...och sen kom Olle

Tjo!

Tänkte ge den här bloggen ett ansiktslyft och fylla den med lite fräschare idéer. Går därför delvis tillbaks till lite argumenterande texter.

 

Vad händer i världen? 

Folk ritar, dansar, spelar instrument, talar och mördar. Alla gör det som de gör bäst och jag... Jag skriver. 

Inte för att jag tycker jag gör det bäst, men för tillfället är väl min skrift mitt slagkraftigaste vapen tills jag har makt att göra annat. 

 

Som jag vill minnas nämnde jag för en väldigt god vän att om jag hade sagt till henne hur min syn på det här samhället var skulle hon antagligen brista i gråt.

Jag kommer inte vara så vänlig så jag besparar min blogg detaljerna. Men vi börjar väldigt enkelt.

 

På 50-talet sades det av en inte alltför smart man att "kärlek bara är ett ord uppfunnet av män som mig själv för att få kvinnor att köpa nylonstrumpor. Varje människa föds ensam och dör ensam, det enda den här världen gör är att släppa en massa regler över ditt arma huvud så att du glömmer bort det uppenbara.", det uppenbara med den här texten är att tiderna har förändrats och även vår syn. Men väldigt mycket i det han säger är sanning.

Vad är kärlek förutom ett ord? Alla känner det individuellt och därför kan vi inte veta något annat än att känslan kan existera, men så vitt som jag vet kanske jag aldrig har kännt av äkta kärlek i hela mitt liv. Det kanske bara är ett ord för någon form av hormon som går genom kroppen och får oss att känna oss speciella och lyckliga för vi vet att just det människan är människan vi kommer att älska för resten av vårat liv? Sen några år senare upptäcker vi vår partner i säng med en annan...

Man föds ensam, inte lika uppenbart. Vi tas om hand av våra föräldrar som ger oss den livssyn vi kommer ha på världen för resten av våra liv eller om inte ge så präglar dem den ordentligt. För vår största källa av information och även läxor är just våra föräldrar. 

Sen kan man ju fråga sig var de finns när det gäller frågor som datorspel där det självklart finns ett problem med agressiva barn som tar ut sina agressioner på andra eller helt enkelt är så avskärmade av våldet i spelen att de inte känner speciellt mycket när de utför våldsamma gärningar i det verkliga livet. Var finns föräldrarnas intresse när Olle köper det senaste "Manhunt" och spelar det? Varför sitter de inte bredvid sitt barn när han spelar spel för att kanske se från tid till tid om det verkligen är något som Olle borde spendera sin tid och pengar på?

Är det kanske så mycket begärt av sina föräldrar att ha uppsyn över sina barn istället för att fokusera på det de anser vara viktigt som att jobba 24/7? Eller börjar det bli en ny internationell tradition att ju mer modernt samhället blir, desto upptagnare blir föräldrarna? 

Senast idag berättade min mor om för mig att en förälder inte hade hämtat sitt barn förrän sent från dagiset för att hon hade varit "upptagen". När min mor besökte ögonläkaren som råkade vara förälderns vän berättade han om för min mor att de hade varit och bowlat.

Jag förstår att alla behöver sin fritid, men när man skaffar barn har man ett ansvar tills barnet växer upp och flyger ut ur boet. Fram tills dess får man helt enkelt ta den fritiden man skapar åt sig själv, och inte bekosta barnets psyke. Vad jag menar med psyke är den tiden ett barn spenderar med sina föräldrar som försummas pga "pappa måste jobba övertid ikväll för det är en väldigt viktig sak som har hänt på jobbet" eller "mamma orkar inte just nu älskling, gå och lek med grannen eller något." 

Vart är världen på väg?

 

Varje dag när jag är ute och går på stan, uppför sig så nonchalant, så arrogant. Ingen bryr sig om sin näste. Allt skall vara tyst och anonymt och tack gode gud för alla alternativa klädstilar (jag menar det), de försöker i alla fall bevisa att de fullständigt struntar i vad folk tycker. De kör på sin stil...

Sen vet ju alla att det jag skrev ovanför inte heller är särskilt sant, de flesta som klär sig annorlunda eller dylikt vill oftast bara skapa någon form av debatt för att dra åt sig uppmärksammhet. Där sprack nästa bubbla. 

Vad händer när en stor skara klär sig likadant? 

Glöm ursäkten "det är för att stödja alla band jag älskar", det höll för tio år sen. Inte idag. För idag handlar det antingen om att bli accepterad av en grupp (social inkompetens eller uppmärksamhet), att synas (social acceptans... uppmärksamhet), att bli ignorerad (social inkompetens) eller helt enkelt för att man anser klädstilen vara bekväm eller för att man känner för att klä sig efter vissa regler därför att man gillar det. Sistnämnda tycker jag skall få creds, inte resterande...

 

Ohyezzz, nu är jag igång. Kommer att skriva sådant som ingen vill höra eller inte törs säga.

Jag är så jäkla trött på folk som inte vågar stå för sin sak, jag tycker inte om människor som måste befinna sig i centrum och som gör allt för att hamna där, även på andras bekostnad. Jag tål inte folk som svammlar på om sig själva och assimilerar allt med sig självt (något som jag gör nu men det är en blogg så...), det finns inget värre än folk som faktiskt står på sig men som inte heller kan stödja sina argument utan vars syn på något bara är en ren fördom. Racism accepterar jag därför inte, en sak att skämta en annan att tycka. Jag tål inte homofobi utan rimliga argument och vad jag verkligen inte klarar av är barnsliga människor.

Ja jag pekar på personer nu.

Hur fan kan ni tro att ni bara kan behandla era medmänniskor som ni gör och klara er undan? 

Allt har en konsekvens, allt!

 

För alla ungdomar, mig själv också för den delen för jag har även varit där:

Ingen idé att vika ut sig på internet om en massa obefintliga problem, är det verkliga problem: okej, men jag tror inte att det är något man skyltar med på bdb? 

Om det verkligen är problem så råder jag att man tar ett snack med sina vänner eller någon man litar på och sedan håller det för sig själv, för det finns så mycket onödigt gnäll på nätet så det räcker. 

Livet blir mer komplicerat, efter ett tag så ser man en helhet. Man kommer vara en del av en större helhet och då har man inte längre tid över självömkan, det finns inget sådant om man skall överleva i det här samhället. Allt som räknas är kompetens och karisma, intelligens och exploatering. Lev med det!

 

Kommentera nu gärna, jag vill höra ifall mina argument håller eller bara är onödiga! :)

 

 


gamereactor.se

Jag tycker inte de ska tillverkas
Publicerad 2009-03-22 
Text: Petter Mårtensson 

"Namnet på artikeln är ett citat från en av de mammor som satt med SVT Debatt angående våldsamma TV-spel. Petter Mårtensson reagerar

"Jag tycker inte de ska tillverkas, helt enkelt." Det uttalandet kommer i samband med att frågan hur man ställer sig till att förbud av spel skapar en efterfrågan som inte fanns innan dras upp. Att inte tillverka dem är ju helt klart en lösning, ta bort spelen helt så finns problemet inte längre. Mamman backas såklart upp av Anders Bergsten från Kristdemokraterna, som tidigare skrivit en motion om att förbjuda våldsamma TV-spel. Janne Josefsson, som otroligt partisk debattledare, verkar också hålla med. Våldsamma TV-spel är en styggelse, de borde inte finnas, barnen kan ju ta skada av att spela GTA.

YouTube-klipp visas upp. Någon galning från England har spelat in en film från GTA IV där en prostituerad blir mördad, den används som exempel på hur våldsamma de här spelen är. Berättarrösten blir en del av diskursen, den är ju så perfekt - våldskåt, grovt sexistisk. Den passar perfekt in i nivån på "debatten", det faktum att den bara har plockats från YouTube där vilka idioter som helst kan göra precis vad de vill kritiseras inte.Detta är en annons:





Josefsson visar gång på gång att han inte är påläst överhuvudtaget, hans ordval är typiska och väl utvalda för att spelen och spelare ska framställas i dålig dager. Manhunt 2 och Postal 2 kallas för de "mest populära spelen just nu", trots att de knappt har sålts i ett par hundra exemplar och de flesta är rörande överrens om att de är rent skräp. Och när Per Hamid Ghatan, hjärnforskare och läkare, säger att det är viktigt för föräldrar att engagera sig i vad ens barn för på sin fritid verkar Josefsson ta extremt illa vid sig. "Ska vi sitta och spela med dem?" säger han upprört.

Ja, Janne. Det är precis det ni ska. Jag förstår att många föräldrar inte orkar engagera sig i det, att de inte förstår sig på den konstiga hobbyn och därför låter sina barn köpa precis vilka spel de vill - trots PEGIs tydliga åldersmärkningar. Vi spelare är så vana vid spel vid det här laget, vi greppar handkontrollen och struntar i att ens bläddra i manualen, trycker på alla knappar en gång för att se vad de gör och sen omsätter vi det i praktiken. Det ser antagligen svårt ut, att ens hålla i en handkontroll kan vara svårt för de som aldrig gjort det förr. Redan där spricker det, redan där ger antagligen många föräldrar upp. Då blir det plötsligt lättare att bara skylla på branschen, att gå så långt att man talar om att förbjuda tillverkningen av spelen istället för att göra något åt det hemma.

Har du faktiskt spelat Manhunt 2? Då är du en av få olyckligt lottade stackare, det är riktigt dåligt. Och inte alls populärt.Detta är en annons:
 




Ansvar. Usch, jobbigt. Orka sätta sig in i sina barns intressen? Typiskt energikrävande. "Ska vi sitta och spela med dem?" Nej, Janne. Skit i vad dina barn gör, köp GTA IV eller God of War 2 till dem och ställ dig sen i TV och skyll på andra.

Anders Bergsten påstår att man inte sparkade folk i huvudet när de låg ner på 50-talet. Han sitter alltså och säger att det är enbart ett modernt fenomen, att folk lär sig att misshandla andra genom spel och film. Våld, i alla dess former, har alltid funnits. Jag kan lova dig att folk sparkade människor när de låg ner under 50-talet också. Dagligen. Och då har jag inte ens dragit upp det världskrig, där miljontals människor systematiskt mördades under mer eller mindre industriella former, som utspelade sig under 40-talet. Antagligen för att det egentligen inte har med debatten att göra, men eftersom nivån på den redan är satt av er så kan väl jag också få vara med och leka?

Per Strömbäck från Dataspelsbranschen försöker desperat att göra sin röst hörd, men Janne Josefsson är mer intresserad av att häckla och göra narr av honom än att lyssna på reson. Per är inte en helt okontroversiell figur i spelkretsar, men han är den enda i programmet som faktiskt verkar tänka till och som faktiskt har åsikter och argument som är tagna ur verkligheten. Han verkar trött, inte alls lika på hugget som han kan vara. Jag förstår honom, det kan inte vara lätt att sitta där och bli omyndigförklarad gång på gång av en programledare som tror att Postal 2 är en storsäljare.

