emanuel traska mot träsket. Han började ana vad han skulle finna legandes, för vad kunde det inte vara än någonting kvarlämnat av en människa? Rättare sagt: av en pojke i knappa tonåren.

Han började närma sig, Josefine stod kvar borta vid ladan och höll om sig själv. Hon verkade frysa. Emanuel ignorerade flickan än en gång och fortsatte motvilligt men bestämt att närma sig objektet som flöt i leran. Han greppade tag om en pinne som låg i det fuktiga höga gräset, gräs som utan tvekan hade frodats under det decennium som gått av den bördiga leran som närt det så väl. Ingen hade brytt sig att sköta gräsmattorna här, ingen hade direkt vågat störa friden av den dödes vila. Nu var det dags.

Pinnen svajade i vinden när Emanuel sträckte ut den mot objektet, det hjälpte inte heller att han darrade något fruktansvärt på handen. Objektet ville inte visa sig självt riktigt än där det låg till hälften gömt i tjock lervälling. På något vis var det upplyst underifrån, som om av en inre kraft.

Emanuel stack in pinnen under objektet, lade lite tyngd på pinnen för att få upp föremålet men misslyckades då det gled ner i leran igen. Nu kunde han se att det fanns ett hål han kunde nyttja för att ta stöd med pinnen innan han lyfte upp det igen. Denna gången fick han ett stabilt grepp och hävde upp vad som legat gömt i leran en lång tid, med ett svep gick det upp.

Ett kranie.

Svaren. Sanningen. Framför Emanuel låg även hans förflutna, hans barndom såg tillbaks på honom genom två tomma ögonhålor, men någonting var fel. Hade inte Markus huvud varit större än såhär?

 

Skuggan av det förflutna

 

När Emanuel vaknade låg Josefine och omfamnade honom, hon hade på något vis vänt sig i sängen under nattens gång och sedan kramat om honom. Hur kunde han inte ha märkt detta?

Han knuffade till Josefine, hon vaknade efter några rejäla knuffar och verkade helt oberörd. Detta upprörde Emanuel!

”Vad håller du på med?” utbrast han.

”Jag drömde så hemskt och blev rädd. Visste inte vad jag skulle göra och du verkade sova så gott, väckte jag dig?”

”Nej… Men…” Emanuel hade tappat den röda tråden. ”Det var inte vad vi kommit överrens om!”

”Du har rätt, men jag drömde faktiskt om honom.”

”Vem?” Emanuel hade helt glömt bort gårdagens händelser.

”Markus.”

”Vad sade du?” Emanuel ögon blev med ens stora som golfbollar.

”Markus, det var så han hette.” nu var det Josefines tur att rycka på axlarna oberört.

”Hur vet du vad han hette?” frågade Emanuel chockat.

”För att han berättade det för mig min dröm.”

”Han berättade sitt namn för dig i din dröm?” upprepade Emanuel.

”Ja, precis så!” Josefine gäspade. ”Du börjar fatta galoppen.”

Emanuel visste inte riktigt vad han skulle göra av denna informationen. ”Sådant händer inte. Man drömemr bara och av en slump råkar veta om namnet tidigare.”

”Inte?” Josefine tittade förvånat på Emanuel.

Någonting stämnde inte för honom, hon måste ha vetat om det här innan. Information som denna trillade inte bara av ren slump ned från himlen, hans mor måste ha berättat för Josefine om detta tidigare. Varför? Spelade det någon roll? Allt Emanuel visste, eller trodde sig veta, var att Josefine hade ljugit för honom tidigare och använt hans svaghet mot honom. Hon hade exponerat hans sårbarhet och gjort honom mottaglig för mänsklig kontakt i en tid då han helst av allt ville bli lämnad ifred. Allt detta kretsade genom hans huvud väldigt snabbt, tankarna vredgade Emanuel.

”Du ljög för mig!” sade Emanuell giftigt.

”Va? Nej!” Josefine hamnade direkt i försvarsposition.

”Du försökte locka fram något ur mig genom att få mig att berätta den här historien. Du visste den redan! Erkänn! Någon har berättat allt för dig, inklusive pojkens namn!”

”Nej! Inte alls så! Markus berättade för mig i min dröm sade jag ju!” bad Josefine.

”Jag tror dig verkligen inte! Gå härifrån genast!”

”Vet du vad? Ibland kan du vara riktigt taskig!” skrek Josefine och rusade ur rummet med gråten i halsen.

De talade inte på tre dagar.

 

När de sågs igen hade Emanuel talat med sin mor, hon förklarade tydligt för honom vilken nonsens han pratade och att det var bra att han äntligen var uppe ur sin säng för då kanske han kunde ta en lång promenad för att svalka sitt lilla överhettade huvud.

Emanuel hade svårt att acceptera den här faktan fast han insåg att inget skulle kunna bli bättre av att han tjurade över falska anklagelser. Dessutom verkade Josefine uppriktigt sårad över att han inte ville tro på henne, kanske låg det någonting i det hon sade? I vilket fall som helst var han för nyfiken för att inte ta reda på mer om hennes så kallade drömmar.

”Hej.” försökte Emanuel enkelt.

”Åh… Hej.” svarade Josefine kallt.

”Du, jag menade inte att vara så hård mot dig.”

”Mmm.” Josefine visade inget intresse för Emanuel.

”Det är inte så enkelt att bara tro på dig sådär, det måste du väl förstå? Att du bara fick hans namn ur tomma intet.” ursäktade sig Emanuel.

Josefine tittade upp på honom med en uppriktigt sårad blick. ”Jag vet vad han sade till mig, han berättade för mig att hans namn var Markus.”

”Jag vill verkligen tro dig.”

”Så tro på mig!” envisades Josefine.

”Berättade han något mer?” frågade Emanuel.

”Ja, att han väntade på något.” Josefine funderade en liten stund. ”Eller någon?”

”Fick du veta något mer specifikt?” försökte Emanuel.

Josefine ruskade på huvudet.  ”Nej, bara att han hette Markus och att han väntade. Sedan sträckte han ut sin hand mot mig, men vid första beröring rös jag till så kraftigt att jag vaknade.”

De stod båda i en stunds tystnad, Emanuel böjde huvudet bakåt och blickade över den oändliga himlen. Han såg hur molnen sakta passerade förbi och kände sig för en stund obetydligt liten.

”Vad tror du han väntade på?” frågade Josefine.

”Ingen aning.”

”Tror du han väntar fortfarande?” Josefine lyfte blicken mot Emanuel och kisade.

”Nonsens. Markus är pojken som drunknade, det högsta han väntar på är att någon skall hitta hans kropp i vattnet. Fast det tror jag inte på.”

”Vad sade du precis?”

”Vad menar du?” frågade Emanuel fundersamt.

”Pojken som drunknade?”

”Jaha, ja de tvar så vi kallade honom i skolan. ’Pojken som drunknade’ kändes på något vis mer avlägset än att säga ’Markus’. För Markus var en person alla kände, men pojken som drunknade var bara en person.” sade Emanuel sakligt.

Josefine använde sin högra hand som solskydd för ögonen så hon kunde lättare granska Emanuel med blicken. ”Ni behandlade sorgen?”

”Ja, så kan man säga.” sade Emanuel.

”Hej då!” slängde Josefine ur sig.

Emanuel blev överraskad av denna direkta gest. ”Vänta, va? Var skall du?”

”Gå någonstans.” svarade Josefine enkelt. ”Fast jag behöver vara själv en stund. Vi kanske ses ikväll?”

”Varför då?” ropade Emanuel efter.

”För att hälsa på pojken som drunknade.”

 

Spöket i spegeln

 

Josefine knackade försiktigt på dörren, Emanuel visste att klockan var långt efter midnatt.

”Vad vill du?”

”Jo…” sade Josefine försiktigt. ”Jag vet att du inte riktigt vill tala om det som hände den dära byäldstens son riktigt, med tanke på att du var där och allt.” hon bet sig i läppen. ”Fast du berättade faktiskt inte vad som hände med huset. Varför är det typ övergivet?”

