Springa
Ibland skriker något inombords, något som säger att min kropp saknar något.
Denna saknad övergår till suktan efter den där kicken som så bekant forsar genom mina ådror. Därefter går det över i abstinens om jag inte får återuppleva denna underbara känsla: När benen bär mig ut i tomma intet.
Nu har jag den där känslan igen, jag vet att hur mycket jag än förklarar för någon utomstående kommer de aldrig fullt förstå mitt begär, mitt beroende. För det är egentligen inget annat än ett rent beroende, fastän beroendet kretsar kring att springa på en enslig väg.
Denna kväll värker det i hela kroppen. Så jag tar på mig kläderna, knyter skorna och dricker upp min Celcius. Nu eller aldrig!
Väl ute känns allting rätt, takten är självklar, vädret underbart kvalmigt och jag nästan glider fram över den ensliga vägen. Jag är ensam.
För här i mörkret genomgår jag min terapi. Här låter jag hatet skölja över mig, det tar över helt och jag blir ett med mina inre demoner. På vägen, där ingen kan se mig, är jag vad jag fruktar mest: En enslig varelse, fruktad och hatad av alla. Den som framträder när någon sårar mig, den som förgör dig med ord och illasinnade meningar. Men det är okej, här får min demon träda fram så mycket den vill. För här kan den inte skada någon.
Den för mig på mörka tankar, den påminner mig om den gången någon var otrogen mot mig, den gången någon sade upp vänskapen helt utan en direkt förklaring. Den gången jag sårade inte en utan flera individer på samma dag genom att ha låtit hatet helt ofiltrerat överväldiga offret framför mig. Jag påminns om alla vidriga saker jag gjort och allt vidrigt som gjorts mot mig, att världen är en orättvis plats fylld till bredden med händelser som vredgar mig.
Steg för steg ebbar allt ut i tomma intet. Det gör inget.
Alla osämjor, alla ondskefulla tankar, all denna mörka kraft driver mig fram in i det okända. Regnet piskar och stegen bär mig än, jag låter regnet rena mig och blottar mitt ansikte mot den blodröda himlen, vem som än gömmer sig bakom denna trummvirvel av vatten må döma mig värst den vill! Jag är redo.
Stegen blir tyngre och andningen djupare, det smärtar till i bröstet men takten fortsätter vara stabil. Att kroppen vill ge upp är helt oväsentligt, valet att sluta har sedan länge lagts i händerna på den som ruvar inombords. Och den är fortfarande hungrig.
Väl framme vid huset släpper allting lika plötsligt som det kom, jag upptäcker plötsligt hur blöt jag är samt att jag kippar efter andan. Kroppen vill vika och ge efter för den tyngd som plötsligt framstår, jag känner mig tom, helt urholkad.
Hatet har övergivit mig, nu är jag blott ett skal efter den självmant påtvingade vedergällningen. På sätt och vis saknar jag redan den tuffa terapin, men nu i slutet av ytterligare ett sådant pass inser jag nödvändigheten att släppa taget, för den här gången.
Inom mig brinner något uråldrigt. Det håller mig uppe under långa nätter, den hotar med att förgöra allt i min väg om jag så låter den. Ibland hinner den upp till ytan innan jag kan barrikera in den igen. Ibland förstör den mer än vad jag kan laga under en livstid.
För att hålla den bakom lås och bom behöver jag det här, inte bara för att fysiskt bli bättre, utan för att rensa bort mina demoner.
När jag sprungit klart försvinner allt ont för en stund. Det ger plats för försoning, för glädje och främst av allt kärlek. Det har blivit mer än ett enkelt pass, det är min ritual.
Den får mig att glömma, den får mig att slappna av, men främst av allt får den mig att förlåta.
Jag förlåter andra och finner styrkan att be om förlåtelse från de jag sårat, men främst av allt ger den mig sakta styrkan att en vacker dag förlåta mig själv.