Jag håller med om att barn inte ska spela våldsamma TV-spel. Jag står bakom PEGI helt och hållet, åldersmärkningar är en bra grej. Inte för att jag är övertygad om att barnen kan ta skada av det, jag får ofta känslan av att föräldrar gillar att dumförklara sina egna barn, men för att så grovt våld som visas upp i vissa spel helt enkelt inte är för dem, för att de inte kan sätta det i en kontext. Jag ser Postal 2 mångt och mycket för vad det är, ett värdelöst spel som innehåller kulturellt intressanta meddelanden. Ett barn kan med stor säkerhet inte se det. Vi sätter åldersmärkningar på våldsamma filmer också, de är inte riktade till barn och de kan säkert frambringa mardrömmar om inget annat. Eller så kan de vara direkt skadliga, men det finns det inte tillräckligt mycket forskning på än - något Ghatan också påpekar.

Till syvende och sist, när vi summerar vad de som vill förbjuda våldsamma spel egentligen pratar om, handlar det hela om kulturell censur. Bara för att spel finns tillgängliga till barn, ofta på grund av att föräldrarna inte sätter sig in i spelandet eller orkar sätta ner foten när de ser sina barn spela de här spelen, så ska väl inte jag behöva lida för det? Jag är 28 år gammal, jag fyller 30 nästa år. Om jag väljer att konsumera ett spel där man halshugger söta små kaniner på löpande band, borde jag inte få göra det valet själv? Ni behöver inte förstå er på det, ni behöver inte ens gilla det, men om jag väljer att spendera min fritid, mina pengar och min kulturella konsumtion på det, ska jag inte få göra det?

Valfriheten är grundstommen i ett demokratiskt, kapitalistiskt samhälle. Jag gillar inte svensk film, alltså ser jag inte det på bio. Jag gillar dock amerikanska serietidningsfilmer, som Watchmen, därför är jag mer benägen att punga upp 100 spänn för ett biobesök när en sådan har premiär. Men jag skulle aldrig få för mig att stoppa någon från att gå och se Jägarna 2. Det är helt den personens val, även om jag självklart kan ha åsikter om vilken dålig filmsmak han eller hon har.

Det handlar om censur, om översitteri, om att begränsa andras kulturella konsumtion baserat på egen smak. Om att stoppa varor eller tjänster som man uppfattar som skadligt för samhället, på samma sätt som kineserna censurerar Internet. Helt förbjuda tillverkningen av våldsamma spel? Vad ska vi förbjuda härnest? Våldsamma deckare? De är ofta grafiska i sina beskrivningar, de innehåller dessutom ofta en massa sex - gärna i kombination. Ska vi förbjuda dem också? Vi kanske ska ta dem och lägga dem i stora högar och bränna dem på bål...?

Jag är en vuxen (nåväl) människa. Jag får spela precis vad jag vill. Förhoppningsvis så tar du ett ansvar och ser till att dina barn inte får det. Det finns massor av spel anpassade för en yngre publik. De mest populära spelen just nu är inte Manhunt 2, vad Janne än står i TV och säger. De mest populära spelen är spel som Wii Fit, Little Big Planet och Singstar ABBA. Visst säljer våldsamma spel också - i skrivande stund toppar Resident Evil 5 de svenska försäljningslistorna, ett spel med en åldersmärkning på 18+. Men det är knappast av Manhunts kaliber, här skjuter man zombies (eller ja, människor infekterade med ett elakt virus, men de uppför sig ganska ofta som zombies).

Att Manhunt 2 "förbjöds" i England (det var inte riktigt så svart och vitt) dras i Debatt upp som en positiv sak. Ett kulturellt förbud ska alltså vara en bra grej. Jag trodde sådant var populärt i diktaturer. I ett demokratiskt samhälle trodde jag att det var mitt, konsumentens, val om ett spel/bok/film/konstutställning/teaterföreställning förtjänar uppmärksamhet eller inte. Att marknaden, i sin renaste form, bestämmer om något ska bli populärt eller snabbt glömmas bort.

Alltså - kontrollera eras barns spelande. Spela med dem, visa intresse, diskutera med dem. Förbjud dem från att spela spel som ni inte tycker om. Köp inte GTA IV till dem utan att kritiskt tänka över det först. Håll på era principer. Men förbjud inte mig från att spela precis vad jag vill. Gör ni det är ni inte mycket mer än kulturella fascister.""

Re-engage

Jag sitter här i mitt rum och repeterar låtar från gågna tider. Jag går igenom bilder från stunder jag sedan länge glömt. Den kombinationen har gett mig en väldigt skön känsla i magen.


Känslan man alltid hade som barn och även i yngre tonåren. Känslan av förväntningar i samband med att man ser allt som vackert i världen. Med den känslan följer sorgens vackra väsen, sorgen som man kände för några år sen. Sorgen som faktiskt var ärlig och som aldrig innehöll agressivitet. Sorgen som rakt igenom var ärlig och rakt igenom fantastiskt vacker. Jag kan inte sammanfatta mig tydligt nog så jag skall försöka med en metafor.

Direkt efter att du läst detta vill jag att du blundar och föreställer dig allt jag skriver, in i minsta detalj.


Du befinner dig på en stig belyst av månsken. Det är mitt i natten och du är ensam. Det regnar och du står enbart i en skjorta samt ett par shorts. Det tjuter mellan träden från vinden och framför dig skådar du en äng vars gräsmatta sträcker sig utöver en kulle. Du beger dig mot kullen omgiven av ensamhet. Det finns ingen där och du känner dig lättad. Här är du trygg men här är du ändå sårbar. På toppen av kullen sätter du dig för dina ben kan inte längre bära dig, du är överväldigad över allt det vackra runtomkring dig. Det är sensommar och regnet avtar till duggregn. Du börjar gråta, men inte för att du behövde det utan för att du känner dig så överväldigad och så ensam. Men på något vis känns det skönt för du vet att du kommer senare resa dig starkare än förut och lycklig. Fullständig och perfekt lycka.


Det kanske inte är så lätt att föreställa sig, men gör ett försök. Gärna för din egen skull, för du kommer att må bättre.

Jag tror att för mig är det här just den känslan jag behöver just nu. Jag behöver den för att den genomstrålar godhet, den är så lik kärlek men ändå så olik. Den tar inte på dina krafter och förväntar sig inte något i gengält. Den vill bara upplysa och förmedla men ändå stanna kvar för att fylla dig med förhoppningar och förväntningar. Den ger dig insikten i hur vackert allt kan vara. Den eliminerar dina tankar om att ge upp, den förstör en ungdoms problem. Det är faktiskt något jag skulle kunna offra mycket för att uppehålla var dag.


Men som allt gott kommer även den här känslan att dö ut och sedan återkomma nästa gång jag söker efter den. Antagligen kommer redan morgondagen vara som vanligt, jag kommer att återgå till vardagen som jag just nu vill bryta.


Vad tusan! Jag gör ett försök.

Imorgon skall jag för en gångs skull faktiskt konfrontera den enda personen som kan förändra min vardag. Imorgon kommer jag inte tveka. Önska mig lycka till!


Reload


Jag har märkt hur lätt det är att hamna i fel läge.

Hur lätt en människa kan glömma sina rötter, sina moraler och börja irritera sig på fel sak. Jag har varit sådan, och jag är sådan. Jag har sedan länge valt mina irritationspunkter och jag fortsätter envist att klaga på dem. Men inte blir saken bättre för det.

Det är inte förrän nu jag har insett att det kanske krävs en viss förändring, att jag skall ta itu med mina problem och med vad jag ser som problem. Konfrontera och få det gjort. Oavsett vad det kostar att bli fri problemet är det bättre än att sitta i en oändlig loop med ilska och eviga tankar om hur man skall göra.


Jag skall även tillägga att jag har varit lite av en egoist. Somliga av er som så troget läst min blogg och som även har träffat mig har ibland blivit tvugna att stå ut med min själviska sida, för det ber jag nu om ursäkt. Det är sant att ingen människa kan förändras på så lite tid och utan någon större händelse. Men jag vet att jag har fått en viss insikt i hur jag var en gång och hur jag borde fortsätta vara. Jag skall helt enkelt återgå till att uttrycka mig och tänka som jag en gång gjorde, ungefär i början när jag startade den här bloggen. Då åsikterna och tankarna var ärliga och kom från en väldigt osjälvisk Emil. Det är den Emil jag saknar, han som alltid stod för sina åsikter oavsett vad och som alltid fanns där för andra. Han som inte hade så många problem eftersom han tog hand om dem direkt. Vi lever i en självisk värld, vi gör allt för att främst rädda vårt eget skinn och sedan dem vi håller kärt. Men jag skall inte bli nästa offer som bara gnatar på om vad jag anser vara fel, jag vill vara den som gör skillnad och faktiskt tar hand om mina problem och sedan även hjälper andra omkring mig.

Det kanske är svårt att förstå vart jag vill föra den här bloggen. Men vad jag egentligen försöker att säga är det att jag är otroligt tacksam över att ni läser min blogg och jag kommer verkligen uppskatta ifall ni fortsätter att läsa den. Jag vill även tacka alla dem som har hjälpt mig genom tiderna och stöttat mig, främst såklart min familj men även mina vänner. För om man tar bort familjen, vad har man kvar i livet om man inte har vänner? Pengar ger en snabba bilar och bra datorer. Men inget annat än bra vänner värmer hjärtat och får en att skratta när ens familj inte finns att räkna med. En skola utan vänner är en ensam, kall och hjärtlös plats. En sommar utan vänner är en nästan självmordsbenägen sådan. En dag utan vänner är bara det ett helvete på jorden.

Ni betyder!


Så i gengält vill jag väl säga. Nu är det min tur, om det är något ni vill tala om. Det kvittar vad, så är det bara att ringa mig när som helst på dygnet. Jag finns alltid till hands på mitt mobilnummer. Om ni vill så kan ni fråga mig om det men jag lägger inte upp det här av uppenbara själ.

Tack för allt! <33


Misstankar

Då är vi på väg till Åre. Skulle kunna säga att vid klockan halv tio som nu är vi lite mer än halvvägs och jag har bläddrat igenom alla bilder jag har på den här datorn för att bara rensa tankarna. Detta hjälpte självklart inte.

Till att börja med blev jag näst intill tokig då jag dels fick se bilder jag inte ville se egentligen. Bilder som just nu för mig är väldigt smärtsamma att se eftersom de får mig att blicka tillbaks till tider som just nu känns lyckligare än den situationen jag befinner mig i idag.

Det är sant som det är sagt: "Du uppskattar aldrig riktigt det du har, förrän du har förlorat det."

Sanningen är att jag uppskattade vad jag hade, men ett faktum är självklart att jag nu uppskattar vad jag en gång hade ännu mer för att jag just nu lider av dess frånvaro. Jag saknar ärligt talat allt kring det jag en gång hade.


Faktum är att jag talar om en väldigt specifik sak, det är inget tal om mitt liv eller en tonårings depressiva tankar som så varit fallet många gånger förut. Den här gången lägger jag väldigt mycket tid på att beskriva en särskild tanke och rekommenderar därför folk som är intresserade att läsa igenom och om dem inte förstår bara reflektera över vad jag skriver som något man bör tänka över.


Jag har blivit tilltalad att jag överdriver, man har kallat mig barnslig. Men jag förstår tydligen inte innebörden, inte den normala definitionen av det i alla fall. Faktum är att jag fortfarande står oförstående för dessa ord när jag reflekterar över dem händelserna som lett mig in den labyrinten jag befinner mig i just nu. Problemet är att jag inte finner min väg ut förrän jag hittat alla pusselbitarna, men de är spårlöst försvunna eftersom all möjlighet till att ens få kontakt med det orakel som håller mig i fångenskap från sanningen vägrar sammarbeta eftersom hon inte anser mig vara intressant nog. Det är vad jag fått höra, den enda ledtråden jag har är all historia jag fått uppleva samt frasen "folk tröttnar på varandra". Inget mer.

