Mannen och mörkret
De mörka molnen sprider sig längs himlavalvet likt en droppe bläck i ett glas vatten. De varnar om kalla dagar framöver, om hemska blåsiga vindar. Om ondska.
Familjen har sedan länge flytt torpet och jag är den enda själen som lämnats kvar.
På det kala berget står en förfallen fasad, kämpandes mot väder år ut och år in, som en skadeskjuten hjort har den sakta men säkert börjat förstå sin ultimata dom. Där finns ett hopp om förbättring, om jag bara finner orken att förstärka upp mitt gamla hem.
Men icke. Istället väljer jag att fly in i den djupa, mörka granskogen. Istället för att göra det som sägs vara rätt föreställer jag mig att trygghet för stunden kommer överträffa alla former av långtida planeringar. För varför skall man göra något långsiktigt om man inte kan vara trygg just nu?
Där sitter jag, i mitt ruggiga tält och inväntar den evinnerliga stormen.
För här är jag säker, det är det enda stället jag känner igen. De sedan länge föråldrade minnen av ett vackert torp med barnaskratt och hundkskall under varma sommrar har bleknat bortom allt hopp om att någonsin ge mig en minsta insikt i hur det var förr. Med föräldrarnas bortgång försvann även kärleken.
Nu är det bara jag, torpet och skogen.