Emanuel suckade än en gång. Hon ville verkligen inte ge sig! ”Därför att byäldsten förlorade sitt förstånd. Sorg kan göra det mot en människa.”

Josefin klev in i rummet och satte sig med benen i kors på mattan framför sängen. Med huvudet i händerna tittade hon förväntansfullt på Emanuel. Han kände sig tvungen att fortsätta, kunde han göra något annat egentligen?

”Efter begravningen började byäldsten ta långa kvällspromenader…”

”Varför?” avbröt Josefine.

”Alla behandlar sin sorg olika, hans sätt var att gå långt efter midnatt. Något jag inte ämnar att göra så om du avbryter mig en gång till går jag bara och lägger mig!” fräste Emanuel.

”Okej, okej. Chilla!” sade Josefine med rynkad panna.

”Hur som helst var han ute och gick ofta. Så småningom började folk uppfatta att byäldsten trodde sig se i syne.” fortsatte Emanuel. ”Han påstod att sonens ande stod i det gamla skjulet på andra sidan vägen och bara tittade med tom blick på honom varje gång han återvände hem från sin kvällspromenad.”

”Liksom bara stirrade?” frågade Josefine nyfiket.

”Ja, som du gör just nu!” sade Emanuel bittert men Josefines fnitter fick honom att mjukna lite, tillräckligt för att hon skulle se det. ”Nåväl, han fortsatte med sina promenader väldigt länge. För var dag som han gick upp var han lite oroligare. Efter ett tag började små olyckor ske vid arbetet, han slog huvudet i en för låg dörrkarm eller tappade ett verktyg på foten. Sådana enkla saker, det som oroade hans familj var hur ofta dessa små olyckor hände, många bäckar små som du säkert vet. Dessutom verkade han inte riktigt bry sig om sin egna hälsa längre heller.”

”Mmm.” Josefine tittade helspänt på Emanuel medan han berättade vidare.

”Byäldsten blev gradvis mer och mer ovårdad. Han tappade all koncentration och började tala mer frekvent om spöket.”

”Varför gjorde ingen någonting åt det?” frågade plötsligt Josefine.

Emanuel tittade länge på en punkt som verkade finnas direkt till vänster om Josefines huvud. Sedan ryckte han plötsligt till ur sin dvala av tankar. ”På den tiden var det inte vida känt att det fanns läkare som bekymrade sig om hur folk mådde psykiskt och även om det fanns var byn antagligen ganska maskuliniserad.”

”Vad betyder det?” frågade Josefine.

”Att det inte var manligt om man erkände en svaghet. Sorg kan alla respektera, men inte att en karakarl som denne mannen inte kunde behärska sorgen.” svarade Emanuel långsamt.

”Aaah! Okej, så folk skulle tro att han var konstig?” sade Josefine muntert!

”Något åt det hållet.” Emanuel nickade. ”Så en kväll när han återvände från en lång promenad, mer bekymrad än vanligt, och kom fram till fönstret där sonen skulle stå och titta på honom fick han helt enkelt nog. Han hämtade en yxa ur vedboden och började hugga ner allt som gick att förstöra i ladan. Folk vaknade såklart av allt oväsen som till och med överträffade hundarnas skall och begav sig så småningom ut för att se vad som försigick. Då var det tyvärr redan för sent att rädda någonting inuti ladan, allt var förstört och ladan ödelagd. Dock försvann mannen tillsammans med yxan, ingen har sett honom sen dess.”

”Vad kan ha hänt med honom?”

”Ingen som riktigt vet, den vanliga myten är att också han dränkte sig i vattendraget bakom kullen.” sade Emanuel enkelt.

”Vad tror du kusse?”

”Kusse?”

”Ja, kusin. Som i du, ja som i att du är min kusin Emanuel!” snubblade Josefine ur sig.

”Hmmm. Ja, jag tror inte att han dränkte sig.” en snabb paus. ”Jag menar, jag skulle tro att det var mest logiskt trots allt. Allting pekade ju mot att mannen förlorade sitt förstånd. Men varför tog han med sig yxan? Det stämmer inte.”

”Det var kanske hans sista försvar?” sade Josefine fundersamt och tuggade på sitt hår.

”Försvar mot vad?”

”Mot spöket, demonerna, andarna? Allt möjligt som finns på andra sidan!” sade Josefine.

”Kanske. Nä, nu är det dags att lägga sig hörrödu!” Emanuel klappade med händerna i en gest att samtalet var avslutat.

”God natt då.” sade Josefine lite förvirrat och reste på sig för att gå. Hon stannade i tröskeln och blev helt spänd ett litet tag. Sedan vände hon sig om. ”Emanuel?”

”Hmm?” frågade Emanuel sömnigt.

”Vad hände med resten av familjen?”

”De flyttade. Ingen vet riktigt vad som hände med frun, sönerna har återvänt tillbaka till byn. En driver affären och en annan den lokala kyrkan. De pratar inte med varandra.”

”Varför pratar de inte mer då?” Josefines röst lät försiktig och obetydlig.

”Det finns saker som inte ens din… ’Kusse’ kan besvara. Försök sova nu.” sade Emanuel bestämt.

”Ja, jo… God natt då.”

”Sov sött.”

 

Emanuel vaknade samma natt av att Josefine ruskade tag om honom. ”Emanuel, vakna!”

”Ehm. Vad är det?” sade Emanuel sömndrucket.

”Jag kan inte sova.”

”Vad skall jag göra åt det?” frågade han bittert.

Han mötte Josefines blick, hon såg genuint skärrad ut. ”Varje gång jag blundar ser jag honom. Jag är rädd.”

”Vem är det du ser?”

”Sonen!”

”Du inbillar dig bara flicka lilla!” sade Emanuel okänsligt. Han ångrade direkt sin ton.

”Jag är ingen liten flicka och jag vet vad jag såg! Det kändes verkligt, som om jag var där!” skrek Josefine.

”Okej, okej, okej! Skrik inte, du kommer väcka min mor!” försökte Emanuel desperat.

”Kan jag få sova hos dig inatt?” frågade Josefine försiktigt.

”VAD?!” utbrast Emanuel innan han hann hindra sig själv.

”Bara inatt, jag kommer inte kunna sova annars. Jag är faktiskt rädd på riktigt.” Josefines ögon trånade och bad, Emanuel hade nog aldrig sett större bambiögon i hela sitt liv och skulle nog inte heller stöta på några så stora och sorgsna som hennes just i det ögonblicket. Nog för att han hade svårt att tro på henne men hon verkade ju tro på sig själv. Han var motvillig till idén, å andra sidan verkade flickstackarn uppriktigt skärrad.

”Låt gå, men vi sover skavfötters och inget annat.”

”Okej!” utbrast Josefine glatt och lättat varefter hon dök ner i sängen. Emanuel fick hennes fötter på sin bröstkorg först innan hon ursäktande lade dem på hans kudde. När hon märkte sitt misstag flyttade hon dem artigt bort från kudden, Emanuel ångrade redan sitt beslut.

 

"Difficult not to feel a little bit
Disappointed and passed over
When I look right through,
See you naked but oblivious

 And you don't see me"

 

                          - 3 Libras (A Perfect Circle)

 

Prolog

 

Tolv år. Tolv år hade passerat sedan Emanuel senast känt sig hemma. Ända sedan dagen han begav sig från sin födelseort hade han alltid varit lite av en utböling, något han inte direkt kunde förklara för någon. Han kände sig bara så ensam, utstött av en värld därute, mörkare och mer grym än han någonsin kunnat förutspå.

Nu var han äntligen hemma.

 

Först förväntade han sig något bemötande från folket, som om han var någon känd person vars återkomst skulle bringa stor lycka till de lokala byborna. När det inte inträffade hoppades Emanuel att hans gamla skolkamrater åtminstonde hade haft anständigheten att höra av sig efter hans återkomst. Emanuel visste att ordet spred sig snabbt. Så när inte det heller hände blev han en aning bitter.