Jag står ganska obesluten över vad jag skall eller måste göra. Jag har uppskattat varenda sekund jag fått tillsammans med dessa händelser. Allt vi har eller inte har genomgått har skapat ett tycke och en känsla jag inte kan få bort bara genom att glömma.


"See the animal in its cage that you've made. Are you sure on what side of the glass you are on?"


Vad får en att ta beslutet för att bara sluta upp med att existera hos någon annan? Vad för ondskefull kraft kräver den övergivne personen att respektera det beslutet? Hur kan man behandlas på ett sådant vis utan att ens veta vad man har gjort för att ha försatt sig eller blivit satt i ett sådant läge?

Jag befinner mig sannerligen i en labyrint vars slut inte finns att se någonstans. Jag strövar och jag finner inget svar, jag försöker vara förstående men jag kan verkligen inte förstå. Frågan är om det finns något att förstå? Överdramatiserar jag eller är sanningen den att jag har gjort något. Är det hela bara en fråga om att svaret är en allt mer nalkande vinter av känslor kallare än döden själv eller är det en fråga om svek?

Vad som värre är att jag inte vet och lär inte veta. Mitt svar finns ingenstans att finna eftersom jag inte är tillåten att veta. Så vida jag inte konfronterar väktaren själv. Så vida jag inte går rakt fram och startar den avslutande striden.

Problemet jag räds över då är hur det skall sluta, jag vill finna slutet av tunneln men jag är inte alltid villig att betala priset för att finna min väg ut. Jag är en väldigt naiv människa, det kan jag definitivt medge. Jag vill komma ut med alla oddsen på min sida, jag vill sluta fred mot oppositionen. Jag vill inte förlora något varken moraliskt eller fysiskt. Men jag vet att risken är stor, fast väntar jag ut det hela kommer jag förlora det fysiska jag håller så pass kärt.

Än värre är att om jag tar det slutgiltiga steget, att jag faktiskt möter det jag fruktar så hårt skall försvinna från mitt liv för alltid, är det en stor risk att jag får blodad tand och förstör mer än vad jag kan rädda. Det finns mycket på spel och i mitt fall är fler odds mot mig än vad jag kanske är medveten om.


En av dem är att jag faktiskt anser överdriva. Jag vet inte vad överdrift är om jag själv anser det vara något som kan förändra några personers tillvaro på grund av en anledning jag inte ens ser som duglig. Jag förstår inte och kommer inte förstå tills någon förklarar för mig hur det verkligen ligger till.

Därför är slutsatsen nog, om jag inte får veta något snart kommer jag ta det sista slaget. Då kommer allt eller inget fram och någon kommer såras. Någon kommer att slängas tillbaks in till labyrinten och någon kommer att erövra nyckeln till gåtornas port. Någon kommer att ha avsmak för sin andre resten av livet och en annan kommer att sky sig själv för ett tag.


What to do?


Permanent

D

Jag kom hem tidigare än planerat idag. Tänkte att om jag ändå var hemma tidigt skulle jag kunna få lite arbete gjort så att jag inte behövde stressa de sista dagarna i veckan.
Jag slocknade på sängen eftersom jag hade världens magvärk och var dessutom utmattad av sömnbrist samt en onyttig dos socker.

Vaknar gör jag av att det är middag så jag går ner för att äta en väldigt god spagettiröra med bacon, sallad och annat, ganska enkelt men väldigt gott.

Det var inte förrän jag högg in i måltiden som jag insåg att på mitten av bordet stod ett levande ljus som brann i sin ensamhet. Hela idén med ett vitt levande ljus ensamt på ett körsbärsbord ger en väldigt stark kontrast åt händelseförlopp eller vad som skall sägas. Hela stämningen var sorgsen.
Jag lyfte på blicken frågandes, men innan det sades visste jag inombords. Jag visste men jag förnekade.

Vem var det som sade:
"Underskatta inte förnekelsens kraft, en dag kommer den vara din räddning."

Den personen känns för mig som en lögnare. Vad som sades sårade mig bara mer för att jag vägrade inse.
Runt femtiden på morgonen hade min älskade farfar Karl Pettersson somnat in efter en ytterligare dos av morfin, det sägs att efter för många doser av morfin somnar bara kroppen in eftersom den inte känner något och har därför ingen koll över vad som händer.
Oavsett, han försvann inatt. Jag var inte där, vi var inte där. Han dog helt ensam.
Inte nog med att ingen hann säga adjö från vår sida av familjen, mannen som satt vid hans sida var en från sjukhuspersonalen. Hans sista ord, sista andetag var åt en främling han aldrig hade träffat. Den stackars karln fick aldrig en chans att höra hur uppskattad han var.

Världen är hemsk.

Jag vet inte riktigt vad jag skall känna, på ett sätt kan jag känna lättnad över att jag inte måste ta något val över att missa min farfar eller skolan. Men å andra sidan skäms jag över att jag ens tänker tanken, han var min farfar. Jag fick aldrig vara vid hans sida den sista stunden. Han kom inte ens ihåg mig när han dog.

Det är märkligt.

Nu när jag sitter minns jag precis hur han brukade hämta mig från Flädie dagis, han brukade alltid stå i farstun och kalla på mig medans jag satt och åt mellanmål. Sedan gick vi den korta sträckan hem, han hade aldrig käpp utan var alltid en rakryggad karl med en väldigt vänlig och stolt attityd. Skall jag vara ärlig var han den farföräldern av de jag växt upp med som jag föredrog. Trots att han levde i Skellefteå och trots det faktum att jag bara såg honom kanske en två veckor per år.

Han brukade sitta vid vår gammla tv och titta på såpor och varje gång jag visade honom min rustning i plast hade han alltid någon ny fräsig kommentar att lägga om hur tjusig den var eller hur kul jag kunde ha i så många timmar.

Han var en väldigt munter man, även i sommras när vi sågs sista gången kunde han klappa i händerna och skratta bara han fick chansen, då var han 93 år.

Vad jag alltid kommer komma ihåg angående min farfar var hans om än inte speciellt fungerande men fortfarande unika klocksamling. Vissa klockor var i perfekt och nytt skick och andra var bara gammalt skräp. Han älskade de alla lika mycket. Men vad han älskade mer än att ha klockor var att ge bort dem till oss. Jag har ett dussin hemma liggandes på olika platser.

När han fortfarande var frisk och kry nog att resa själv fick jag en träsnidad båt med en ulldocka i som skulle se ut som en same. Jag var för ung för att förstå eller tycka om den men jag tog emot den leende i vilket fall som helst. Nu...
Jag återkommer efter att ha letat som ett fån men inte hittat båten. Det var det specifika minnet, den riktiga gåvan jag fick av honom och jag försummade den. Jag har antagligen lagt undan den att ruttna i något hörn där jag aldrig kommer att se den igen. Jag minns fortfarande texten:
"Till minne av farfar."

Vad fan skall jag ta mig till?
Inget är rätt, han dog ovetandes. Följaktligen var det väl det enda sättet eftersom han mot slutet blev dement. Han började glömma och minnet tränades inte, när jag var på besök trodde han jag var min storebror. Jag är inte ens säker på ifall han ens visste var han var den sista stunden.

Jag älskar dig, jag älskade dig och jag saknar dig så mycket att det gör ont. Att jag var så ignorant att jag kunde tänka tanken att jag skulle kunna undgå detta utan en tår. Det var trots allt med dig jag gick hand i hand från dagis, det var med dig jag talade om fantastiska ting bara ett barns sinne kunde framföra eller ens tänka på.

Pappa berättade för mig att häromdagen när någon hade frågat hur det stod till hade han viftat med handen och med ett leende visat tummen upp. Han var positiv mot slutet.

Han dog ensam.


Kom igen grabbar!




Tjo allesammans!

Nu är jag tillbaks (igen) och väldigt glad för en gångs skull!

Fast klaga det skall jag!

Jag har efter en kväll vid datorn sökt mig runt lite på olika sidor där folk bloggar om sitt liv. Jag kan verkligen inte annat än att stirra över vad jag ser.
Försök att gå in på "blogg.se" och sedan försök att hitta en enda blogg som inte handlar om mode för tonårstjejer eller kvinnor över tjugo. Visst visst, inget illa ment mot dessa exemplar som beskriver vad de har på sig för dagen eftersom det alltid finns någon som är intresserad av detta och det är inget mig emot. Jag har ärligt talat inget emot folk som talar om mode. Men om jag skall försöka klargöra vad jag vill ha sagt, leta lite till så kommer du in på bloggar skrivna av 30-åriga kvinnor, jag poängterar, kvinnor om deras liv och annars om mammor samt deras liv.

Börjar någon förstå vart jag vill komma?

Antagligen inte. Vid det här laget sitter väl vem som helst och funderar vad tusan jag vill ha menat, jag har inget emot ambitiösa tjejer/kvinnor som bloggar, jag njuter av att läsa eftersom det är en avkoppling och vilket kön som skrivit det jag vill läsa spelar ingen som helst roll.

Men vad jag hade velat unna mig lite oftare skulle i så fall vara bloggar skrivna av killar/män samt deras vardagar och deras reflektioner för om sanningen skall fram är vi väldigt lata när det kommer till att vara seriösa. Vi trivs med att kommentera snuskiga eller totalt urspårade historier på flashback men vi kan inte ta och sätta oss framför en dator någon halvtimme för att reflektera över dagen eller över flickvännen?

De som gör detta: Bra jobbat! Tummen upp! När jag väl finner er skall jag se till att kommentera era bloggar.

Men för de som föredrar Lunarstorm eller debatter på Aftonbladet måste jag tyvärr utropa ett litet bu. Ni får göra vad ni vill men det vore något alldeles extra om ni skrev lite här också för allvarligt talat, och jag tror inte jag är den enda, har många fått nog av egobilder på bilddagboken eller kåta killar på Lunar. Vi har tröttnat  på moralgubbar och deras tycken om politik på Aftonbladet (finns dock några stycken som fortfarande roar mig och som jag följer). Vi vill ha mer blogg och mer vardagsliv! Jag vill i alla fall detta!

Bra jobbat tjejer! Ni har totalt dominerat ut det manliga könet från blogg.se, det finns män som skriver. Definitivt! Men inte ens i närheten så många som ni tjejer och inte ens i närheten så många män som läser andras bloggar. Är vi lata eller har vi bara en extrem ovilja? Är det manligare att ta sig en bärs och sätta sig framför någon p-rulle eller ett bilmagasin? Skall vi verkligen hålla oss till de typiska fördomarna eller skall vi visa världen att vi också kan?

Det minsta ni män kan göra är att kommentera det här inlägget för att visa vad ni tycker ;)
Kvinnor är också väldigt väldigt välkomna, after all, ni står för 80% av den läsningen jag unnar mig på blogg.se!


Familj och sånt

By the people and for the people


Nu har jag spenderat tre dagar hos min familj och mina morföräldrar i Mrozowa Wola, Polen. Vad jag har kommit att inse efter en tids uppmärksamhet är hur perfekt varje familj vill visa sig för den andra.


Min polska sida av släkten består av fem systrar, varav en dog när jag var fyra, samt deras familjer som varje sommar och vinter besöker sin mor och far. Modern och fadern som då är min mormor och morfar bor på en liten bondgård i mitten av byn Mrozowa Wola, en timmes färd från Warszawa.


Varje syster har sin familj att ta hand om, en av dessa systrar är självklart min mor.

Problemet är att hur väl vi än känner varandra och hur väl vi än vet om varandras brister försöker systrarna på något envist eller desperat vis visa upp "sin" familj för resten i ett försök att bevisa sin goda uppfostran eller bara för att inte skämma ut sig själv, detta är ännu oklart.
Följaktligen uppstår det en del onödiga och pinsamma för att inte säga stressrelaterade situationer där varje syster skäller ut sin man eller säger till sitt barn vad de borde och inte borde göra, men gud förbjude ifall någon sa till dem vad de borde göra såvida det inte är en annan syster eller deras egna föräldrar som har något att antyda eftersom de är på samma nivå i den viktiga familjekedjan.


På något vis är detta ändå inget problem eftersom det krävs någon form av status i familjen för att den stora balansen i släkten skall upprätthållas, man behöver trots allt överhuvuden och tjänare rent metaforiskt i alla lägen.
Det jag bara inte kan förstå är däremot hur desperat och envist dessa syskon försöker rätta till alla misstag för att visa sin familj i bättre dager än den andres, som om våra liv vore en stor tävling om vem som har lyckats bäst för två föräldrar som ändå redan har valt sina favoriter, inte bara efter hur de uppfört sig utan också efter vilket kön de varit samt kroppsbyggnad och utseende.
Detta kan ses som kränkande eller stötande på något vis och jag anser själv att det är fel men vi väljer alla våra favoriter efter utseende, uppförande samt ifall det är en kvinna eller man, pojke eller flicka. Därför är detta helt naturligt.


Samma problem har jag uppenbarat i kyrkan, hur folk återvänder dag ut och dag in till en kyrka i byn för att motta guds barmhärtighet och förlåtelse när de gör samma synd dag ut och dag in.
Detta är något de är fullt medvetna om men som de ändå begår om och om igen för att sedan ångra det inför gud. T.ex. vet jag av en massa skvaller för att inte tala om skitsnack som kretsar runt i byn, dessa glåpord eller beskrivningar av näste person har ju uppstått av någon form av svartsjuka eller bara avsmak vilket i sig ses som en synd.
Varför för i helvete återvänder samma människor dag ut och dag in till en kyrka när de sedan länge förlorat sin betydelse?


Om det krävs rättfärdighet för att komma till himmelen, då finns där inga människor att skåda. Är det kärlek som för oss vidare klarar vi oss knappt.
Är det ärlighet kan jag redan nu påstå att vi hör alla hemma i helvetet.

Varför skapar vi en religion (eller följer en redan skapt religion av högre makter) med så höga standarder att vi uppenbarligen redan vid tidig ålder (8 var min då jag minns att jag själv begick min första stora synd medvetet) kommer att förlora och förvisas till vad som än anses vara botten i kedjan av allt heligt. Detta är för mig både obegripligt och oförståeligt.


Vi var inte skapta för att leva ett fredfullt liv, både det goda och det onda lockas fram hos en människa under dramatiska förändringar och dramatiska situationer.
Vi krigar, slåss, konsumerar, mördar bara för att skapa en förändring i vardagen. Som Dostojevskij själv sade var att ifall vi människor hade levt enligt principer Bibeln skapat hade vi alla förr eller senare begått kollektivt självmord eller bara förlorat oss själva till en gråaktig vardag.
Vi skapar musik, vi skapar våra egna problem som ibland inte ens existerar bara för att skapa den förändringen vi behöver för att känna oss glada eller att vi har åstadkommit något. Ibland gör vi väldigt hemska saker och ibland offrar vi oss för någon eller något annat.
Vi filmatiserar händelser för att själva drömma oss bort från verkligheten till något annat, bättre, mer intressant. Notera att bättre inte tvunget betyder bra för våran hälsa eller andras hälsa utan en förändring på antingen positivt eller negativt stadie.


Vi skvallrar om folk som gjort spännande och ibland hemska saker för att vi antingen finner detta väldigt intressant eller för att vi vill vara i deras skinn och uppleva dessa situationer, vem har ärligt talat inte önskat någon gång att vara modell eller riktigt rik?
Vem har inte velat vara en superstjärna som bara spenderade pengar på lyxiga bilar, tjejer, sprit, kokain ja allt som finns att hämta vilket är lite olika från person till person, men faktumet kvarstår. Vi vill alltid ha dramatik och inte någon gråaktig vardag.


Detta är ett faktum och inte längre ett påstående.


Everywhere I look I see...

Jag borde inte skriva det här inlägget. Och med det sagt skriver jag det, utan att ens veta varför jag skriver det eller vad jag skall skriva om. Jag vet inte om det blir långt eller kort och jag vet inte om någon bör varnas för dess innehåll. Jag vet bara inte...


På sista tiden har jag verkligen inte kunnat skriva speciellt mycket, varken bloggar eller lyrik i allmänhet för jag har inte kunnat få bukt på mina egna tankar. Det är definitivt inte så att jag är förvirrad på något vis även om det hade varit en väldigt bra ursäkt nej, det handlar om allt jag skrivit om tidigare och hur mycket jag tänkt över allt jag tyckt och fortfarande tycker. För mycket.

Allt jag bloggat om människans själviska tankar har jag såklart tänkt vidare på och i nuläget resulterar mina tankar nästan i att allt vi gör kan förknippas till ren och skär egoism men att väldigt få saker vi gör ses, enligt mig, som godhjärtat. Denna syn jag har nu är helt enkelt inte nyttig, inte för någon.

Tillåt mig förklara, till och börja med är våra synpunkter på samhället och själva defenitionen av egocentrism helt och hållet grundad på våra egna tankar och moraler därför är det jag säger helt ologiskt för vissa och helt fel för andra. Självfallet.

Men om vi säger att en vän är i knipa och vi räddar honom från att falla från ett stup. Detta ser jag som en godhjärtad tanke rent och enkelt då vi inte hinner planera något som vi kan få ut av det, till vår fördel menar jag då. Inte för att vi tvunget skulle göra det.

Men om vi talar om en social knipa där din vän behöver din hjälp. Här kan vi finna många fördelar för oss själva. Dels personens uppmärksammhet och vad du kan få ut av att hjälpa eller manipulera situationen till att uppnå det resultat du önskar dig. Den här situationen kan vara en akt av egoism.

Det här är som sagt bara splitter av mina egna tankar och allt jag skriver är stora öppna frågor då jag själv inte är säker ifall jag har rätt eller fel. Det är inte för mig att avgöra utan för samhället och jag vet att tids nog får jag svar.

Men låt oss ta en väldigt hemsk och brutal situation som många kommer att spotta bara för att jag ens tänker tanken. Nu kommer jag helt enkelt vara väldigt brutal.
Låt oss säga att en moder förlorar sitt älskade barn. Detta barnet dör och hon håller det i sin farm gråtandes och skrikandes: "Varför?!".
Här vet jag nog hur alla reagerar, det är synd om henne.
Men å andra sidan, tanken föll mig in, är det inte på något vis väldigt själviskt sätt att resonera med att det är orättvist att just hon förlorar sitt barn när det finns så många andra människor som förlorar sina nära och kära samt att det här barnet kanske inte hade fått någon bra uppväxkt eller för att vi redan överbefolkar planeten? Bara en tanke gott folk och jag ryser själv av att jag vågar ifrågasätta det här, men jag måste då jag bara känner för att bli av med den frågan då den trots allt kretsar omkring i mitt huvud.
Låt mig förklara överbefolkningen då jag känner på mig att jag inte var speciellt tydlig första gången. Modern är bedrövad över att just hennes barn dött men hade hon sett på tv att en skara barn i Nigeria dog vid födseln hade inte ens hälften av den reaktionen upppstått utan det hela hade bara varit något sätt att döda tiden. Se på nyheterna att folk dött, till och med som en ren underhållning. Men när hennes barn död är det pest och pina. Självklart är vi som mest rädda om våra egna avkommor av naturen men det känns inte riktigt rätt att vi inte kan vörna lite mer om andra men att alla skall vara så bedrövade när vi förlorar det som står oss närmast. Jag vet folks reaktion att det är naturligt men det är bara som jag tänker just nu.
Hade jag förlorat min bror hade jag låst in mig någonstans för ett tag utan någon form av social kontakt då jag inte hade velat ha någons sympati förutom min egen, vilket i sig kanske är egoistiskt om man tolkar min filosofi men som jag tror det måste vi alla ha våra egna tankar samt någon form av självömkan. Det krävs väl för att kunna återställa sig för att återta livets sysslor.

Jag hade ärligt talat skrivit mer om jag inte varit så jäkla trött men det är en tanke värd att fundera över. Själv är mitt anseende det att så länge våran självömkan eller egocentrism går ut över andra för mycket som det uppenbarligen gör främst för "fjortisar" så är det egentligen ingen fara. Men bara en tanke.

Godnatt!

Choose to...

Vi är besatta.

Det är sanning, vi är alla så besatta idag av vad andra människor tycker att vi ofta glömmer vad vi själva står för och tycker. En människa (likt en Sim) är ett socialt djur om man får kalla det så. Vi skulle aldrig kunna överleva själva utan att förr eller senare förlora kontrollen över våra sinnen. Det är sant. Men ibland kan det gå i överstyr åt andra hållet. Många människor är så besatta över andras tankar och tycken att de helt och hållet förlorar kontrollen över sig själva och över vad som är rätt och vad som är fel. Det finns dem som faktiskt känner sig deprimerade för att de inte fått någon form av bekräftelse över att de har synts tillräckligt mycket. Många skulle kalla det beroende, tyvärr har detta blivit så vanligt bland ungdomar i dagens i-länder att man snart börjar följa det som en ny trend.

Att vi ljuger är självklart. Detta kan även förknippas till min text ovanför, ljuga för att få bekräftelse. Hur kan detta stämma? Vi hittar på något djärvt eller "häftigt" för att alla skall säga "neeeej! Vad coolt! Berätta mer!"
Bekräftelse.
Att vi ibland inte ser vad det gör mot oss, vad vi formar oss själva till. Som jag tidigare sagt riskerar vi att sälja våra egna tankar och tycken till en större trend. Vad vi gör är att vi fokuserar så mycket på att bli accepterade eller att känna en gemenskap som i vissa fall inte skall finnas att vi mer än gärna går över gränsen. Det är inte förrän bubblan spricker och lögnaren kryper ut ur sitt skal för att skåda den ljusa dagern som man inser att det hela var ett stort misstag. Men försent. Det är då man även inser att en vänskap som är baserad på tillit kan ta upp till något år att återskapa. Eller aldrig. Beroende på vem.
I vissa termer kallar jag det här tillståndet för ett beroende. Det finns hos oss alla, vi har alla någon gång använt oss av en smärre lögn för att framstå som mer perfekta.