Den ende som verkade ha ett svalt intresse för Emanuel var Emanuels avlägsne släkting Josefine, 13 år, som hade kommit till byn av okänd anledning ungefär samtidigt som han. Han fann henne till en början irriterande, det hjälpte heller inte att hon ständigt kom förbi hans rum. De sov båda hos hans mor fast i två olika rum.

Emanuel planerade inte att kvarstanna alltför länge i byn, bara länge nog för att återhämta efter en fruktansvärd resa som lämnat honom gift till en otrogen kvinna med två söner som han visste han aldrig skulle få återse någonsin igen, ty hon hade sedan länge planerat en flykt undan deras äktenskap med en annan bakom ryggen på Emanuel. Så här var han, 32 vårar, utan vare sig ett hus eller något han skulle kunna kalla sitt. Allt hade hon tagit, allt av betydelse i alla fall. Därför var han nu hos sin mor, för att slicka sina sår och ägna sig åt en intensiv period självömkan.

 

Denna period skulle också ha blivit precis som Emanuel planerat den, händelselös och sorgsen, om det inte vore för den lilla flickungen Josefines ständiga gliringar.

Lite visste Emanuel att Josefines återkommande uppmaningar medförde en oväntad vändning i hans liv, hennes närvaro skulle slunga honom raka vägen in i hans livs äventyr, ett äventyr som när han såg tillbaka på det kändes flyktigt samt långt borta. Varje gång han satte sig ner för att berätta en historia olikt en annan skulle han återkomma till den sommaren med Josefine, varje gång Emanuel suckade och hans ögon blekande besökte han den plats de två en gång besökt. Dagen han drog sitt sista andetag och slöt ögonen en för evigt var det henne han såg framför sig, på vägen bort i fjärran.

 

”Å blommorna svajade i solens sken. Vinden svepte tyst och mjukt över de gröna ängarna, den omgav oss i en varm trygghet. Vi var oslagbara, du och jag!”

 

Minnen från det förflutna

 

”Kusin Emanuel? Vad gör du?” en energisk röst rakt bakom honom kvittrade fram sina eviga frågor, Emanuel suckade.

”Vad jag gör och vad jag inte gör rör inte dig flicka!”

Josefine rynkade på näsan i en gest av total motstridighet. ”Herregud, du är ju värre än en unge! Upp ur sängen, kom igen nu!”

Emanuel vände sig i protest så att hans ryggtavla blottades för Josefine, sedan svetpe han täcket om sig. ”Gå bara ut och lek själv.”

”Vad exakt vill du jag skall leka själv? Hallå, jag är inte precis sju år,” hon drog på läppen i ett leende, ”sedan är det inte precis mycket jag kan göra därute, förutom att gå till baren där alla de snygga MC-knuttarna står.”

Nu vred Emanuel kvickt på huvudet så han kunde stirra på Josefine ur vänstra ögonvrån, en kvick vredgad blick fick Josefine innan han insåg hennes skämt på Emanuels bekostnad. Han kände sig lurad och gammal så han lade sig tillrätta igen fast denna gången med kudden över huvudet. ”Låt mig vara, du vet mycket väl hur mycket jag behöver sova.”

”Du har sovit bort hela Juni månad! Fattar du hur tråkigt det är att inte göra någonting? Kom igen!” gnällde Josefine envist. ”Res på dig gubbstrutt!”

”Jag är ingen gubbstrutt!” snäste Emanuel.

”Så bevisa det för mig! För en gångs skull kan du väl hänga med mig någonstans? Var är gentlemannen som skall eskortera prinsessan vartän hon vill gå?” fnittrade Josefine.

”Du är ingen prinsessa och även om du var en så skulle jag inte vara obligerad till någonting, kusiner gifter sig ändå inte så varför skulle jag anstränga mig?”

”Det är inte vad jag har hört.” svarade Josefine rappt.

Emanuel vände sig helt om så täcket föll ned mot golvet. Han såg hjälplöst på flickan som stod förväntansfullt i dörrkarmen. ”Du tänker inte ge dig den här gången va?”

”Inte den här gången, inte nästa och inte näst-nästa! Nu har jag fått nog och jag vet att du också har fått det! Seså gubbstrutt!”

 

När Emanuel bemöttes av solen för första gången på flera veckor lös den för starkt och han bländades av den smärtsamt klara strålningen mot hans blekvita hy.

”Herregud, man skulle kunna tro att du är en vampyr!” utbrast Josefin skrattandes.

”Vill du att jag skall hänga på eller inte?” snäste Emanuel tillbaka.

”Jaja, seså. Jag menade inget med det.”

Det omaka paret begav sig ut i världen, Emanuels första gång sedan han anlände till byn. Om det var Josefines första gång? Jag har ingen aning, har du?

 

”Vi går till affären!”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Det är långt till affären, dessutom har jag någonting emot människor just nu.” suckade Emanuel.

”Vad är det för fel på människor?” frågade Josefine.

”De stör mig just nu.”

”Varför?”

”Därför.”

”Vad du var rolig då.” kluckade Josefine retsamt.

Men de gick i alla fall på grusvägen som ledde till den ensliga affären vid vägens ände. Sådant var inte namnet ursprungligen men Emanuel tyckte det smeknamnet passade eftersom affären faktiskt låg vid slutet av den upptrampade grusvägen, som dessutom råkade vara ett par hundra meter efter det sista huset i byn. Varför hade man valt att avskärma en affär från resten av byn? Det kunde inte ha varit för att folk inte skulle störas eftersom varotransporten i vilket fall som helst skulle bli tvungna att köra på vägen till affären, genom byn.

På vägen passerade dem en övergiven lada på höger sida vägen. Träet var mörkt och murket, grönan hade vuxit till sig ordentligt och reste sig nu hela vägen upp till det utslagna fönstret. Inuti ladan var det bäckmörkt. Eternitplattorna såg ut att kunna rasa när som helst.

”Vet du vem som bodde där?” frågade Josefine.

Emanuel tänkte efter. ”Faktiskt så gör jag det!” det gjorde han också. Tanken muntrade upp honom en aning fastän han inte visste varför.

”Berätta!” utbrast Josefine.

”Jo det var inte direkt någon som bodde där, men ser du huset mitt emot?” frågade Emanuel och pekade på ett ruckel på andra sidan vägen, inte på långa vägar så slitet som ladan men ändå på god väg mot en oundviklig förfallelse. Josefine nickade. ”En gång tillhörde huset den rikaste mannen i trakten: nämligen byäldsten. Han levde här tillsammans med sin fru och sina tre söner. De ägde åkern bortom ladan, det var på en tid som åkrar innebar rikedom.”

”Varför då?”

”Jo, för att ju större åker du hade desto större möjlighet hade du för att odla grödor. Dessutom hade dina kor större betesmarker. Större betesmarker och fler grödor att sälja ökade din inkomst i både mjölk, grönsaker och kött som ett exempel. Du fick pengar som du sedan satte på större marker och fler kor, eller andra djur. Maten hade du redan tack vare egen odling.” svarade Emanuel, allt detta prat gjorde honom en aning muntrare eftersom han för första gången kunde ha en viss kontroll över vad han pratade om, han kände sig trygg i flickans sällskap. Inte för att han erkände detta, ens för sig själv.

Josefine lutade huvudet lite åt vänster och spejade förundrat över åkern bortom ladan. ”Så större mark innebar mer mat vilket gav mer pengar?”

”Javisst!”

”Varför övergav byäldsten sina rikedomar?”

Emanuels blick mörknade. Javisst kom han ihåg. ”Sorg.”

”Vad hände?”