Perfektion...
Ett ord som många eftertraktar men som ingen någonsin (får jag upprepa; någonsin) kommer eller kan uppnå. Min tro är att när en människa uppnår sin definition av perfektion kommer hon av övriga att ses som ett missfoster eller som en på något vis inkompetent person. Det går inte att för alla ses som perfekt. Varför då sträva istället för att vara den man faktiskt är och utveckla de egenskaperna?
Men visst om perfektion innebär att dölja det man faktiskt är, att sträva efter flera lögner för att uppnå en form av accepterande inom en grupp är väl den rätta vägen för människan som faktiskt inte har någon bättre utväg. Men problemet eller en bieffekt är ju såklart svartsjukan och den renodlade dumheten, denna kan även vara konstodlad i vissa fall.
Det är väldigt lätt att faktiskt börja ge sig på andra människor för att själv visa vem man är och hur duktig man blivit för sin grupp. Men är detta rätt? Givetvis inte!

För att inte tala om ungdomens stora depression. Vi behöver varandra inte bara för att vi trivs med personerna ifråga utan för att själva må bättre. Allt vi gör tror jag är i en liten del, även om vi inte själva märker av det, en egoistisk handling. Till en början tänkte jag att det var riktigt illa av oss att faktiskt agera på det viset och jag skydde mig själv för det. Men med tiden har jag kommit att inse att det inte har någon som helst betydelse så länge du faktiskt inser vilken tid som faktiskt är rätt för att själv känna sig nöjd eller för att tillfredställa personen ifråga och faktiskt vara en vän som lyssnar i de dåliga lägen. Kanske du får något tillbaka i gengält? Men å andra sidan är detta väldigt fascinerande hur vi faktiskt finner vissa genom att kanske lägga märke till hur de kan tillfredställa dina behov när du behöver dem. Det är något man borde tänka över. Givetvis är detta inte alltid fallet utan man kan binda en vänskap tyngre än detta på så mycket mer men egoism är en grund. En, inte alla.

Vad är det då som driver oss till att annonsera ut våra känslor och tankar på sidor för att exponeras till en publik som förhoppningsvis antingen kommenterar sin sympati eller motsatsen? Är det en känsla för att synas eller för bekräftelse? Är det för att vi vill visa att "jag finns!" eller för att "jag mår inte bra, se detta för en gångs skull!". Det är ett dilemma och jag tror personligen att det är en blanding av alla former. Dock tänker jag inte reflektera över mina argument då jag inte på något vis är irriterad idag över det eller känner att jag måste skriva ner alla mina klagomål innan jag exploderar.
Jag kan ändå tillägga att jag definitivt irriterar mig på folk som faktiskt dagligen fotar sig själva för att sedan poängtera att de tycker de är fula för att bara skapa en form av uppmärksamhet där folk nästan känner sig tvungna att kommentera motsatsen. Detta är och kommer alltid vara falskt, fult och svinigt. Vad händer om någon faktiskt skriver att han/hon tycker personen ifråga är ful? Kommer alla att rasa mot den personen? Varför bry sig i första taget?
Exponering i all ära, till en viss måtta.

För att accepteras idag måste vi även i vissa grupper visa upp vår sociala status. Detta innebär för oss unga vem du ligger med. Oj förlåt.
Den du älskar för resten av ditt liv och som är bara din och du bara hans/hennes.
Inse, relation bygger på så mycket mer än status och sex. Man behöver inte ivrigt leta efter nästa bara för att man precis kommit ur ett förhållande, det fungerar inte så.
Det är så mycket missförstånd med kärlek och sex. Och det i sig är ett beroende, vi gör det inte för att må bra själva utan även för att stoltsera med vårt pris/prydnad. Vilken kille som helst går bra, bara han har magmuskler och stor...
För oss killar? Blond? Stora bröst? Niiice!

Idioter.

Vi är beroende mer eller mindre av att visa upp hur vi är. Jag är det, du är det. Går inte att förneka. Den som förnekar är antingen en jävligt bra lögnare eller en riktigt feg sate som jag tycker väldigt väldigt synd om.

People are people

Jag förstår inte riktigt hur jag skall börja. Jag har så många spridda tankar, så splittrad likt en ruta av glas som tappats mot en hård hård mark. Fast å andra sidan. Vem sa att det var lätt att leva?

Främst vill jag tacka absolut ingenting alls för att allt bara sker. Världen fortsätter rulla, ekonomikris, mord, fattigdom, sodomi, nekrofili. Vi är på väg åt rätt riktning! Tummen upp!

För de som tror jag är seriös rekommenderas låten Vicarious av Tool för att förklara mera.

Problemet är inte att det finns ett problem utan att vi vet om det men vägrar röra en jävla fena för att motverka det. När det här inlägget ligger uppe på bloggen kommer jag att fortsätta leva mitt liv, du ditt. Vi kommer att konsumera så det står härliga till och förmodligen slänga ett och annat glasspapper på marken, stirra på tv:n där hemma förbluffade åt katastrofer och svält som visas upp för oss. Klimatförstöring eller ej, oavsett vad vi tror på kan inget bli bra av att vi förbrukar så mycket skit att världen till slut dör ut. Vi är vårt eget virus.

Varför?
För att till en början förbrukar 20% av världens befolkning 80% av världens resurser och det finns ingen sista utväg den här gången åh nej! Vi kommer att dö ut, den dagen vi gör det kommer vad som än finns där uppe att skratta åt oss. Vi såg vårt öde och vi struntade fullständigt i det.

Om vi inte dör av naturkatastrofer vilket många inte tror på kan det finnas andra trevliga faktorer. En av dem är ekonomi och krig. Tro det eller ej men dessa går hand i hand. Att vara det mäktiga landet som sätter snurr på det stora hjulet samtidigt som man går ut i krig med ett stort finger åt alla protesterande är ju populärt. Dessutom till råga på allt så har vi övriga länder trots vår avsmak för denna verksamhet i vilket fall som helst marknadsfört och bidragit till ett ekonomiskt flöde för detta beroende av makthav som sakta spridit sitt krav över mellanöstern likt en stor cancersvulst genom att vi haft aktier i stora företag som köpts upp av samma land i fråga. Den som inte förstår vilka jag menar säger jag bara: USA. Nu när detta landet står på roten till en ny ekonomisk kris efter en idiotisk härva av lån och skandaler om banker som lurat folk på stora summor pengar så stänger omvärlden portarna och diskuterar frågan om en förflyttning av den stora ekonomiska kärnan till Asien. Jag undrar hur detta kommer att gå? Med ett flin pekar vi finger och beskyller men sedan flyttar vi från en stor sammansvärm av pengakåta furstar till nästa. I detta fall antagligen till ett land som haft flest dödsstraff i världen (oficiellt på papper, lite creds för att de står för detta likt andra länder gärna undvikit att göra) inte för att det kanske spelar så stor roll. Även om det gör det är bara faktumet intressant här. Tänk efter.

Till råga på allt är människan så girig att en del faktiskt lever på mottot "Den enes död, den andres bröd". Javisst det är sant men det är ingen världsvana? Just det!

Hitler, Sovjet, Kommunism, Mao, Bush (ja), Bush, Kokain, Ära, Stolthet, Pengar, Droger, Kina, Korea, Kuba, Kristendom, Islam, Diskriminering, Sodomi, Nekrofili, Pedofili...

Dessa är några få faktorer till ett bevis som jag inte är den enda om att fastslå är ett bevis på att mänskligheten försöker och har försökt att utplåna sig själva i evigheter. Bara faktumet att vissa människor är så dumma att med sin stora mun och sin stolthet hota en person för att han sitter vid det bordet som varit "paxat" bara för att de inte vill flytta sig då detta faktiskt bara är löjligt bevisar på hur trångsynta och idiotiska vissa kan vara. Sedan kan man ha mage att skylla på att någon är rasistisk. Ibland undrar jag om jag är monstret som bara vill rensa bort dessa drägg från vår yta.

För att inte tala om religion som i sitt renaste syfte skall vara en ledstjärna vilket jag inte har något emot men trångsynthet har än en gång lett till att denna tro som jag tills bevisat motsatsen tror är skapat av människan nu motverkar människan. Att vi bortser från religionens enklaste och renaste syfte bara för att skapa en anledning till krig över något så löjligt som en karikatyr? Att de inte inser att omvärlden skrattar, om inte omvärlden vågar erkänna så gör jag det. Jag skrattar och jag skrattar åt er dumhet. Vi är inte lika och kommer aldrig att vara detta.

Kristendomen undgår inte min vrede den här gången heller. Så länge ni fortsätter envisas med att förbjuda homosexuella, abort, masturbering och oskyddat samlag kommer jag att förevigt vara er rebell. Jag vill tro på en Gud då jag är uppfostrad till att tro på så vis. Jag vill även tro att för förlåtelse måste varje människa finna ett lugn och en glädje över inte bara sig själv utan över andra för att faktiskt kunna överlåtas till paradiset. Om det nu existerar. Vad som inte existerar är halvhjärtade bemanningar av lika intelligenta människor som min grannes katt. För att kunna leva en religion kan man inte spendera ena stunden till att älska medmänniskan och den andra till att förkasta den orene. Det fungerar inte så. Dessutom så är våra instinkter så hårt påverkande att alla syndar i sitt liv. Det finns inte en enda präst utan sexuella tankar. Finns den prästen så är han även psykisk sjuk och det är mer skrämmande än en präst som faktiskt blir attraherad av kvinnor/män.

Eftersom jag klargort en viss del av min vrede kan vi gå vidare till trångsynta människor i allmänhet. Som en god vän sade: "Lejon med liten penis kompenserar med stort förråd."
Sanningen genomsyrar ironin.
Detta stämmer i alla nivåer av vårt samhälle. På dig, på mig. Alla svagheter måste döljas för att stå i sin renaste prakt. För att bli accepterad och för att lyckas skall du vara felfri. Du är en påfågel. Inse! Ännu bättre är om du säljer dina tankar och åsikter åt en social grupp för att bli en del av någon sörja kallad (skräp) rockare, fjortisar, emos eller varför inte förflytta oss tjugo år framåt och titta på grupper som Nationalsocialistisk front? Eller Vänsterpartiet? Inget illa menat mot de som faktiskt är djupt engagerade i Vänsterpartiet men jag tror även att en stor del människor för att inte säga alla människor i NF går med för att de dels vill finna plats eller för att de kan uttrycka sitt hat på andra männsikor. "Reclaim the streets"? Gatorna var aldrig era! Det är sådana som ni som dödade Bambis mamma, det säger jag med all rätt. Aldrig har våld löst något och det lär inte göra det här heller.

Förlåt, våld har sina lösningar. Det kan effektivt användas i syfte av uppfostran då man ibland måste ta till utsidan av handen för att skapa lite reaktioner hos sitt barn. Man kan även nyttja våld som ett sätt att få sin åsikt hörd i samhället, genom att repetivt slå en medmänniskas skalle mot trottoarkanten för att sedan beskåda hans eller hennes brutna näsben och inåtbuktande skalle är ett sätt att inte bara tillfredställa sig själv utan även för att uppnå en respekterad position i sin grupp som i sin tur gör sin röst hörd. Våld är en effektiv lösning på livets problem. Har du någon som säger emot dig? Nej självklart inte, de har du ju själv tagit hand om.
Skitsnack...
Våld har aldrig löst ett större problem. Det enda våld faktiskt fungerar i är att bevisa för dem som inte kan bättre att de har sin plats och att de bör vara lugna innan de verkligen får ångra det. Dessa våldsbenägna människor förstår fortfarande meningen mellan liv och död. Och vi vill ju leva. Det vill ju alla, men vi kan förstöra för andra. Idioter är vi allihopa!

I böcker vinner (oftast) det goda över det onda. Det är så vi vill måla våra fantasier. Så våra barn uppfostras att tro. Det är även så jag kommer att uppfostra mina barn att tänka. Det är när vi som fjortonåringar inser motsatsen av våra ljusa fairytales som den stora tonårsdepressionen kommer. För sanningen är den att vi driver varandra till vårt eget fördärv och att det onda (inse det eller ej) faktiskt vinner i slutet.
De goda, de omtänksamma, de som vill gott för samhället. Det är alla människor som tänker steget längre och lär sig att använda sitt huvud istället för sina nävar. Det är även dem som i slutet ligger på botten av någon sjö eller helt enkelt inte syns till för att det inte går att höra sin röst hörd i ett hav av klagomål från den vanliga människan om att allt skall bli bättre men den vanliga människan har inte tålamod att vänta ens ett år utan kritik. Vi fylls med falska förhoppningar och falska krav av bl.a. media för att sedan störtas efter ett år. Förändring tar tid. Inser vi inte det? Nej ett år skall det vara.
Så slutsatsen är att i slutet vinner det onda. Det är JFK som blev mördad och inte Bush som faktiskt inte förtjänar bättre. Om någon säger emot här vill jag fråga om man i en tabell visade procentmässigt vad han åstadkommit mot vad han stulit från samhället. Vad hade vunnit? Varför tror du det?

I yngre år är oftast de intelligenta de som undviker bråk med "coolingarna" och håller sig till sina skoluppgifter. Det är de coola personerna som blir av med oskulden i sjuan. Det är de som använder nävarna istället för nöten i huvudet som får rätt och respekt i skolorna. Är vi alltid så primitiva?
Vissa står ut självklart. Vissa är unika, de skall älskas med all rätt. För de behöver allt stöd de kan få och det är det minsta de förtjänar. Deras kamp mot allt som har med samhället att göra kommer att vara lång och dödlig. De kommer aldrig vinna. Men de kommer lämna ett visst spår och bara det är ett sätt att åstadkomma något. Ett sådant spår är ett frö som sedan växer upp till en planta och bär frukt. Det är de unika mot de coola, ogräset.

För att inte tala om vårat samhälle i Sverige för övrigt. Det finns ingenstans där jag vände mig så sent som idag där jag såg en enda människa som inte var så självupptagen med vart han/hon skulle gå. Nästa destination, nästa punkt. Jag försökte tala med några men de fnös åt mig eller fortsatte att gå. I all rätt om man har brottåm till ett tåg men jag kan bevisligen säga att alla hade inte ett tåg att passa. Vart är vi på väg?

Ibland vill jag ta mitt liv. Inte i självmordstankar, åh nej! Jag vill leva. Men, som få förstår, hade jag velat ta mitt liv och med det alla problem som någonsin uppstått i världen. Ge mänskligheten ett hopp. Låta allt börja från början. Hade jag haft den makten hade jag gjort det. För allas skull. Ibland när jag kommer hem tänker jag på allt det här och jag faller nästan samman både fysiskt och psykiskt över allt. Sen tänker jag i positiva banor över vad vi kan åstadkomma, faktum är att vi har gått så långt i vårt levande att vi skulle kunna förstöra världen med ett knapptryck. Vem är det jag då försöker lura? Vi kan leva lyckliga men vi lurar oss själva till det ultimata ödet. Att jag äger en Nokia 6500 -s1 samt en iPod Classic 160 GB samt fina kläder indikerar bara på vilket monster jag är. Jag köper för att jag behöver utan med en enda tanke i reserv över vad jag faktiskt gör. Jag uppmuntrar någon annan till att fortsätta skapa något vi faktiskt tar från naturresurser som inte var ämnade för oss att ta. Är det samhället eller uppfostran? Vad är det egentligen som driver mig utan en enda åtanke? Vi är så vana. Vi är för vana.

Jag vet inte om jag kommer fortsätta på den här tråden eller om jag låter den ligga ofullbordad på bloggen som den är nu. Men för just nu känns det som om jag lagt ut allt jag känner för tillfället. Kommentera, kritisera. Det är mitt sätt att hålla mig vid liv. Tack.



ds

Good, bad... UGLY!!

Vad skiljer en mördare från en människa i tjänst?

Jag tror inte det är någon idag som inte spelat någon form av spel där du iklär dig rollen som någon form av superhjälte vars uppdrag är att skjuta dig igenom en hord av fiender för att senare nå ditt mål som antingen kan vara en president, diktator eller en omänsklig profet. I vilket fall som har vi alltid tänkt att karaktären vi spelar alltid är den goda. Han/hon är den som rensar ut all ondska.

Är vi verkligen så goda?

Den här funderingen skall jag tillägna en god vän vid namn Elias, det var faktiskt han som gav mig den första frågan som sedan har malt i mitt huvud sedan dess och till slut hamnat som ett skriftligt inlägg just här.

Vi diskuterade en rätt så känd spelserie som vi båda avgudar. Kallad Splinter Cell med sina uppföljare då vid namn :Pandora Tomorrow, :Chaos Theory, :Double Agent. Dessa spel har vi alltid tyckt om. En dag när vi som vanligt diskuterade huvudkaraktären, Sam Fishers överlägsna sätt att totalt krossa allt motstånd i en politiskt realistisk spelvärd ställde Elias frågan som löd liknande:
"Efter så många som Sam Fisher dödat finns det inte en chans att han kan vara frisk."
"Men han lyder bara order från sin regering, indirekt sitt land.", svarade jag då utan att riktigt ha tänkt efter.
"Ja men tänk nu,", sa Elias "skulle du ens tänka tanken att mörda en person? Sam Fisher lever ju praktiskt taget som en massmördare, enda skillnaden är att han lagligt sett får lov att mörda ett tiotal terrorister bara för att nå sitt mål, vad det än må vara."
Då slog det mig, han hade rätt.

Vad är det som skiljer en god människa från en dålig människa i samma situation?
Mördar jag min granne skulle jag blivit arresterad för mord. Men låt oss säga att jag var tränad av en svensk regering och att mitt mål var att mörda grannen för att han dagen efter skulle skjuta en viktig person? I den situationen hade jag varit en hjälte, i alla fall tills någon funnit bevis på att jag var den som var skyldig, då hade jag tagit smällen och blivit anklagad för att täcka för alla möjliga konspirationer min regeringen faktiskt håller på med.

Frågan är ju självklart den, att om jag mördar någon för att en högre sittande människa säger åt mig att göra det, skulle det kunna definiera mig som en frisk person i dagens samhälle? Jag lyder order, jag gör detta inte för mig själv utan för att skydda något viktigare, möjligtvis ett ideal. Men det är fortfarande ett mord och ett mord är oftast något en vanlig människa (eller definerad vanlig då enligt Sveriges lagar och principer) inte ens skulle våga göra under dödshot. Detta skrämmer mig men samtidigt fascinerar det mig oerhört. För om en sådan människa faktiskt kan mörda och tro att han inte gör det för sig själv utan för något större, kan han då klara sig undan alla skuldkänslor? Ännu viktigare; Hade han fått skuldkänslor om samhället hade sagt att mord var tillåtet?

Om vi hade levt i ett samhälle som sa att mord faktiskt inte var ett brott utan var lika tillåtet som din frukost, hade en människa inte varit så van vid detta dagens brott att han inte hade fått skuldkänslor? Eller panik för den delen.

Kanske det finns någon form av spärr inom oss, ett fängelse för odjuret? Kanske detta fängelse är mindre för vissa och större för andra? Den sista frågan skulle jag svara ja helt säkert på, vi har alla våra egna gränser oavsett uppfostran eller vad vi är lärda att följa enligt lag och ordning.

Nytt scenario: En organisation som sysslar med lönnmord på personer som faktiskt utgör någon form av skada för samhället. Men den här organisationen är olaglig. Därför blir alla medlemmar nerskjutna av en federal enhet. Alla agenter som medverkar får en klapp på axeln och ett "Bra jobbat!". Hur rätt är detta egentligen? Hur kan dessa agenter klara sig undan med ett mord? Skall vi inte alla dömmas likadant? Självklart inte, till och med jag kan inte hålla med på den delen. Hade vi alla dömts likadant hade det inte funnits en balans. Men det är ändå värt att tänka på.

Min åsikt är den att oavsett vem du är, det är inte alltid det du gör som kännetecknar för vem du är. Det är i vilket syfte som dina handlingar sker. Därför hade det varit okej att skjuta JFKs mördare innan han skulle mörda presidenten. För att även om det är fel att ta ett liv (enligt mig) så är det ändå det enda rätta när ingen annan lösning finns till hand. För om vi inte behandlar brott med liknande medel ifall vi måste så kommer ju de värsta av brott fortfarande att fortsätta för en människas fängelse varierar i storlek. Alltid.


Jack Bauer

Kärlek för alltid... Eller?

Efter en del intressanta veckor kommer ju det klassiska Emiltarutsinilskapåsamhället.

"jag e för snäll mott killar, nt konstigt att mitt hjärta har blivit krossats så många gånger"

Den här frasen är faktiskt tagen från en persons webbsida. Faktum är att jag känner den här personen väldigt väl och jag känner fler liknande fall. Vi kan kalla henne X.
X har haft fler förhållanden än vad jag kan minnas senaste året eller halvåret. Har hon såklart beklagat sig att alla killar hon haft ett förhållande med eller i alla fall en majoritet krossat hennes hjärta eller på någon punkt utnyttjat henne. Jag kan faktiskt gå så långt att säga att hon vid fler än ett tillfälle anklagat killar för att tänka med sina lemmar istället för hjärnan.
Jag kan hålla med om att vissa killar eller vissa människor är idioter, faktum är att de utnyttjar andra. Sexuellt eller bara rent allmänt.
Men detta förändrar inte faktum att X faktiskt inte haft ett förhållande som jag vet av där hon fakiskt älskat den andra personen. X har bara gått efter argumenten att vara i ett förhållande samt att killen varit snygg. Sedan har hon haft det väldigt lätt för att ha sex ganska så snabbt.

Nu undrar jag vem som gjort fel egentligen. Visst, det kanske inte är rätt att utnyttja, men är det så jäkla bra att bara göra saker för att tillfredställa samhällets krav på sig själv? Bara för att man skall ha en kille, är det då rätt att skaffa första bästa snygging? Sedan om snyggingen är ett svin får man faktist, enligt mig, ta smällen. Man blir utsatt för en del fel men man har delvis sig själv att skylla.

Därför har jag väldigt svårt att tycka synd om folk som gnäller över ett dåligt förhållande men som sedan dagen efter går runt på staden, utmanande klädda, och flörtar med närmaste person som verkar snygg. Detta gäller både killar och tjejer.

Som jag även skrev på min bilddagbok.
Folk som gör på det här sättet är överskattade och jag förstår inte varför andra då vill ha dem i sin vänskapskrets.

Need to...

Yo! Sjukdomar och mycket djup Nine Inch Nails musik är som upplagt för tänkande...

Och vad händer när jag tänker? Jo jag blir mig själv, den där lilla ledsna, patetiska typen folk helt enkelt inte får lov att lägga märke till. Jo jag är helt seriös.