”Mannens äldste sån dränkte sig, eller drunknade?” Emanuel tänkte tyst för sig själv. Josefine kunde inte låta bli att märka hur hans högra hand automatiskt sökte sig upp mot läpparna först för att sedan massera stubben på hakan mellan tummen och pekfingret. Stubben eller skägget? Josefine visste inte var gränsen gick, men hon visste att hon tyckte Emanuel såg väldigt mysig ut i sin en månaders gamla skäggväxt, om än lite ovårdad. Emanuel knäppte med fingrarna! ”Drunknade! Så var det! En olycka.”

”Okej?”

”Sonen hade umgåts till solen gick ner över hustaken med sina vänner när ungdomarna fick för sig att ta ett dopp i diket bakom den lilla kullen.” Emanuel visade med en svepande gest mot en liten puckel direkt tio meter höger om den övergivna ladan, Josefine såg att bakom puckeln var det väldigt vildvuxet och lerigt som om ett vattendrag en gång funnits på den platsen. ”Kanske var det en vadslagning, kanske också bara en dum idé som kretsar i en ungdomlig hjärna, vad vet jag? I slutändan var det sonen som hoppade först i. De andra hann aldrig kliva i vattnet innan sonen försvan under vattenytan.”

”Vad hände sen?” frågade Josefine, hennes ögon blev större och större. Nyfiken och skärrad på samma gång.

”Ingen som egentligen vet. Det sades att han aldrig visade sig igen, att det aldrig syntes ett tecken på att pojken stretade emot vad som än höll honom nere i vattnet. Å andra sidan var alla tagna av panik och sprang skrikande in till byäldsten, ingen tordes stanna kvar för att bevaka och alternativt försöka rädda stackaren.” Emanuel ryckte tungt på axlarna.

”Var det ingen som hjälpte honom?” Josefine var förskräckt.

”Egentligen inte. Bara ett gäng rädda ungdomar, barn egentligen, som sprang runt i circlar. När fadern kom fram var det för sent. Man återfann aldrig hans kropp.”

”Hur kan du veta så mycket?” frågade Josefine nyfiket.

”Jag var där.”

”Åh.” ingen talade med den andre ett tag därefter. De återvände hem.

 

"Och som ni lekte när ni var barn,

 Du förlorade ditt krig du står ensam kvar,

 Och ingen kommer till ditt försvar,

 Så du står givakt med din rygg rak och tar fyrahundra slag"

 

- 400 Slag, Kent

 

"I was angry with my friend;

I told my wrath, my wrath did end.

I was angry with my foe:

I told it not, my wrath did grow.

 

And I waterd it in fears,

Night and morning with my tears:

And I sunned it with smiles,

And with soft deceitful wiles.

 

And it grew both day and night,

Till it bore an apple bright.

And my foe beheld it shine,

And he knew that it was mine.

 

And into my garden stole.

When the night had veiled the pole;

In the morning glad I see,

My foe outstretchd beneath the tree."

 

- A Poison Tree, William Blake

 

Låt mig berätta om något underligt för dig. Dagen min son egenhändigt bestred världens ondska, dagen Gud förlät mänskligheten.

 

Han föddes med en gyllene lock på huvudet, vår son Gabriel. Han var en glad liten krabat, han grät nästan aldrig och var oftast nöjd med det mesta som han åt och såg. Till en början var vi otroligt tacksamma för våran tur men efterhand började vi undra om inte Gabriel var lite för glad, lite för intresserad för allting han åt och såg. Det ligger i människans natur att bekymra sig, särskilt för sin egna avkomma. Därför sökte vi professionell hjälp, det enda svaret vi egentligen fick efter många timmars samtal var att det inte var något som helst fel på Gabriel, att vi borde vara lyckliga som hade ett så passt friskt barn med en sådan lust för livet. Kanske låg det en viss sanning i vad läkaren sade? Å andra sidan; var inte Gabriel lite för frisk?

 

Åren gick och Gabriel hamnade i bråk i skolan för första gången som sjuåring i första klass. Vi blev inkallade till ett samtal med hans lärarinna där vi fick veta att Gabriel slagits med en klasskamrat, nävar och allt.

"Varför?" frågade vi Gabriel när han satt på sin stol, men han ville inte svara.

"Varför slog du honom gubben?" frågade vi återigen efter ett kortare samtal med lärarinnan som slutat i att hon snörpt på läppen och som hastigast skickat iväg oss, både jag och min fru var övertygade att hon klandrade oss fullkomligt för denna incidenten och att hon inte trodde ett dugg på att vi skulle lösa konflikten.

Gabriel hade bara sett upp på oss med sina oskyldiga blå ögon och svarat: "För att han var dum."

"Hur var han dum mot dig?"

"Nä, inte mot mig. Han hade tagit Lisas äpple och då är man dum." svarade Gabriel som om det vore världens enklaste grej.

"Men du kan inte slå varje person som tar någons frukt, eller pennor, eller andra saker heller för den delen!" utbrast vi som hastigast, snopna var vi också.

"Hur skall de annars veta att de varit dumma?" frågade Gabriel oskyldigt.

Vi kunde inte riktigt besvara frågan, jag menar: Vi besvarade frågan med något klassiskt föräldrartrick som att han skulle vända sig till lärarinnan, jag minns att han inte tyckte om svaret. Fast verkligen besvara den frågan kunde vi givetvis inte, för hur ser man till att dumma människor vet om att de varit dumma? Rättare sagt: Hur kan sjuåringar säga åt andra sjuåringar vad som är rätt och fel när de själva bör ha högst en vag uppfattning kring vad som borde vara rätt och fel här i världen?

 

Gabriel hamnade inte i bråk på ett bra tag efter den incidenten, men när hans slagsmål återkom blev det också en vana. Till slut infördes en nästintill ritualiserad genomgång av händelsen samt en korslektur mellan mor, far och son vid middagsbordet efter ett tal med mentorn där Gabriel självfallet aldrig var samarbetsvillig. När Gabriel hade blivit tolv år gammal hade han lyckats frysa ut sig själv från resterande klassen, helt på egen hand.

Vi hade verkligen gjort allt i vår makt för att förklara för Gabriel att människor inte fungerar så krasst som svart och vitt, att det inte fanns något sådant utan att, bortsett från ett lands lagar fanns det inte mycket vi kunde skriva i sten. Fast Gabriel vägrade lyssna och i slutändan var väl alla hans kamrater mer eller mindre rädda för att umgås med honom, men istället för att sörja sin förlust av vänner och sin absolut försämrade sociala status verkade Gabriel en aning nöjd över vad han hade åstadkommit.

"Min skolklass har aldrig haft det bättre!" påstod han och sköt snabbt till. "Det finns ingen som gör något dumt framför mig längre och knappt när jag är borta heller, de vet att jag alltid får tag på dem."

Måttet var rågat när Gabriel gav sig på en äldre pojke från åttonde klass, det vill säga två år över han själv, för att ha varit "lite för närgången mot en flicka" enligt Gabriel själv. Den striden hade resulterat i att vår son fick skickas till sjukhuset med brutet näsben, fortfarande med ett leende på läpparna, och dessutom besöka tandläkaren för en tand som var lite väl lös. Vi var uppriktigt sagt oroade och det blev inte bättre när åttondeklassarens föräldrar ringde oss och gav oss världens utskällning för vår sons agerande. Deras pojke hade också hamnat på sjukhus samt fått sy fyra stygn för att foga samman överläppen, ruskigt lät det! Gabriel var nöjd, han tyckte sig ha gjort rätt och hur mycket vi än försökte förklara för honom om verkligehten var han fullkomligt övertygad. Vi fruktade det värsta.

 

Hans klass visste vad som hade hänt.

Den sommaren lekte ingen med Gabriel.

 

Så hände det, sommaren 2006, när Gabriel spenderade en av sinaåterkommande ensamma dagar i trädgården att han fick besök av en äldre herre i rock. Själv hade jag varit iväg på ett av mina många ärenden i en kyrka som låg några kvarter från vårat hus så jag var inte i närheten för hade jag varit det skulle han ha blivit varnad för att prata med män med den typen av "utseende". Stilen han rörde sig på, hållningen samt bara det att han bar rock på sommaren indikerade att något inte riktigt stämde med denne individ.