Har ni tänkt på hur lätt det är att bara i detta nuläge föreställa sig ett gäng med människor som man känner, tänka efter vilka man prioriterar mest och sedan bara slänga bort resten åt den dära "second hand" högen ifall ifall. Jo tänk efter lite, det är inte så svårt egentligen eller hur? Det är inget man talar om eller skyltar med. Men så är det faktiskt. Låt mig ge ett visst ultimatum för den som fortfarande förnekar det hela:

Efter att ha slutat högstadiet eller efter att ha tagit stundenten, hur många höll du kontakten med efteråt? Kan väl vara ett par stycken gissar jag, hur många lovade du att inte tappa kontakten med? Tänkte väl det.

Och så enkelt är det foks! Vårt liv, de val vi gör. De valen märks även på den arsenal med vänner man har bakom sig som stöttar en. Bara faktum att jag valde att sluta spendera min fritid på scouterna lika mycket som jag en gång gjorde har lett till att jag i princip förlorat den kontakt jag en gång hade med ett större gäng av vänner som jag faktiskt värdesätter. För det var ju okej att jag stack och gjorde saker utan dem då vi aldrig hade gått på samma skola men nu har de i ett år gjort saker tillsammans utan att ha frågat mig i majoriteten av dessa saker. Då börjar jag att gnälla.
Har jag någon rätt till det?

Det är inte precis som om jag totalt förlorat kontakten, vi känner varandra och pratar ibland och vi gör saker tillsammans. Men det är bara en minoritet av vad dem gör tillsammans.

Jag är inte arg på dem för vad de gör, det som sker händer med all rätt. Det var ju trots allt jag som valde att spendera mindre tid på scouterna.

Samma sak sker hela tiden, om och om igen. Jag slutar gå på handboll och börjar gymma istället, nya människor på gymmet och ingen kontakt med handbollskillarna. Jag börjar på Katedralskolan och får nya vänner där men förlorar en stor del från min gammla skola. Inte är det bara mig detta berör? Det händer oss alla.

Detta är ett faktum...






Del två

En andra tanke jag vill tillägna mina få läsare.

Det slog mig idag att vi faktiskt hanterar viktiga situationer som ett spam filter.
Tänk er en situation som att ni har ett gäng med människor, alla har en form av kris. Nu vet du vilka som faktiskt behöver din hjälp och vilka som bara söker uppmärksammhet.
Du är i alla fall helt säker på vilka som är vad men sanningen är lite annorlunda.

Vad du gör vore väl det vanligaste, antagligen så sorterar du bort de du finner jobbiga eller i annat fall bara vill ha uppmärksammhet. Beror ju på vem du är. Sedan tar du hand om de du gillar eller de som behöver din hjälp beroende på vem du är ännu en gång.

Men!

Ett spamfilter är aldrig vattentätt! Det goda kan fastna i filtret och det onda kan lyckas att tränga igenom. Vad jag vill fokusera på är det goda som fastnar. Vad man gör av det onda är bara en tidsfråga tills man väljer att ignorera det med. Men tänk på den människan ingen hör? Tänk på den som ingen ser?

För henne måste livet vara kaotiskt...






Del 2.5

Vad skiljer människan från djuren?

My voice just echoes off these walls, my voice just echoes off these walls.
I don't need anything at all, my voice just echoes off these walls and i just slowly fade away...
You will never ever get to me in here...




Del tre

Det här är inget klagomål utan bara en simpel tanke.

Hur kommer det sig att man ofta lyckas relatera gnäll till något väldigt personligt? Ofta är det antagligen något form av skrik: "Hjälp!"

Därför försökte jag faktiskt att inte relatera till mig när jag skriver den här delen. Men som vanligt kommer jag antagligen att misslyckas, vilket är meningen.

Bloggen är trots allt vad jag tycker, vad som pågår i mitt huvud och helt enkelt min syn på livet.

Om jag hade velat skriva om annat hade jag väl valt att ta en utbildning inom journalistik eller också hade jag bara skrivit krönikor där allt handlar om min syn på utvalt ämne. Men inte denna gång. Nu skriver jag dels om vad jag tycker och dels om vad jag känner. Den som vill, den läser.

Enjoy!







Mitt, jag, min, mina

Okej.

Nu fick jag ta ut allt jag ville ha sagt om mig och vad jag tyckte. Jag tror alla behöver en stund att reflektera över sig själva och vara lite egoistiska och hey! Det är min blogg så jag hade all rätt. Men eftersom bloggen hitills dragit åt sig mest läsare då jag skrivit om åsikter och bjäfs jag står för får jag väl vinkla det hela och analysera mitt f.d. mindre utbrott samt kritisera lite. Have fun (:

Jag skrev vad jag skrev för att jag behövde ta ut alla mina känslor och tankar på papper och när jag var klar kände jag en välbekant tomhet men även ett visst lugn. Med andra ord hjälpte det än en gång att berätta för sig själv vad man tyckte för ärligt talat har jag inte snackat om mina problem med folk sen två år tillbaks vilket i sig inte är såååå smart och alla behöver någon man kan förlita sig åt. Vad är det då som gjort mig till så inåtvänd när det kommer till privata tankar? Folk har brytt sig men jag tror de inte kommit fram med sin hjälp tillräckligt, jo jag uppskattar allas hjälp men jag tror inte det finns någon idag som senaste året försökt bryta isen när jag varit deppig. Därför har jag tagit ut allt på papper. Vilket i sig är en bra nödlösning, något jag rekommenderar för alla att pröva minst en gång.

Om jag skall se det här "deppbloggandet" som jag själv kallar det ur en majoritets synvinkel så tror jag att folk helt enkelt har tröttnat på allt "gnäll". Många vill inte ha mer klichéartade texter med "ingen förstår mig", "mina föräldrar hatar mig ändå", "mitt liv suger" etc. Jo jag håller med! Men bara delvis.
Vi är ungdomar. Vi har all rätt att gnälla på samhället för det är vår enda tid i livet vi faktiskt kan göra det och skylla på att vi är just som vi är. Och ifall folk är deprimerade finns det oftast någon poäng med det hela. Inte alltid en bra poäng men det finns något bakom det hela därför kan man ofta lösa en konflikt genom att tänka steget längre:
"Vad vill personen få ut av detta? Vad är orsaken?"
Får man svar på de två frågorna kan man ofta även hitta en lösning och på så vis även lösa konflikten så man slipper att se fler deppbilder och fler sorgsna texter.

Pröva, det ger resultat!

Och för de som inte ser poängen med att ställa upp för sina vänner kan jag säga att er förstår jag inte! Hur tusan kan man inte ställa upp för folk? Det är en stor del av att vara äkta vän att man faktiskt är ett stöd i svåra situationer. Jag ställer mer än gärna upp för alla mina vänner för att det är väldigt viktigt för mig samt att det är en ren principsak.
Och om ni fortfarande inte förstår, vänta bara tills ni själva får problem. Ni anar inte hur mycket det betyder att det faktiskt finns någon som bryr sig och lyssnar istället för att kalla er emo som en stor grupp människor trivs med att göra på kända communitys.
Skulle vara kul att bli kallad gay/emo för att man visar sina känslor vah? Myyyspys! Tänk på det nästa gång!

Sen finns det självklart de som utnyttjar folks vänlighet bara för att komma fram till allt från att göra läxan åt en till att få lite uppmärksammhet. Notera att ofta är den här gruppen folk aningen egotrippade samt så tillhör de den gruppen där en person styr och resten följer. Känner någon sig träffad? Nej för de personerna bloggar inte för de har inget att blogga om. Kläder är ingen livsstil och inte smink samt brunkräm heller. Hint på vilken social krets jag menar? (:
Kläder och mode är kul att blogga om no offence, men den här specifika gruppen människor har inget annat att snacka om än just kläder och vilka som är fula när de själva har dränkt sig i så mycket smink att de är just det de räds för att vara. Fula och vardagliga! Oooooh, den sved ;) Rökning följer ofta för det är häftigt. Nä nu får ni faktiskt klara er själva för jag har lagt fram svaret åt er, nästan i alla fall.

Så kort sagt, ofta deppar människor av en anledning och behöver stöd av andra människor. Enkel psykologi! Men akta er för de personerna som faktiskt bara är depressiva för att de inte är någonting. Sådana människor är och förblir väldigt jobbiga. Nu tog jag ändå en viss ståndpunkt i temat men det får duga!

Sug på den karamellen!

Tills vidare foks!
Ciao!


 image14

Fjortismani

Gah! Är det bara jag som lagt märke till hur sidor som t.ex. bilddagboken totalt misshandlas av folk som inte är något annat än egotrippade?

Det här kanske inte är världens mest läsbara blogg men vissa människor tror att de äger världen genom att lägga upp bilder på sig själva samtidigt som de skriver någon olycklig dikt eller vilken fest de varit på. Lite info visst give me och några bilder på sig själv kan ju vara fint men seriöst gott folk; Dagens bildsidor är så överfyllda av självtagna bilder att man skulle kunna tortera en människa bara genom att trycka på knappen "slumpa bilder" eller "bildspel".

Hur kan vissa stå ut med detta?

Oooh och for the record, bara för att man är tjej och har bröst, två riktigt viktiga termer då det oftast är tjejer som "viker ut sig" online, samt ett respektabelt utseende eller bättre behöver man inte direkt vara den som stoltserar med det på en massa sidor (nej jag är inte homosexuell).
Det finns en viss måtta. Och lägg av med dessa "jag är så ledsen" "I love you but you don't love me"! Det går inte hem hos någon och NEJ det är inte sant, oftast bara någon som behöver lite uppmärksammhet.

Så snälla, och jag säger det för en majoritet kan jag tänka mig, sluta.

Tack

Frankrike

Nu har jag återvänt från ett soligt men så härligt snöigt Frankrike, alperna för att vara mer korrekt.

Vet ni vad jag upplevt i det här franska samhället? Skulle ni allt vilja veta? Eller så skriver jag bara för mig själv, antagligen det sistnämnda.

Jo första dagen slog det mig att jag hade skådat några lustiga filurer bland alla människor som hade gått med väldigt intressanta kläder annars betraktat som skräp i Sverige. Jag frågar självklart vår guide hur det kan komma sig att ingen reagerar på folks s.k. uttryck och det han svarade mig fick mig att häpna lite lätt.

I Frankrike får du klä dig och vara precis hur du vill!

Upprepa det några gånger för dig själv kära svensk när du läser detta, är det skandalöst? Helt ofattbart? Kanske slår det in att i dagens "fria" Sverige tillhör man antingen en folkgrupp eller en stil. Om man är ingetdera är man antingen jävligt stark eller inget alls.

Men tänk er att det finns länder där folk är folk och de skiter i vad man tycker.
Visst förekommer mobbning och rasism, inget land är perfekt men är inte det ett steg åt rätt riktning?
Självklart gäller regler och lagar, tror inte att en nazist skulle kunna hoppa fram skrikandes och gormandes utan att folk hade reagerat. Men att slippa ha den dära pressen över vad man skall ha, vilken frisyr, vilken klänning eller om man är fet eller ser "bögig" ut i något klädesplagg. Det gäller inte.

Du är dig själv! Underbart!

Sweeney Todd

Jaha, det varade inte länge innan Johny Depps karaktär Sweeney Todd rankades som "emo".

Har själv sett filmen och jo jag tyckte om den, dock inte slutet som förstörde hela storyn men det hör inte hit. Bara för att en sorts människor gillar en film, bok eller vad som mer eller kanske inte mer men visar det mer öppet behöver det inte direkt ses som en kategoriserad sak? I detta fallet film?

Men det behöver inte heller betyda att bara för att man själv anser sig som en del av en grupp så måste man älska i detta fall Sweeney Todd. Att tycka om en film pga dess miljö och karaktäriska drag som i detta fallet kanske faller till mer depressiva toner som t.ex. att ha extra mycket kajal eller vara blekt sminkad behöver ju inte betyda att filmen har ett budskap och om det finns ett budskap behöver det inte vara anpassat för dig som kanske ser dig som en del av en grupp. Sluta se på saker så entonigt och börja tänka själva!

Kan man inte bara låta gotiska filmer vara utan att direkt låta en del av samhället totalslakta den med respektlösa antydanen eller tjat om hur bra den är för att den är en del av ens känslor?

Kan man inte låta filmen behålla sin attityd och moral utan att slänga den åt hundarna är väl metaforen jag tycker passar bäst här. För det är lite av en förstorad sak då många inte inser att ju mer man förstorar filmen, intrycken samt budskapet, desto lägre sjunker filmen. Så är det. Jag har redan tappat en del av respekten jag hade för den pga att alla hela tiden skall likna citat ur den vid sina depressiva utbrott.

Så snälla, låt den vara. Håll er till musiken som redan den delvis har förstörts pga allt tjat och slit. Se bara på MCR, de var bra. Ja till och med mycket bra innan folk började relatera dem till emo, ingen kan veta ifall de ändra sin stil bara för att sälja bättre eller ifall de ville föra ett starkare intryck. Men de slets itu. Många människor vill nog inte veta av dem bara för vilka de är medans en minoritet älskar dem. Enligt mig är de fortfarande bra, när de gör sin grej. Inte när de poserar som små tonårspojkar i tv.

Sluta förstora! Låt konsten vara konst! Kategorisera inte!



image9

Att vara homosexuell:

I dagens Sverige har alla rättigheter att leva.

Vad jag inte kan låta bli att lägga märke till i dagens samhälle är hur pass inramat allting är. Många kan avfärda mina argument för att jag är femton år med påståendet att jag överreagerar men jag kan inte förstå varför man inte kan accepteras som man är.

Vad är felet att vara homosexuell? Muslim eller något annat land? Oftast är det inget man själv väljer. I Sverige har vi en kyrka som enligt lagen skall acceptera homosexuella samt ta emot dem men i andra länder finns det kristna som förföljer de homosexuella. Vad har de gjort mot kyrkan? Varför anser Gud att de bara är en korrupt version av människan han har skapat? Är det egentligen något fel på att älska någon av samma kön?

Vad jag tror är att de som anklagar homosexuella oftast gömmer sig bakom sin religion för att ha en anledning att uttrycka sina rationella tankar. Ofta är kristendomen ett stöd för att kunna argumentera mot homosexualitet. Man använder sig med andra ord oftast av en ursäkt för att kunna visa sitt riktiga jag.

Andra människor har svårt att acceptera folk som skiljer sig ur mängden i dagens samhälle. Vad man inte inser är att sanningen kan vara närmare än man själv tror. En familjemedlem så som ens egen dotter/son eller syskon kan vara homosexuell. Det är ofta en stor skillnad på dem som vet om att en i familjen är homosexuell och de som inte gör det. Andra är rädda för att någon skall upptäcka att man själv är homosexuell och därför attackerar man andra för att försvara sig själv.

För ungdomar mellan 14-18 år är omständigheterna annorlunda. Det förekommer i varje skola att elever eller lärare blir kränkta och kallade för ord som "bög" eller "hora". Det förekommer även rasistiska skällsord som relaterar till en elevs ursprung.

Jag läste en gång att som barn är din viktigaste instinkt att överleva. I dagens samhälle är den starkaste instinkten oftast hos ungdomar att bli sedd.

Felet ligger i på vilket sätt man vill bli sedd. Många elever kan uttrycka sig genom sina intellektuella eller sociala förmågor för att sticka ut ur mängden hos sina vänner. Andra kan inte det och måste därför ta till andra medel för att kunna synas.

Det har alltid fungerat att irritera andra människor, få vänner som finner tycke i att trycka ner andra för exempel. Ofta stärks även gruppen av människor om det är en som blir nedslagen av ord eller bokstavligen därför att det känns bra att ge sig på någon som är svagare. Varför kan många fråga sig. Det kan bero på ett maktbegär eller ett sätt att bli sedd.

Det här är ett problem, många människor som umgås i den här kretsen ser ofta väldigt negativt på homosexuella vilket innebär att många faller offer för deras skällsord. Många blir väldigt sårade men väldigt få försöker göra något åt det.

Att vara homosexuell är svårt i dagens samhälle, många känner motgångar från både vänner och andra omkring. Enligt mig skall man alltid vara stark och stå för sin sak, så länge man aldrig ger upp sitt ideal kan ingen skada dig. Visa att ni finns och att ni inte är en förtryckt minoritet så slutar även många upp att ge sig på er eventuellt.

Att sänka någons självförtroende för att förbättra sitt eget är inte rätt oavsett i vilket sammanhang. Hur hade du själv känt om någon hoppade på dig?


Kyrkligt värre 2

Ni anar inte vad jag hittade på den svenska kyrkans hemsida...

I. Inledning

En skärva ur verkligheten

För några år sedan utkom en bok med titeln Det gäller oss också, i vilken anhöriga till homosexuella berättar. Vi återger ett exempel för att understryka att homosexualitet inte är en abstrakt teoretisk fråga utan en verklighet som möter oss mitt i livet, i samhället och i kyrkan. En mor berättar:

Som jag hade lärt mig och såsom bibeln blev tolkad var homosexuell samlevnad synd. Vi kände ett homosexuellt sambopar. De var inte bekännande kristna och därmed inte förpliktigade att leva i enlighet med Guds ord. Vi lät dem vara i fred... HIV-viruset fick stor utbredning och kom också till vårt land. Det sades att HIV var särskilt utbrett i homosexuella miljöer. Min tanke var: "Omoraliska livsmönster straffar sig." Egentligen var tanken på homosexualitet fjärran i min värld.

Nils, nummer två i en syskonskara på fyra, kom ut som homosexuell. Begreppet homosexualitet fick kött och blod, det kom helt nära. Nils var en bekännande kristen. Han hade varit en medveten kristen sedan han var liten. Han brukade säga att han blev omvänd vid dopet...Vi kunde tala om allt - trodde jag. Nils var speciell på många sätt, snäll och hjälpsam, skicklig i det mesta han företog sig. Vi var mycket stolta över honom...

Iakttagelser jag gjorde genom åren gjorde att tanken snuddade vid mig: "Kan Nils tro att han är homosexuell?" Jag tordes inte fråga honom av fruktan för att han skulle bli det...

Jag gick med en ständig fruktan inom mig, något som låg där som en böld, men som jag nekade att acceptera.

På våren, under andra året han var i Trondheim, kom bomben. Han sände ett brev till sin syster och bad henne överlämna det till mig personligen och vänta medan jag läste det, så att han kunde få veta hur jag reagerade. Han hade inte modet att berätta det själv av fruktan för avvisande och fördömande.

I brevet fick jag bekräftelse på det jag innerst inne hade vetat länge.

Det gjorde ont att tänka på att han hade kämpat en svår och ensam kamp. Jag blev full av självförebråelser. Vad hade jag gjort för fel?

Under den tid som följde blev det många samtal och brev. Det blev en god men svår tid. Det goda var att vi kunde tala om det. Det svåra var att jag satt fast i mina egna ingrodda föreställningar att homosexualitet var en synd. Jag upptäckte efterhand att jag hade många fördomar och att jag visste väldigt lite om vad homosexualitet var.

Jag trodde att homosexualitet var en sjukdom som kunde botas. Men efter att ha hört om Nils kamp och sedan jag själv bett en längre tid förstod jag att homosexualitet inte var något övergångsfenomen.

Jag ville gärna acceptera det Nils stod för utan att göra avkall på min kristna tro och utan att fördöma honom. Innerst inne hoppades jag att Nils skulle ändra synsätt. Då Nils berättade att han hade fått en käresta som han skulle flytta ihop med, kändes det som ett nederlag...

Idag har jag kommit fram till ett annat synsätt än det jag hade vid utgångspunkten. Jag har inte ändrat mening därför att Nils är homosexuell. Det som har skett sedan Nils kom ut som homosexuell har fört mig in i en process, som tvingat mig att tänka själv.

Det kom ett brev

EKHO, Riksförbundet Ekumeniska grupperna för Kristna Homosexuella, ställde i ett brev i november 1997 ett antal frågor till Centralstyrelsen, Biskopsmötet, Utbildningsnämnden, Församlingsnämnden och Forskningsrådet. I brevet påpekades att det trots vissa förbättringar ändå är så att "samhällets tystnad kring homosexualitet, osynliggörande av homosexuella, våldsbrott mot homosexuella och brist på positiva förebilder samverkar till att det för många homosexuella är en kamp att acceptera sin egen identitet." Vidare framfördes att liknande fenomen präglar situationen för homosexuella inom kyrkan, trots de utredningar som gjorts. En viktig grund till detta är att det i dessa sammanhang oftast diskuteras principiellt om fenomenet homosexualitet snarare än om de homosexuella människor som faktiskt finns i det kyrkliga sammanhanget. Homosexuella har i allmänhet en negativ bild av kyrkan. Kristna homosexuella känner ett dubbelt utanförskap. "Många kristna homosexuella har svårt att känna sig hemma i de homosexuella kulturerna. Tystnaden kring kristen tro är inom de homosexuella kulturerna utbredd och många kristna homosexuella upplever att de blivit osynliggjorda i de homosexuella kulturerna. Kristna homosexuellas liv präglas mycket av utanförskap och en upplevelse av att inte höra hemma någonstans. Inte i det heterosexuella majoritetssamhället. Inte i de homosexuella subkulturerna, och inte i kyrkan. Det betyder att en stor grupp människor står utan någon grundläggande känsla av tillhörighet. Detta är särskilt allvarligt då många homosexuella inte har familj och vänner att luta sig tillbaka på."

Några områden identifierades särskilt i brevet, där mycket skulle kunna göras: konfirmandundervisning, utbildning av präster, själavård bland homosexuella och bland dem som står homosexuella nära, arbetssituationen för EKHO:s kaplaner. I brevet framkommer att det finns en stor pastoral nöd. Många homosexuella upplever att kyrkan inte är tillräckligt rustad för att kunna möta denna nöd och att den ibland till och med bidrar till att förvärra den. I detta dokument kommer vi bara att kunna beröra en del av det som brevet lyfter fram. Den pastorala nöd som brevet uttrycker tar vi emellertid på djupaste allvar.



Emil:

- Om kyrkan nu har gjort framsteg när det gäller kristna homosexuella... Varför träffade jag en präst igår som predikade om att homosexualitet var en synd? Jag tror säkert många anstränger sig för att hjälpa homosexuella att finna sin plats inom kristendomen men jag kan bara inte förstå varför man inte då sprider en lära istället för att föra en dubbelmoral.

Tidigare inlägg Nyare inlägg