Fast Gabriel var inte rädd, nä han hade aldrig varit rädd eller förlorat den förmågan för längesedan, utan steg fram till mannen och frågade varför han bar en så varm rock på sommaren.

Mannen hade först inte svarat och låtsades inte ha sett Gabriel, irriterat följde vår son efter mannen. Eftersom denna berättelse nu endast är delar tagna från Gabriels egna berättelse kan verkligheten tendera att avvika, fast det som hände är fullkomligt sant och varför kommer jag snart att förklara. Dock så är det ju så, att vad Gabriel än må påstå så vet både han och jag att jag alltid vet vad han gör, oavsett var jag än befinner mig. Ty sådan är Fädrars karaktär.

 

Så Gabriel bevittnade hur den underlige äldre herren på samma eftermiddag svepte två själar från jordens yta. Bokstavligen! Han verkade gå runt i staden och träffa folk som han efter en stunds konversation oftast rörde vid, sedan upplöstes personen som om han aldrig varit där, allt som kvarstannade brukade vara vad personen sist hållt i sin hand.

Gabriel hade såklart sätt den stora orättvisan i att skörda människoliv och skridit till verket.

 

"Vad gör du?" skall han ha frågat.

När mannen vände sig om kunde Gabriel se en förändring i hans ansikte, som om det gick från äldre till yngre under bråkdelen av en sekund. Mannen log till den stunden hans blick mötte Gabriels, då mörknade han och hans läppar gick från ett leende av självgod karaktär till en sammandragen min av avsmak. Han verkade vara orolig över den tolvårige pojken som stod framför honom.

"Jag känner inte dig, du känner inte mig. Gå. Härifrån." uttalade mannen sig långsamt och tydligt.

Gabriel förstod inte varningen, han var aldrig en pojke som visste när det var läge att backa undan en strid, allt han hade vant sig vid var att aldrig ge vika, aldrig ge sig trots mina varningar. Han brås verkligen inte på farsan sin, något jag alltid varit ledsen över för med åren verkar min son ha förlorat mer och mer respekt för mig, trots att jag alltid förespråkat säkerhet. Han har för varje argumentation sökt motivationen i att alltid stå för sin sak, en radikal parvel. Varken jag eller frugan har någonsin lyckats tränga igenom våran sons skal, inte för att han avskyr oss, nej gossen älskar oss mer än vad en tolvåring borde göra, han ger oss aldrig ro. Dock så avviker hans syn på världen både drastiskt från de andra ungarnas men också från vad som borde vara hälsosamt.

"Inte en chans gubbstrutt." sade Gabriel rappt.

Mannen mörknade om möjligt ännu mer. "Du har ingen aning om vad som pågår, här finns ingenting för dig. Seså, bege dig av nu!"

"Jag tror jag vet vad du håller på med." grabben visste precis vilka strängar som behövde klippas för att nå svaren.

Mannen suckade. "Okej, och jag vet vad du håller på med grabben. Jag vet vem du är, snälla låt mig gå härifrån innan farsan din får veta vilken potentiell fara du kan vara i." men Gabriel bara stod kvar och blängde på mannen. "Jag vill verkligen inte det här, låt mig gå så kommer du aldrig någonsin se mig igen."

Gabriel såg bekymrad ut, som om han försökte komma ihåg något. Sedan ljusnade ansiktet plötsligt. "Nu vet jag varför jag känner igen dig!"

"Du är på väldigt tunn is." varnade mannen än en gång men Gabriel kvarstannade, likt en mungo som observerar en kobra där kobran är smärtsamt medveten om sitt öde. Oavsett vad ormen gör är chansen för dess överlevnad obetydligt liten.

"Du med. Jag gillar inte dig." sade Gabriel vasst.

"Men jag gillar dig, jag har alltid älskat dig."

"Men jag gillar inte dig, du är dum."

"Snälla, låt mig gå. Det här är någonting jag måste göra, den vägen jag måste vandra." vädjade mannen.

"Din väg är dum, jag tycker inte om dumma människor och du har varit jättestygg."

"Du vet hur det här kommer sluta, jag ber dig en sista gång. Spring iväg, du är min bror och jag vill inte skada dig." sade mannen till sist. Medveten om sin egen utsatthet.

"Du är inte min bror, jag har ingen bror har pappa sagt. Du ljuger! Du är inte bara en dålig man utan du ljuger också!"

 

Vid det här laget hade jag redan övervägt vad min pojke sysslade med, det som skrämde mig var hur lite jag visste skulle ske om jag lät honom fullfölja vad han hade påbörjat. Jag visste att mannen var farlig och jag visste att deras vägar en dag skulle mötas, men att Gabriel skulle bli så radikal och mäktig på en så kort tid hade jag aldrig räknat med. Inte ens jag kunde veta allt verkade det som.

Där och då gjorde jag ett val, mitt val var att låta det ske. För det som sker, det sker.

 

Mannen slängde av sig rocken och med ens gick solen i moln, men från mannen sköt en ljusstråle fram. Gabriel parerade sin brors slag och avvaktade nästa stöt. Den kom i form av en bil som flög tvärs över gatan från Gabriels vänstra flank. Gabriel rullade undan och sökte skydd bakom en brandpost. Med ens slets brandposten upp och där den tidigare varit sköt en blixt med elektricitet fram som gjorde vattnet strömledande. Gabriel hade redan hunnit undan för vattenstrålen och var nu på språng runt mannen. Mannen skickade fler strålar med ljus som alla missade och genomborrade näraliggande hus.

Vid det här laget övervägde jag om det inte var dags för att få stopp på mina söners slag innan för många oskyldiga skulle sätta sitt liv till, å andra sidan visste jag inte vad som skulle kunna ske om så även jag tog upp striden. Variablerna var för många och riskerna för stora så jag bevakade striden istället.

Gabriel verkade aktsamt, parerade varje stöt utan att slå tillbaka. Pojken var snabb på sina fötter och flexibel tack vare sin knappa storlek. Han hade alltid varit bra på sport i skolan, dessutom kunde han hoppa onaturligt högt för en gosse på tolv år.

Efter att fler ljussablar missat sitt mål och ytterligare en Jeep hade skickats likt en projektil genom luften vek sig mannen för en sekund av trötthet. Han verkade ha gett sitt allt och flämtade efter andan så tydligt att det kunde höras trettio meter bort. Då tog Gabriel chansen och rusade rakt mot mannen.

När Gabriel kom fram till mannen sträckte han ut sin högra hand och tog mannens hand i sin. Det var allt som behövdes.

Mannens skugga började fladdra och löstes upp i takt med att molnen på himlen skingrade sig. När solen återvänt stod mannen kvar med Gabriels hand i sin, blicken spänd i fjärran, likblek i ansiktet. Hans hud bleknade när solens strålar mötte den och irisen i mannens ögon förlorade sin färg tills de var gråa. Gabriel släppte sitt grepp om mannen och flämtade till när mannen föll ner på knä.

"Jag har förlorat allt," sade mannen hjälplöst, "jag är ingenting."

"Du är aldrig mera dum." sade Gabriel, men en tår lämnade hans öga.

"Varför min bror?" frågade mannen sorgset.

Gabriel såg upp på sin storebror och för en stund såg han äldre ut. "Det är sådan jag är. Jag kommer aldrig kunna förändras, så som du aldrig kommer kunna sluta upp."

 

När Gabriel återvände hem väntade jag i vardagsrummet. Jag visste vad han hade gjort och han visste att jag visste. Vi talade inte med varandra på flera år, inte för att jag inte ville utan för att jag skämdes och han... Han väntade på att jag skulle ta första steget.

 

En dag när vi satt på altanen, han och jag i tystnad, och delade en stund av kärlek talade jag. Orden sipprade fram som från ingenstans.

"Min son. Jag älskar dig oavsett vad du gör, precis som jag älskar din bror."

"Varför berättade du aldrig för mig att jag hade en bror?" frågade Gabriel.

"Därför att din bror begick många hemska dåd som jag inte kunde försvara. Jag var tvungen att bannlysa honom från vårat hus och därmed förnekade jag honom."

"Men då förstår jag inte varför du varit så upprörd när jag fick ett slut på hans synder?"

"Han är min son och kommer alltid vara just precis det: Min son. Även om han missbrukade sina krafter kunde jag aldrig sluta upp med att älska honom, så när du slutligen dräpte honom krossades mitt hjärta. Det krävdes lite tid innan det lagades igen." svarade jag tungt.

"Fast jag dräpte honom aldrig Far." sade Gabriel fundersamt.

"Gabriel, du är sexton. Du borde förstå det vid det här laget. Din beröring frigör själen från kroppen, sådan är din börda. Hans död innebar aldrig att han försvann från vår Jord, ty han är för evigt precis som du och jag. Men själen hans var alltid splittrad och din beröring slet bort den, han är inget annat än ett skal."

Gabriel tystnade. Hans blick blev suddig. "Jag visste det. Någonstans djupt inombords visste jag det hela tiden Far."

"Jag vet min son, jag vet." svarade jag.

Gabriel log. "Du kommer alltid veta allt, eller hur?"

Jag skrockade. "Tills tiden är slut."

"Låt oss aldrig mer leva i tystnad." tårar började rinna ner för Gabriels kinder.

"Det låter som en bra idé min son." svarade jag.

"Jag älskar dig Far."

"Jag älskar dig min Son." 

 

 

 

 

"Please allow me to introduce myself
I'm a man of wealth and taste
I've been around for a long, long year
Stole many a man's soul and faith"

-Sympathy for the Devil, Rollin Stones

"Clear all your sins 
Get born again
Just repeat a couple lines
Lines... yeah

Can you protect,
Me when I'm wrecked
I pretend you're still alive"

-Get born again, Alice in Chains

Första gången jag mötte honom var jag svagt berusad. Jag minns han som en smal, mörk herre. Han var mycket ung, kanske en trettio år, inte mer och han rörde sig med en stil som fångade alla kvinnors blick. Jag kom på mig själv att inte känna någon avund alls, jag ville inte vara som han vilket fick min blick att flacka bort från den underlige karln. Förvåningen spred sig som ett obehag när jag sedan lyfte blicken och fann denne man ståendes blickstilla bara några meter från mig, med ett svagt leende på läpparna.
"God kväll." rösten var kylig men med en artighet som på något vis genomsyrade min sköld.
"God kväll." svarade jag efter en liten stunds tystnad.
"Hur kommer det sig att ni står här på balkongen utan något sällskap?" frågade han.
"Jag vet inte om jag känner mig bekväm att prata med dig." svarade jag bestämt.
Mannen log. "Tillåt mig att backa bandet en liten bit och presentera mig. Mitt namn är Lucifer."
Jag brast ut i en skrattsalva. Han måste ju själv förstå hur fånigt det lät? Men han bara stod där och log, hans ögon gnistrade.
"Var något lustigt, herr?"
"Martin. Jag," hämtade andan, "ber om ursäkt. Det är bara så konstigt. Ditt namn!"
"Ja?" undrade Lucifer.
"Jag har aldrig träffat en människa som hetat Lucifer förut! Det är som om själve Djävulen skulle stå framför mig! Det är ju absurt!" utbrast jag.
"Varför skulle det på något vis vara absurt? Vi är båda på en balkong som tillhör en bordell, en bordell som dessutom har en swinger-kväll. Om något skulle Djävulen trivts bra här." Lucifer fnissade till.
"Jo, i och för sig har du helt rätt Lucifer. 'Köttets lustar är helvetet förkroppsligat!', äh! Det skulle låta som ett citat, men ärligt talat är jag för uppfriskad för att komma på ett enda citat ur någonting i närheten av en Bibel. Tror aldrig jag kunnat ett enda." jag svepte min drink.
"Oroa dig inte, ditt citat var mycket roligare än de som Bibeln försöker kasta på människan. Skall vi ta ett glas tillsammans herr Martin?" frågade Lucifer som verkade genuint intresserad, jag var bara inte säker på vad.

Efter att jag accepterat hans förfrågan begav vi oss in för att stärka oss inför vad som skulle bli en lång natt. Jag bad servitrisen, en ung flicka i spetskorsett, om att blanda det bästa hon kunde komma på, något som i efterhand visade sig vara en urusel idé då drinken smakade både sött och blaskigt. Lucifer valde någon genomskinlig drink med två kaffebönor i. Han påpekade drinkens speciella smak av lakrits och tände en smal cigarett innan han med brist av intresse för att röka klart den fimpade i bartenderns urringning. Jag höll för munnen för att inte skratta åt denne mans plötsligt manschauviniska agerande, han måste han förstått det jag också precis insett: Mitt tycke för Lucifer ökade med ens markant. Med ens pekade han mot balkongen och ledde mig tillbaka ut som om jag vore hans personliga sällskap.

Lucifer tände en ny cigarett, insåg med ens sitt eget ointresse för att röka och satte den smått glödande cigaretten bakom höger öra.
"Så, nu när jag fått en större del av din uppmärksamhet vill jag veta varför du ännu inte funnit något sällskap Martin?"
Frågan vilade tungt en stund mellan oss två, Lucifers ögon trängde igenom mig och jag kände obehaget än en gång men skyllde på alkoholen, inte för att det hindrade mig från att ta ytterligare en djup klunk. Jag märkte hur jag darrade på handen när jag förde glaset mot läpparna. Skulle jag berätta? "Jag är en man med väldigt... Pekuljär smak." kanske, kanske inte. Jag var för nuläget stolt över att ha sagt pekuljär i det tillståndet jag befann mig i. Pekuljär var ett mycket fint ord, jag ville pröva det oftare.
"Vad för smak är det?" löd frågan, som om samtalet hela tiden var ett förhör för Lucifer. Han ville åt någonting och allt jag försökte göra var att köpa tid.
"En dyr smak." nu jobbade min hjärna för fullt att avleda, men Lucifer var som en blodhund.
"Dyr? Är det en fråga om ekonomi? En man av er karaktär har råd med vilken kvinna som helst! Du skulle till och med kunna bekosta dig själv en trio med en man i leken, tro inte att jag är blind för dina åtgångar Martin, du är en man väl stadgad och det syns på hur du klär dig." svarade Lucifer, han hånade mig.
"Ursäkta, jag känner inte för att tala om min smak. Det är nog bäst för oss om vi båda njuter av utsikten istället för att förhöra varandra."
Lucifers blick igen, den sökte svaren jag inte ville frammana. Han hade mig på kroken, likt en mask vred jag mig. "Det är en annan slags ekonomi? Eller hur Martin?"
Mitt glas var nästan fyllt till bredden, hade jag inte druckit av det tidigare? Jag drog en djup klunk, var den starkare än vad den hade varit? "Låt mig va."
"Dyr är den för att du inte riktigt faller för medgivande. Är det inte så Martin?"
Jag frös till av rädsla, ja och kanske lite av alkoholen. Glaset föll i golvet och drickan rann ut över balkongräcket. "Vad vet du? Hur vet du?"

Lucifer hade glidit över till dörren som nu var den enda utgången för mig och stängt till den med finess. Nu vände han sig om och såg på mig.
"Du förstår Martin, jag är en entrepenör av ett sorts slag. En investerare. Jag investerar in intressanta personer, sådana som kan ge mig lycka och få mitt rike att frodas. Du är en sådan människa."
Jag skakade på huvudet.
"Åh, men det är du Martin! Jag har sett dig med dina älskarinnor. Hur de har vridit sig, hur de har bönat efter medlidande, efter någon form av förståelse och hur du har förnekat dem den minsta mänskliga handlingen som varit möjlig. Inte ens medlidande kunde du erbjuda, för deras lidande har alltid varit din drog. Du suktar efter att förödmjuka, vad bryr du dig om att du förstör kvinnors liv?"
Det måste ha varit alkoholen som talade. All min koncentration var borta, jag kunde inte undvika mannens blick, mannens gliringar. Alla tankar flög till alla stunder jag haft i ensamhet, alla de jag älskat. Hur de hade skrikit...
En våt fläck.
Förödmjukelse.
Lucifer böjde huvudet bakåt några grader och skrattade, men det var inte ett hjärtligt skratt. Det var den typen av skratt som endast kunde frammanas av ren ilvilja. Han hade vunnit."Känns det bra Martin? Är det skönt att vara personen på andra sidan filmduken? Tänk vad mycket du kan lära dig av att umgås med mig."
"Ja-jag vill inte umgås med dig något mer." stönade jag fram. Hela kroppen vred sig i spasmer av lust. Jag föll ner på knä.
"Vad får dig att tro att du har något val Martin? Din dag är slut. Min har bara börjat. Tillsammans kommer du och jag ha en fantastisk tid, och vi har blott en evighet för att lära känna varandra."

Hon slog mig. Slet av mig kläderna, varför hände detta mig? Jag hade bara varit på väg till bussen, hur kunde jag inte ha sett henne? Jag hade försökt streta emot men hon var för stark. Nu kunde jag känna henne, hon tog på mig, min själ hade svärtats. Jag kved.
Någonstans i mitt huvud ropade en röst: "Du har varit med om detta förut. Detta har hänt dig tidigare. Vilken sida om glaset var du? Du har varit med om detta förut. Detta har hänt dig tidigare. Vilken sida om glaset var du?" om och om igen.
Jag kände mig förnedrad.
Förödmjukad.
Det var andra gången jag mötte honom, fast denna gången i skepnaden av en kvinna.

“Death is a fisherman, the world we see
His fish-pond is, and we the fishes be;
His net some general sickness; howe'er he
Is not so kind as other fishers be;
For if they take one of the smaller fry,
They throw him in again, he shall not die:
But death is sure to kill all he can get,
And all is fish with him that comes to net.”

- Death is a fisherman, Benjamin Franklin

“I am the Devil, the Devil I am,
And I wait for the coming of an innocent man.
Be he young, or be he old,
Be his pockets full of gold,
Be he happy, or rich, or wise,
Be the ocean as blue as his eyes.
I wait for the coming of the midnight hour,
I'll pickle his soul and turn it sour,
For once his innocent heart I see,
That innocent man belongs to me”

- The Darkness, unknown author


En sen Oktobernatt klev jag över tröskeln, ut i det kyliga ovälkomnande höstmörkret. Kvällen hade sedan några timmar tillbaka begravt sina klor i vad som tidigare hade varit en mycket vacker dag, en romantikers sanna dröm med fallande röda löv från träden och ett lugn som verkade finna en plats i varje mans hjärta. Fast natten hade andra planer, för världen och så även för mig.

När jag lade min hand på dörrklykan hade jag inte den blekaste för vad som skulle hända mig bara några minuter efter att jag lämnade pokerlokalen. Redan då kändes situationen olustig på något vis, fast den känslan skyllde jag för det mesta på den kolossala mängden papp, lakan, cashish som jag satt sprätt på därinne och den nästan fullt så stora mängd jag hade vunnit tillbaka. Att försöka få grepp om vilka summor det handlade om gjorde mig så yr så jag valde att inte tänka mer på dem tills jag kommit hem och kunde ta chansen att i lugn och ro räkna över inkomst kontra utgift. På förhand hade jag en viss aning om hur mycket jag hade gått back, det var inte världens väsen men likväl darrade mina knän över tanken på hur mycket jag nästan hade förlorat. En kick utan dess like.

En sann besatthet för Fru Fortuna och hennes alla spel brukar oftast grundas i en patetisk dröm för vinst men där du egentligen, medvetet eller undermedvetet, förlorar för att känna den bestraffning som hjärnan doserar ut i form av neurotiska pulser. Kicken kan beskrivas som ett antiklimax, likväl är folk så pass sålda på konceptet att de ofta gör korkade val bara för att känna sig som losers. Jag hade aldrig trott att jag kunde höra till denna sorgliga skara män, för det var nästan bara män som spelade så högt hade jag lärt mig, fast på senare tid hade jag likt en åskådare bevittnat hur jag själv tog större och större risker. För varje spel jag spelade riskerade jag att förlora mer än vad jag vunnit in på en tidigare runda, det hela resulterade i att jag nästan förlorat både mitt hus och min bil vid tre tillfällen redan denna vecka. Som tur var hade jag ett flyt olikt något jag någonsin skådat förut. Visst, jag vann inte alltid men sedan så förlorade jag kanske bara bråkdelar.
”Du måste sluta.” sade jag för mig själv. ”Det här var sista gången.” men det var inte sista gången, det var det aldrig.

Dörren öppnades, som av sig själv. Frågar du mig idag kan jag inte säga med en 100% säkerhet om det var jag som verkligen knuffade upp den sega järndörren eller om den faktiskt bara gled upp. Här har jag inget minne.
Regnet piskade mot mitt bara ansikte, inom bråkdelen av en minut hade min ytterrock sugit åt sig all fukt och var dyblöt. Nu började mina kläder också bli fuktiga.
”Fan också!”
Vattenstrålarna som träffade de få centimeter hud jag låtit vara bar kunde bara beskrivas som is under construction. Sekunden som en droppe slog mitt ansikte tog vinden över och fullföljde övergreppet som resulterade i att varje slag kändes som ett spjut av is slungat rakt på mig med en smärtsam hastighet.
Jag drog ner hatten så djupt jag kunde över pannan och fällde upp rockens krage, det hjälpte lite men jag visste redan här att placeboeffekten var starkare än något annat.

För att spara på tiden svängde jag av innan Forsgränden där jag tordes minnas en genväg via en allé i anslutning till en mindre väg, denna allé var lyckligtvis väldigt impopulär bland busar och blådårar trots sin potential till att kunna bli en riktigt knarkarkvart. Den var dunkel, mörk, övergiven samt luktade starkt av sopor och… Klor? Anledningen, som jag trodde, till att den inte användes till ett annat syfte än för att dölja sopor i kontainrar var antagligen för att det var på tok för lätt att komma åt den här allén från vägen intill. En person som blev rånad skulle snabbt kunna få hjälp och polisen var snabbt på plats om någonting hände. Dessutom mullrade det något fruktansvärt märkte jag.

Mina steg var snabba, fast det räckte inte för att jaga bort den obehagliga känslan av att någonting övervakade mig. Halvvägs genom allén vände jag mig om tvärt, vilket var helt olikt mig. I skuggorna av den sista lyktstolpen precis vid änden som jag lämnat tyckte jag mig skymta en svag rörelse. Fast å andra sidan trodde jag att jag såg Frank Sinatra idag på casinot, för mycket kokain. Fan, jag måste nog lägga av med att bruka så ofta. Det räcker med en eller två i veckan på sin höjd, man ville hålla sig classy så länge det gick.

Ett ljud hördes framför mig.

Jag är ingen rädd människa. Har aldrig varit. När jag höll på att falla från kojan i äppelträdet vid sex års ålder skrek jag aldrig, inte heller när min äldre bror knuffade av mig från sin moped när den körde i 45km/h, en händelse som resulterade i att jag slog mig väldigt ordentligt samt råkade ut för tre rappa slag från min far. Men jag skrek aldrig. Första gången jag tog en människas liv blev inte mina handflator svettiga och när jag tvingades avliva grannens katt för att den väckte mig tre nätter i rad fanns det ingen rädsla i mina ögon.
Fast när jag hörde ljudet framför mig förstod jag allvaret och drog min pistol.
”Vem är det?” försökte jag fråga så lugnt och sakligt som möjligt, fast adrenalinet och rädslan överrumplade mig så till den milda grad att rösten förrådde mig, första gången under mina 24 år i livet.

Inget svar.

Pistolen i högsta hugg. Ett steg. Två steg.
Jag började promenera varsamt, det kunde ju för Guds skull inte vara mer än fyrtio meter kvar? Hur mesig kan någon vara? Jag hade ju varit med om situationer tusen gånger värre än just denna!

En smäll kom från en av kontainrarna.

”Vem fan är det?!” skrek jag rakt ut.
En mörk skepnad gled fram ur det absoluta mörkret mot mig, den svepte fram på ett onaturligt sätt som endast går att se på film. Jag kunde endast beskriva denna skepnad som en koncentrerad skugga format till en halvt mänsklig skepnad.
”God kväll.” kom en viskning från skepnaden.
”Vad är det du vill mig?” jag var stel av skräck.
”En stund av din tid. Men bara en liten stund.” svarade skepnaden.
Jag förstod inte mycket men lät mig inte hållas, för jag var en nyfiken människa och min nyfikenhet verkade prioriteras framför min rädsla av mig själv. ”Du har en stund, så fram med språket!”
”Som jag förstår det har du sedan länge avvikit från den väg som en gång gavs av Herren åt dig. Listan är lång, har jag fel än så länge?”
Än en gång blev jag förvånad, men skepnaden ljög inte om man skulle gå efter meriten att leva som en god kristen. ”Du har rätt. Om det är Bibeln du följer.”
”Bibeln? Vem tror helt ärligt på att jag skulle följa en bok som människan skrivit? Det är lika absurt som att du skulle följa lagstadgar som skrivits av en tioåring. Det finns ingen logik i det hela. Nej, vad jag talar om är såklart din totala oförmåga att neka en sann vadslagning. Din inkompentens att inte kunna se en överrenskommelse, inte ens när du faktiskt skrivit under den med eget blod.”
Jag sneglade på skepnaden.
”Hur tror du att din tur varit så pass stark? För slumpen lägger alltid dina odds emot dig, det gör inte jag. När dina strategier stagnerade i takt med att du började leva dekadent ingrep jag. Nu är det du som skall betala ditt pris, tjänster och gentjänster.”
Jag började förstå vem skepnaden var, vad han ville. ”Men jag trodde att det krävdes ett kontrakt och en underskrift för någon sådan överrenskommelse.” fick jag till slut fram.
”Enligt Bibeln? Välkommen till verkligheten. Du skrev under kontraktet automatiskt när ditt rationella tänkande gick samma väg som dina pengar kunde ha gått.” våldnaden skrattade. ”Du skulle ha insett att kortspel bara är ett djävulens knep, där har Bibeln faktiskt rätt.”
”Åh herregud…” mumlade jag.
”Nja, Fadern vår är tyvärr ganska ointresserad för dig. Vilken tur då att jag inte delar hans trista syn över människans godhet. Ni förtjänar att ha lite roligt! Så kom igen nu, nu skall jag personligen se till att du och jag kommer spendera en evighet med att ha kul.”

”Hon var min musa.” var det första jag sade till Evert efter en lång och obekväm tystnad.

”Har du försökt med aspirin?” frågade Evert, han hade inte den blekaste aning om vad jag egentligen menade. Det var okej, allt jag ville egentligen var att prata med någon, om denna någon var helt okapabel att varken förstå eller levera något halvdant råd så var det okej.

”Allt jag behövde fans hos henne, men det hade slitit mig i stycken om jag gjorde något åt det. För hade jag gått den vägen skulle den fasad av lycka jag byggt upp inombords krossas i takt som vi förstörde vårat förhållande. Hade vi å andra sidan inte gått skilda vägar skulle våran relation sinsemellan förgiftat allt i mitt liv, varenda grundsten hade krackelerat.” jag stirrade ner i min kopp kaffe. ”Än viktigare var att inse hur nära bristningsgränsen vi faktiskt låg. Skulle någon överhuvudtaget uttrycka en önskan om att ta steget över den farligasta gränsen av de alla så hade det varit kört. Att umgås var som att promenera ledigt genom ett minfält!”

Evert såg knappast imponerad ut. Hans ögon speglade en tomhet spetsad av desillusionens absinth kallad förvirring. ”Hörrödu Hanna.” Evert svalde, hans högra hand började avteckna en gest i luften, jag förstod den inte. ”Det är inte så enkelt det där med pojkvänner. Allting är baserat på en väldigt, öh, osäker grund i sig. Vi är inte skapta för att vara lyckliga. Förlåt om jag inte är till någon hjälp, men jag måste hemskt mycket säga adjö. Jobbet kallar och, ja du vet hur det e!”

 

Jag nickade.

Evert lämnade kafeterian. Återgick till sin rutin, sin vardag. Kvar blev jag. Min kropp med en önskan att bli en del av någons vardag, smaka på hur det var att vara en bit av min krets vänner. Fast jag satt bara stilla med blicken fäst på ett intet bortom mjölkautomaten. Jag kände mig inte som en del av någons vardag, jag kände mig knappt som en del av mitt eget liv längre, som ingenting. Enda tecknet på att jag var vid liv var min puls och de stadiga, tunga, andetagen som tycktes vara mina egna. Min kropp var inte längre närvarande, det var som om själen för längesedan lämnat kroppen, tvingad att spendera resten av sin tid i förrutnelse tillsammans med det enerverande medvetandet som inte gjorde något annat än analyserade och beräknade.

Ja. Så var det. Själen min hade flytt fältet, tillsammans med Hanna.

 

Hon hade blivit en del av mig på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit sig vara möjligt. Dagen hon hade kommit till hade skapat en smäll av alldeles för stora magnituder, jag hade fått skuldkänslor bara av tanken. När hon väl hade börjat dra mig in i sin underliga värld kunde jag inte motstå, och så började ett långvarigt förhållande som skulle sträcka sig i vad som kändes som en oändlighet men som bara var en kort tid i våra mänskliga liv. Fast under denna korta tid hann Hanna förändra mig från grunden, hon hade tagit tag i min källkod och skrivit om den till viss del. Jag fungerade fortfarande men verkade stöta på helt nya buggar.

Min besatthet slutade inte där, för när Hanna var färdig med mig kunde jag inte acceptera faktum: aldrig mer få återse det som vi båda hade haft. Hon blev ett abstrakt, en allegori för någonting större, något jag inte längre kunde åstadkomma.

Hannas försvinnande blev min förlust, hennes försvinnande skapade mitt ointresse för världen och alla dess grådassiga vyer.

Värst av allt var det faktum att hennes egentliga försvinnande faktiskt till viss del var mitt fel, men att jag sedan lång tid tillbaka förlagt informationen till vad som krävdes för att ställa allt till rätta.

Jag kan helt enkelt inte redogöra för varför vi aldrig tog det slutgiltiga steget och kan bara spekulera om konsekvenserna av ett sådant val idag, var det verkligen så självklart att vi hade förstört varandra och vårat förhållande? Skulle vi inte ha varit perfekta för varandra? För sent nu.

 

Men sanningen är den att allt som hade räckt var fyra små ord, fyra separat helt obetydliga ord men som tillsammans formade en stark tillhörighet. Dessa fyra ord var den nyckel båda valde att svälja, för att slippa nyttja mot varandra. Var vi för rädda? Var vi blyga? Kunde det ha inneburit en större uppoffring än vad någon av oss var beredd att ta? Spekulationer.

 

Här sitter jag idag. I kafeterian på min skola, utan någon som egentligen förstår mig. Alla tycker jag är konstig. De säger att mitt förhållande till mina karaktärer inte är annat än fantasi, något ohälsosamt. Fast vad vet de egentligen? Deras fantasi är bara inte stark nog.